Grattis på födelsedagen, Marlon Brando!

3 April 2014 | 16:01

Grattis på födelsedagen, Marlon Brando!

En av Hollywoods största legender hade blivit hela 90 år idag.

Om mannen, myten, legenden Marlon Brando (1924-2004) varit vid liv hade han fyllt hela 90 år idag, något som nästan känns svårt att greppa. Genom åren har han levererat otaliga prestationer av absolut världsklass och anses av många - inklusive mig själv - vara en av de tveklöst största skådespelarna genom tiderna. Som allt från Vito Corleone till Jor-El visade Brando att han kunde förlora sig själv i vilken typ av roll som helst, och skänkte sina karaktärer en oändlig pondus och tyngd. Likt alla stora konstnärer lever han fortfarande kvar i sina verk och sitt arbete, trots att han tragiskt nog lämnade oss för tio år sedan. När man än vill kan man därför besöka och njuta av den tidlösa Brando, den Brando som aldrig dör, och honom hurrar vi för idag.

Han föddes den 3:e april 1924 i Omaha, Nebraska och kämpade under sin uppväxt med två alkoholiserade föräldrar vars humör inte alltid var lätt att hantera. Han studerade först på Libertyville High School men blev utkastad när kan körde motorcykel i skolans korridorer. Istället hamnade han på Shattuck Military Academy, som formade honom som människa på många sätt. Det var här som han började utforska skådespeleri och det dröjde inte länge innan han var helt fast. Han ansökte först om att få gå med i armén, men blev nekad på grund av en knäskada han ådragit sig under en rugbymatch. Efter det valde han att satsa helt på skådespeleriet, och drog till New York med sina systrar där han helhjärtat började studera vidare och jaga en karriär.

(Linje Lusta, 1951)

Det var på Broadway som han år 1944 inledde denna karriär och fram tills 1947 var han med i diverse teaterproduktioner och fick god kritik för det arbete han gjorde. Det var med pjäsen "Linje Lusta" (1947) som han slog igenom riktigt stort och han dök direkt upp på radarn bland Hollywood-producenter. Efter det fick han sin första filmroll i "The Men" (1950), där han spelar en förlamad krigsveteran som försöker hitta tillbaka till livet. Filmen blev ingen direkt succé, utan det var först när Elia Kazan bestämde sig för att göra film av "Linje Lusta" (1951) som saker och ting drog igång på allvar. Brando blev snabbt en av Hollywoods stora sexsymboler, fick en Oscarsnominering och var hett eftertraktad när unga män skulle rollsättas i de allra största filmerna på den tiden.

Sen bar det vidare till filmer som "Viva Zapata!", "Julius Caesar", "The Wild One" och den odödliga klassikern "Storstadshamn". Den sistnämnda tog Brandos karriär ytterligare ett steg högre, då han tog hem en Oscar för bästa manliga huvudroll och blev superstjärna över en natt. Även här samarbetade han med regissören Elia Kazan och har senare i sin karriär sagt att det var han som lärde honom allra mest om skådespeleri och konst. År 1962 debuterade Brando som regissör med filmen "Revansch" som han också gjorde huvudrollen i. Egentligen var det planerat att Stanley Kubrick skulle regissera den, men efter bråk med produktionsbolaget ersattes han med Brando själv.

Under resterande delen av 60-talet började Brandos karriär vackla lite då hans filmer inte drog in de pengar som producenterna förväntade sig. Många ställde sig väldigt frågande till de filmer som Brando valde att göra, exempelvis "The Night of the Following Day". Han har själv sagt att det handlade mycket om pengar, och att han till följd av en skilsmässa och vårdnadstvist tappade lite av den gnista han tidigare hade. Men i början av 70-talet började han vinna tillbaka publiken igen, när Francis Ford Coppola rollsatte honom som maffiabossen Vito Corleone i "Gudfadern" (1972). Filmen blev som vi alla vet en massiv succé, klassas idag - med all rätt - som ett av tidernas största mästerverk och Brando kommer för all framtid vara sammankopplad med den sansade, respektingivande och hesa Vito.

