I fokus: Vivien Leigh

5 November 2013 | 17:01

I fokus: Vivien Leigh

Vivien Leigh är mest känd som Scarlett O'Hara i "Borta med vinden", men på sin tid var hon betydligt större än så. Idag är det exakt 100 år sedan hon föddes.

Trots att hon under sin 30 år långa filmkarriär spelade i 20 filmer och ett otal teaterpjäser, verkar Vivien Leigh för de allra flesta fortfarande vara synonym med Scarlett O'Hara. Rollen som hjältinnan i mastodontfilmen "Borta med vinden" 1939 var Vivien Leighs första Hollywoodroll, och den roll som alltsedan dess har definierat bilden av henne världen över. Men en närmare till på Vivien Leigh avslöjar en skådespelerska med bredd, en kvinna med integritet, och ett liv fyllt av drama och tragik. Idag skulle hon ha fyllt 100 år. Det här är ett porträtt av en kvinna som tog Hollywood med storm, men sedan förföljdes av en roll i resten av sitt liv.

Vivien Leigh föddes i Darjeeling i Indien den 5 november 1913, som Vivian Mary Hartley. Hennes föräldrar var brittiska, men på grund av första världskrigets utbrott kunde familjen inte återvända till Storbritannien förrän Vivien hunnit bli sex år gammal. Väl i England sattes hon i en konventskola för flickor i London, medan föräldrarna återvände till Indien. Där spenderade hon en ensam uppväxt, med en katt som bästa lekkamrat. Redan som ung fattade hon tycke för både teater och film. Sju år gammal visste hon redan att hon ville bli skådespelerska.

När hon 1932 gifte sig med en jurist hade hon dessutom både pengar och tid till att odla sitt intresse. Hennes man, Herbert Leigh Holman, var 13 år äldre än Vivien och kom från en fin familj med gamla anor. Livet med honom gav Vivien chansen att utveckla en sofistikerad stil och smak. Men familjelivet hindrade inte hennes drömmar att bli en stor skådespelerska. 1931 hade hon blivit antagen till Londons Royal Academy of Dramatic Art, och trots att hon 1933 födde en dotter så kom skådespelarkarriären alltid före familjelivet. 1934 fick hon sin första professionella roll, som statist i den brittiska filmen "Things are Looking Up".

Till en början verkade Vivien inte ha någon naturlig fallenhet för skådespeleriet. I en intervju 1961 berättar hon till och med själv att all kritik hon fick på Royal Academy of Dramatic Arts var negativ. Men hennes exceptionella skönhet fångade folks intresse och förundran, och med den kunde hon dra uppmärksamheten till sig. Efter en teaterföreställning i London 1935, där Leigh bara hade en liten roll, blev hon över en natt en av de mest omtalade personerna i hela staden.

I publiken fanns filmmogulen Alexander Korda, som skulle komma att få en stor betydelse för Vivien. Efter att ha sett henne erbjöd Korda henne ett kontrakt på 50 000 pund, och möjligheten att stå på teaterscenen sex månader varje år. Liksom många klassiskt tränade skådespelare på den tiden ansåg Vivien att teater hade ett högre kulturellt värde än film. Det var en uppfattning som hon skulle hålla fast vid, och trots att hon idag mest är känd som filmstjärna försökte hon genom hela sin karriär att hävda sig som sofistikerad teaterskådespelerska framför simpel filmskådespelerska.

Det skulle ta ett år innan hon gjorde sin första film under det nya kontraktet. Under tiden utvecklade hon sin stjärnstatus på teaterscenen. När Korda till slut bestämde sig för att använda sin nya upptäckt i en film blev det en livsomvälvande upplevelse för Vivien. Även fastän hon endast spelade en biroll i "Eld över England" så lyftes hon fram i marknadsföringen som en av filmens stjärnor. Men det största med inspelningen var att det var då hon träffade Laurence Olivier. Deras kärleksaffär skulle komma att bli en av de mest omtalade i filmhistorien.

