"Harry Potter" har influerat en hel generation. Det är få berättelser som har gjort det på samma sätt. Jag själv var ganska sen på bollen - det var inte förrän jag såg sista filmen som jag förstod hela Grejen med stort G. Allting är ju så genomtänkt. Alltifrån skådespelarna, som har lyckats vara med sedan start, till musiken. Det kändes nästan som att Harry, Hermione och Ron växte upp samtidigt som oss, och årligen fick man se vad de har fått uppleva under sitt skolår. Att se sista filmen var som att själv ta studenten.
Och det riktigt sjuka med det hela är att jag förvånas över hur bra de faktiskt är varje gång jag ser om dem. För varje gång sitter jag där - förstummad med tårar i ögonen när de i slutet skickar i väg sina barn på sitt första år på Hogwarts. Filmerna har helt enkelt blivit tidslösa klassiker.
Warner Bros och HBO Max förstår därför inte vad de har gett sig in på när de nu ska utveckla en sprillans ny tv-serie, där var och en av de sju böckerna ska få en säsong. "Glädjebesked för alla Harry Potter-fans" skrev vissa - absolut inte. Jag vill inte ha något mer jävla Harry Potter.
Vi måste inse att allting gott faktiskt har ett slut, vilket är hela poängen med berättelser.
Det kanske kännas bitterljuvt, men det underbara med det hela är ju att de alltid kommer att finnas kvar.
Det är bara att se om alla filmer, eller läsa alla böcker, så ofta ni vill. Men att redan nu, tolv år efter den sista filmen, vara på gång med en ny filmatisering av samma böcker får mig helt enkelt att sucka högt. När vi ändå är igång så kanske det är dags att göra en ny version av "Twilight" då också?
Det finns många problem med det hela. Senaste "Fantastiska vidunder"-filmen, den tredje i prequel-serien, floppade på bio (som enligt mig ändå var ganska bra). Varför? För att folk helt ärligt inte är så intresserade av Harry Potter-världen. Folk är galna i den nostalgi som har byggts upp kring böckerna och filmerna, och för att de helt enkelt är bra skit. Ingenting annat.
Jag skulle säga att det var mer hype inför "Harry Potter 20-årsjubileum: Tillbaka till Hogwarts" som kom på nyårsdagen förra året, än kring de nya "Fantastiska vidunder"-filmerna.
Och vi ska inte börja att tala om det stora casting-problemet. Det kommer att bli ramaskri oavsett vem som kommer att bli nya Harry Potter, nya Snape, nya Voldemort eller nya Hermione. Alltid kommer de att stå i jämförelse med skådespelarna från originalfilmerna.
Vem kommer exempelvis ens våga att ta över Alan Rickmans karaktär? Och den oehört "viktiga" frågan - kommer Hermione bli för vit eller för "woke"?
Det som dock kan vara en fördel med en serie-version är att man har möjlighet att fånga upp mycket mer från böckerna, som gick förlorat i filmerna. Javisst - ett legitimt argument. Men frågan är om det verkligen är nödvändigt? Om tv-seriens syfte är att den ska bli ännu mer lik böckerna är jag inte intresserad. Då läser jag dem hellre. Poängen med en adaption är inte att en film, eller en serie, ska bli så lik boken som möjligt (jag hör redan nu stora protester).
Men tolka mig inte som att jag är en bitter person som menar att vissa saker är så heliga att ingen får vidröra dem. Jag är i ärlighetens namn den som ofta tycker att nyversioner, eller adaptioner överlag, är en bra idé. Men det finns också en gräns. Prequels och uppföljare försöker ändå tillföra något nytt (även fast det inte alltid blir jättebra). Här kommer det att bara att bli en upprepning av någonting som knappt har fått svalna, och som redan har gjorts bra en gång tidigare.
Om det hela handlar om att man vill introducera nya och yngre människor till "Harry Potter"-världen, då är det bara att titta på de "gamla" filmerna. Vi pratar faktiskt inte om filmer som har pinsamma effekter, dålig dialog och är allmänt omodern.
Warner Bros och HBO - kom tillbaka med era planer om minst 30 år.