(Apocalypse Now, 1979)

Han fick sin andra Oscar för den monumentala prestationen, men vägrade att ta emot den och skickade istället indianen Sacheen Littlefeather i sitt ställe. Sacheen ställde sig på scen iklädd apache-kläder och berättade att Brando inte kan stödja en industri som porträtterar indianer på så orättvist sätt. Senare på 70-talet axlade Marlon rollen som Clark Kents/Kal-Els pappa Jor-El i Richard Donners "Superman" (1978). Han gick med på att skådespela i filmen på två villkor, dels att han skulle ha drygt 3,7 miljoner dollar för två veckors arbete, samt att replikerna skulle visas på skärmar bakom kameran så att han slapp lära sig dem.

År 1979 landade nästa samarbete med Francis Ford Coppola, nämligen hans enorma Vietnamkrigsepos "Apocalypse Now". Brando gör där rollen som den skräckinjagande ex-militären Kurtz, filmens antagonist som tappat förståndet och driver en egen liten operation i Kambodja. Kapten Willard (Martin Sheen) och en liten grupp soldater får därför i uppgift av den amerikanska militären att hitta honom och neutralisera honom, något som är lättare sagt än gjort. Här har vi ytterligare en roll som ofta kommer upp när man snackar om Brandos allra bästa insatser. Inspelningen var dock allt annat än enkel, som skildras i dokumentären "Hearts of Darkness". Marlons roll i den problematiken var att han dök upp till inspelningen utan någon kunskap om Joseph Conrads bok samt kraftigt överviktig, trots att han lovat Coppola att vara påläst och vältränad inför rollen.

Under 80-talet började Brando sikta in sig på att lägga skådespeleriet på hyllan, och gjorde knappt några roller över huvud taget. På 90-talet började han återvända lite, och samarbetade exempelvis en del med vännen Johnny Depp i filmer som "Don Juan DeMarco" (1994) och "The Brave" (1997). Han var också med i John Frankenheimers kritikerhatade "The Island of Doctor Moreau" (1996) och många tycker fortfarande att det är hans mest ofattbara stolpskott. 2001 års "The Score" - som markerade hans sista inspelade roll - där han spelade mot Edward Norton och Robert De Niro fick inte lika hårda slag, men inte heller den blev någon hit. Regissören Frank Oz hade stora problem att hantera den slitna Brando under inspelningen och blev enligt uppgifter kallad "Miss Piggy" upprepade gånger.

(Superman, 1978)

Det var den här typen av händelser och anekdoter - från exempelvis "Apocalypse Now", "Gudfadern" och "Superman" - som gjorde att Brando fick den där "badboy"-auran som är så svår att motstå. Den ligger fortfarande kvar i luften också, så här tio år efter hans död. En kraftigt excentrisk och oberäknelig personlighet i kombination med en ohygglig dedikation och skicklighet i sitt arbete har gjort att han nästan blivit lite av en mytologisk figur. Man har hört berättelser om hur han förberedde sig för rollen i "The Men" genom att ligga en hel månad på armésjukhus i sann method acting-anda, och då pratar vi om hans allra första roll. Ingen kan riktigt förstå sig på honom till fullo, och det är det som är så intressant. Det finns också ett djup i hans prestationer som fortfarande är sällsynt, då man känner att han verkligen förkroppsligar varje karaktär (i alla fall de han tog på allvar). Han visste precis hur man skulle göra för att skänka realism och trovärdighet till allt från en italiensk maffiaboss till Julius Caesars högra hand.

Den 1:e juli 2004 tog Brando sina sista andetag när han dog till följd av lungfibros. Han hade bara veckor tidigare fått diagnosen levercancer, var kraftigt överviktig och hade länge kämpat med både diabetes och andningssvårigheter. Det sista arbetet han gjorde innan sin död var att återigen blåsa lite liv i Vito Corleone, genom att spela in rösten till ett Tv-spel baserat på "Gudfadern". In i det sista var han alltså ett med allas vår älskade maffiaboss, och det kommer han att fortsätta vara. Idag tänker vi lite extra på Brando, begrundar det enorma avtryck han gjort och funderar kring om det någonsin har existerat en bättre skådespelare.