Olivier var redan en etablerad film- och teaterskådespelare. Han liksom Vivien var gift, och han fru väntade deras första barn när inspelningen av "Eld över England" pågick 1936. Ändå tycks det ha varit kärlek vid första ögonkastet när han och Vivien träffades.

De höll dock sitt förhållande hemligt ända till våren 1937, efter att ha hunnit spela in ytterligare en film tillsammans, och spelat i "Hamlet" tillsammans. Olivier hade lyckats göra så att Vivien fick rollen som Ofelia i en uppsättning av "Hamlet" som skulle spelas i Danmark, där pjäsen också utspelar sig. Det var när de återvände från Danmark som de båda tillkännagav sitt förhållande till sina respektive makar. De flyttade ihop till det hem i Chelsea i London som skulle komma att bli deras hem i 20 år, men det skulle dröja ytterligare tre år innan de helhjärtat kunde ge sig åt varandra. Viviens make ville att hon skulle vara helt säker på sitt val innan han gick med på skilsmässa, och det officiella datumet för skilsmässan blev först 19 februari 1940.

Under åren ska Olivier, som var ännu mer avogt inställd till filmbranschen i förhållande till teatern än Vivien, ha coachat henne och haft ett stort inflytande på hennes utveckling som skådespelerska. Hon fortsatte att spela både teater och film i England, ända fram till hennes stora Hollywoodgenombrott.

Scarlett O'Hara är ett namn som är lika välbekant i filmhistorien som Norman Bates, Don Corleone eller Holly Golightly. Men det är få skådespelare som blivit så förknippade med en roll som Vivien Leigh med Scarlett O'Hara. Trots en mängd minnesvärda roller i senare filmer, såsom Blanche Du Bois i "Linje Lusta" 1951, Myra i "Dimmornas bro" från 1940, eller Mary Treadwell i "Narrskeppet" 1965, tycks Scarlett ha fastnat i folks medvetande för gott. Fortfarande, det år hon skulle ha fyllt 100, är det Scarlett - inte Vivien - vi minns bäst.
När Vivien fick rollen som hjältinnan i Margaret Mitchells bästsäljare "Borta med vinden" hade jakten på den perfekta skådespelerskan för rollen redan pågått länge. Den legendariske Hollywoodproducenten David O. Selznick, som även hade en stor hand med i spelet för att göra Ingrid Bergman till filmstjärna, hade skickat folk över hela USA för att hitta den perfekta Scarlett. Boken var välkänd och älskad, och det var därför viktigt att Scarlett spelades av någon som alla bokens fans kunde acceptera och ta till sig. Storstjärnor som Joan Crawford, Katharine Hepburn, Lana Turner och Bette Davis ska alla ha figurerat i diskussionerna om vem som skulle spela vad som var den mest eftersökta rollen i Hollywood i slutet av 1930-talet. Men Selznick ville ha någon som inte redan var etablerad i folks medvetanden. Med en budget på nästan fyra miljoner dollar var "Borta med vinden" den dittills dyraste filmen någonsin, så att hitta rätt skådespelare för huvudrollerna var högprioriterat.

Clark Gable var redan, efter viss tvekan, klar för den manliga huvudrollen, som Rhett Butler. Exakt hur Vivien blev påtänkt som Scarlett är inte helt klart. Det finns många olika redogörelser för det. Men klart är att Laurence Olivier var i Hollywood för att filma "Svindlande höjder", och Vivien följde med honom. Sedan var det kanske inte mer än att hon träffade rätt personer vid rätt tillfälle. Hur det än var träffade hon Selznick, och han såg sin efterlängtade Scarlett i henne.

