En av förra årets stora händelser i filmvärlden var premiären av ”Megalopolis”. Francis Ford Coppola investerade 120 miljoner dollar ur sin egen ficka för att förverkliga det passionsprojekt han hade drömt om i mer än 40 år.
Resultatet debatteras fortfarande. Medan vissa hyllade hans ambitiösa vision, blev den en stor flopp på bio och de flesta kritiker var skeptiska. Regissören som tidigare gjort några av historiens mest hyllade filmer (”Gudfadern”, ”Apocalypse Now”) vann till och med en Razzie för sämsta regi.
Men historien tar inte slut där. Igår, 14 november, hade dokumentären ”Megadoc” svensk premiär på Stockholms filmfestival. Det är en skamlöst underhållande inblick bakom kulisserna på den kaotiska inspelningen i regi av Mike Figgis (”Farväl Las Vegas”).
Coppola bjöd in Figgis till inspelningen och gav honom chansen att vara en fluga på väggen. Med en liten digitalkamera har han gjort en film som är full av motsägelser – och nästintill lika fascinerande som självaste ”Megalopolis”.
En galen Willy Wonka
Om en enda sak står klart efter att ha sett ”Megadoc” är det att inspelningen var allt annat än konventionell. Coppola investerade sina egna pengar i filmen – och var fast besluten att göra den på sitt eget vis.
Han är ”typen som kastar sig nedför stupet”, säger vännen George Lucas. Aubrey Plaza kallar honom ”galen” och ”en Willy Wonka”. Francis Ford Coppola själv säger att han gör filmen av en enda anledning – att ha kul.
Få av medarbetarna verkar ha förstått vad regissören egentligen var ute efter. De fick följa hans nycker och hänga med i svängarna när han plötsligt kunde bestämma sig för att ändra kurs.
Särskilt dramatiskt blev det när hela scenografi- och specialeffektsavdelningarna antingen sade upp sig eller fick sparken. Det blev stora skriverier i pressen och det var svårt att avgöra vad som var sant och inte.
I ”Megadoc” får vi sitta med under ett av de sista mötena med avdelningscheferna innan den dramatiska sortin – och krocken är total. Francis Ford Coppola talar ett helt annat språk än sina medarbetare. Som de erfarna filmarbetare de är försöker de vara praktiska och pragmatiska, men Coppola är en drömmare.
Medan skådespelare som Giancarlo Esposito och Dustin Hoffman uttrycker sin beundran för Coppolas arbetssätt, kraschade det hårt med andra. Allra värst var det med Shia LaBeouf.
Coppola vs LaBeouf
Efter otaliga skandaler trodde Shia LaBeouf att hans karriär var över – när han plötsligt blev erbjuden en roll i ”Megalopolis”. Inte bara såg han det som en räddning, utan dessutom var det en möjlighet att jobba med en av världens bästa regissörer.
Men det tog inte lång tid innan skådespelaren och regissören råkade i luven på varandra. Det är svårt att säga vem som var mest galen och excentrisk.
Det börjar med att LaBeouf argumenterar med Coppola om hans regi, men det utvecklas snabbt till en het rivalitet. De bråkar om allt och inget, och flera gånger stormar de ifrån varandra och vägrar lyssna. Coppola säger att han inte orkar förklara saker för skådespelaren, och LaBeouf beslutar sig snart för att sluta tassa på tå för regissören. Han var konstant rädd för att få sparken.
Som allra värst blev det mot slutet av inspelningen. Coppola bjöd in LaBeouf till sin trailer för ett privat samtal.
– Han sa att jag var ”den största jävla plågan” han någonsin jobbat med, berättar LaBeouf i dokumentären.
Skådespelaren kunde inte tro att han menade allvar. Han tog upp det ökänt svåra samarbetet med Marlon Brando under inspelningen av ”Apocalypse Now” – men Coppola stod fast vid sin åsikt.
Senare skrev regissören ett brev där han bad om ursäkt och avslutade med ett ”jag älskar dig”. Trots de eldiga bråken lyckades de i slutändan behålla en respekt för varandras arbete.
Du kommer vilja se om ”Megalopolis”
Troligen lär vi aldrig nå en konsensus när det kommer till ”Megalopolis”. Har Francis Ford Coppola tappat gnistan, eller var världen helt enkelt inte redo för hans vision?
Mike Figgis deltog i ett samtal efter premiärvisningen på Stockholms filmfestival och uttryckte sin stora beundran för regissören. Någon som gör precis vad han vill utan att bry sig om världens förväntningar.
I nästa andetag kallar han honom också ”helt knäpp” och ”bipolär”. Den motsättningen finns överallt i ”Megadoc”, såväl som i ”Megalopolis” och hela Francis Ford Coppolas livsverk.
I slutändan är ”Megadoc” en av årets mest underhållande och insiktsfulla dokumentärer och ett måste för filmälskaren. Den lämnar mig med frustration, fascination – och ett plötsligt rejält sug att se om ”Megalopolis”.
Det är ännu oklart om och när ”Megadoc” får en bredare svensk premiär.
Läs också: Efter ”Megalopolis”-fiaskot – Francis Ford Coppola spelar in ”konstig musikal”