När kultregissören Richard Stanley fick sparken från inspelningen av ”The Island of Dr. Moreau” (1996) skulle det dröja över 20 år innan han regisserade en långfilm igen. Det blev inget mindre än en ambitiös och hyllad filmatisering av H.P. Lovecrafts ”Färg bortom tid och rum”.
Nicolas Cage och Joely Richardson spelar huvudrollerna som det gifta paret, som ställs inför ett övernaturligt hot. Jag fick träffa Richardson och regissören själv på filmfestivalen i Toronto i höstas, för att försöka ta reda på var Lovecrafts dragningskraft egentligen ligger.
– Lovecraft kan beskrivas som en amerikansk Kafka. Hans karaktärer överlever aldrig, deras enda alternativ är vanligtvis att dö eller bli galna, förklarar Richard Stanley.
”Lovecraft hatade människor”
– Lovecraft var nära att bli en stor litterär figur för tre eller fyra år sen. Han började få statyer, lyftas fram i skolorna och skulle hamna bredvid Edgar Allan Poe och Nathaniel Hawthorne som en stor författare. Tills folk började titta närmare på historierna. Han skulle just bli megakänd när folk insåg att det fanns väldigt otrevliga detaljer i hans liv, så som Lovecrafts rasism. Allt det är aspekter av hans allmänna misantropi och hans missnöje och hat mot sig själv och människorasen. Vilket är vad som gör honom så intressant, småskrattar regissören.
Skådespelerskan Joely Richardson lyssnar fascinerat. Hon berättar att hon själv hade dålig koll på H.P. Lovecrafts märkliga universum, men hon lockades till projektet av helt andra skäl:
– Jag hade ingen aning om vad jag skulle tycka om manuset. Men tanken på att jobba med Nicolas Cage lockade mig. Jag såg dokumentären om Richard – ”Lost Soul” – vilket är ironiskt för Richard är inte alls lost. Den måste du se. Den är briljant. Sen blev jag fascinerad av honom. Det var Richard och Nick som lockade mig. Och det var en otrolig erfarenhet.
Kontrollerat kaos
Nicolas Cages intensiva insats i filmen har lyfts fram av många kritiker, så jag frågar båda hur det har varit att jobba med en så pass ikonisk skådis.
– Nick höll sig alltid till manuset, men om man lät kameran rulla vidare så började han improvisera. Det var så svårt att ropa ”bryt” ibland för han kunde ta scenen åt ett helt annat håll. Och gillade man vart det var på väg så var det bara att köra, svarar Richard Stanley nöjt.
– Det kan verka galet och spontant som han jobbar, men om vi bestämmer att köra på scenen på hans vis, så kan han spela upp den igen och det är ”spot on” i tagning efter tagning. Det är kontrollerat kaos.
”Color Out of Space” går nu på bio.