Vivien Leigh var fortfarande okänd i USA, men när nyheten om att hon fått rollen som Scarlett blev hennes namn genast välkänt. Men beskedet togs inte emot enbart positivt. Att en okänd brittisk skådespelerska skulle spela en uramerikansk kvinna under inbördeskriget var inte helt lätt att svälja för folk med en stark patriotisk läggning. Men Vivien tog till sig rollen och trots att inspelningen ska ha varit kaotisk, utan färdigt manus och spända relationer mellan medarbetarna, så spelade hon den med bravur, så till den grad att många sade att hon inte bara spelade Scarlett, utan att hon blev till Scarlett.

Men stressen under inspelningen började tära på Vivien. Dessutom befann sig Olivier i New York eftersom Selznick var rädd att om det skulle komma ut rykten om deras affär skulle det innebära dålig publicitet. Sömnpiller ska ha varit ett vanligt inslag i hennes vardag under inspelningen.

"Borta med vinden" blev trots den stress den inneburit att spela in en omedelbar succé. Viviens stjärnstatus säkrades dessutom ännu mer när hon 1940 tilldelades en Oscar för sin roll. Filmen fick totalt tio Oscars det året, vilket ingen film någonsin tidigare fått.

Det var inte helt lätt att följa upp en sådan succé som "Borta med vinden". Helst ville Vivien göra en film med Laurence Olivier, men lyckades varken få rollen som Elizabeth Bennet när Olivier skrivit på för att spela Mr Darcy i "Stolthet och fördom", eller att få över Olivier till den film hon själv skrivit på för, "Dimmornas bro". Istället spelade hon mot Robert Taylor. Även om inspelningen ska ha gått bra, och filmen blev väl mottagen på sin tid, ska Vivien ha skrivit i ett brev till sin förre man om sin växande trötthet på Hollywood: "Jag är rädd att det kommer att bli ett trist jobb. Eftersom jag inte har några rättigheter över huvud taget kring vad som görs med mig, eller vilka jobb jag ges, kan jag helt enkelt bara gilla det." Som Myra i "Dimmornas bro" får hon dock möjlighet att genast bryta sig ur den stereotypa rollen som "Borta med vinden" skapat åt henne.

När andra världskriget bröt ut ville paret Leigh och Olivier, som förlovat sig strax efter att "Borta med vinden" var färdig, och sedan rymt för att gifta sig, återvända till England för att stödja kriget. De avråddes dock, och för att samla in pengar till stöd för kriget gav de sig ut på turné med en uppsättning av "Romeo och Julia". Den floppade dock rejält.

Istället fick de kontakt med Alexander Korda, som också befann sig i USA. Han hade lyckats få en stämpel som förrädare av den brittiska filmvärlden i och med att han stannat i Hollywood istället för att komma hem och göra patriotiska filmer till stöd för kriget. För att försöka återupprätta sin status ville han därför nu göra en patriotisk film, och valde historien om Lord Nelson och hans älskarinna Emma Hamilton. Olivier fick rollen som Nelson och Vivien spelade Emma Hamilton i "Lady Hamilton", parets tredje och sista film tillsammans.

Efter det fick paret äntligen möjlighet att återvända till England. Väl hemma börjar de söka jobb inom teatern. Olivier lyckas bättre med det än Vivien, men tack vare sina kontakter lyckades han ordna roller åt henne, och publiken flockades för att se henne.

Efter att ha jobbat med teater fick Vivien 1944 huvudrollen i "Caesar och Cleopatra". Det skulle komma att bli en olycklig inspelning för henne. Hon var vid det laget gravid, men i en scen där Kleopatra tar ett stort hopp tappade Vivien fotfästet och föll. Två dagar senare fick hon missfall. Filmen färdigställdes till slut, men floppade redan på sin premiär 1945. Vivien närvarade inte ens vid premiären.

Senare samma år diagnosticerades hon med tuberkulos, och blev sängliggande. Hennes tillfrisknande gick långsamt, och symptomen visade på mer än bara tuberkulos. Hon hade hamnat i en depression efter sitt missfall, och humörsvängningarna blev nu större och större. Det var de första indikationerna på den manodepressivitet som senare skulle bryta ut med full kraft.

Samtidigt som Vivien var borta från rampljuset steg Olivier till att bli storstjärna på Londons teaterscen. Han jobbare hårt för att kunna betala för Viviens läkarvård. 1947 adlades han för sina tjänster inom den brittiska teatern. Avundsjuka gentemot det, och det faktum att Olivier inte givit Vivien en roll i hans filmatisering av "Hamlet" 1948, tärde på deras förhållande.

Trots sina fortsatta humörsvängningar och uppenbar utmattning fick Vivien huvudrollen som Anna Karenina i "Anna Karenina", med Alexander Korda som producent. Inspelningen var inte särskilt lyckad, och Vivien blev än mer olycklig. Men hon fortsatte att spela teater, och hennes stjärnglans hade inte minskat på grund av sin sjukdom eller frånvaro från scenen. Under de kommande åren blev hon tillsammans med Olivier Storbritanniens ledande stjärna på teaterscenen, mycket tack vare hans stjärnstatus.

Rollen som Blanche DuBois i "Linje Lusta" är Viviens mest kända efter Scarlett O'Hara. "Linje Lusta" gjorde succé på Broadway med Marlon Brando i den manliga huvudrollen redan 1947. Paret Olivier fick nys om pjäsen och satte upp den i Storbritannien, med Laurence Olivier som regissör och Vivien i den kvinnliga huvudrollen. Men Olivier fick kritik för sina ändringar i manus, och skådespeleriet var utmattande för Vivien, som blev både fysiskt och emotionellt uttömd av arbetet. Hon spelade en psykiskt instabil kvinna, en roll som speglade hennes privatliv väl. Trots det spelades pjäsen för utsålda hus i London, vilket nu var standard för Oliviers och Viviens produktioner.

När Vivien fick chansen att spela Blanche i filmversionen av pjäsen tackade hon omedelbart ja och åkte till Hollywood för första gången sedan "Borta med vinden". Blanche, liksom Scarlett, var en kvinna från den amerikanska södern, och filmens succé bidrog ytterligare till att befästa Vivien i den rollen. Hon fick strålande recensioner, och vann sin andra Oscar för rollen som Blanche.

Trots att det borde ha varit lyckliga tider, tärde depressionen allt hårdare på henne. Laurence Olivier bestämde sig för att söka hjälp åt henne, men efter att ha blivit diagnosticerad med både hysteri och schizofreni vägrade Vivien ta emot ytterligare hjälp av rädsla för vad det skulle göra med hennes rykte. Men hon blev snabbt värre, och snart stod det klart att hon var manodepressiv. Under en filminspelning 1953 bröt hon till sist ihop och fördes till sjukhus.

Hennes psykiska sjukdom blev för mycket för äktenskapet, och 1961 skiljdes Laurence Olivier och Vivien Leigh efter vad som blivit ett av film- och teatervärldens mest stormande och omskrivna äktenskap.

Vivien fortsatte att spela i teater, och gjorde bara ett fåtal filmer efter "Linje Lusta. Hon dog 1967, endast 53 år gammal, efter ytterligare en omgång tuberkulos.

Trots att Vivien Leigh hade en lång skådespelarkarriär, om än med många med- och motgångar, är det Scarlett O'Hara som har etsat sig kvar i filmhistorien. Hon gjorde endast sex filmer i Hollywood och ett tiotal filmer totalt, och kanske är det därför, genom att distansera sig från drömfabriken och dess enorma inflytande, som hon även försvann från den marknad som hade kunnat bredda hennes image och etablera henne som "mer än bara Scarlett". Inte heller har hennes omvälvande och stormiga privata liv har fått en tillnärmelsevis lika mytologisk aura som till exempel Marilyn Monroes, trots att det var minst lika händelserikt. Istället tycks allmänheten idag knappt känna till den mångfald av roller som Vivien spelat, både på teaterscenen och i film. Men kanske är det lika bra att hon blir ihågkommen som sin allra starkaste karaktär, istället för den bräckliga och sjuka kvinna hon var under en stor del av karriären.