Ett Lost-fans bekännelser

KRÖNIKA
7 November 2015 | 09:00

Ett "Lost"-fans bekännelser - 5 år efter sista avsnittet

"Lost" är det mest sensationellt rafflande jag har sett på tv. Någonsin.

Jag säger inte att den är den bästa serie som sänts på tv. Rent kvalitetsmässigt går det inte att hålla "Lost" över serier som "The Wire" och "Sopranos".  Men ur ett känslomässigt perspektiv måste jag erkänna: Så hårt som jag föll för "Lost" har jag aldrig fallit för en serie.

Jag kommer heller aldrig att falla så hårt igen, det kan jag lova. Det har gått fem år sedan "Lost" sände sitt sista avsnitt och jag har slutat vänta på att få se något liknande. För det kommer inte att ske. Visst, jag kommer få se serier som får mig att greppa tag i kudden, dra efter andan och sitta med uppspärrade ögon framför tv:n. Det kommer att komma serier vars intro ger mig gåshud, vars karaktärer rör mig till tårar, vars mysterium förbryllar. Serier som får mig att skratta. Det kommer visas romanser som känns i hjärtat. Actionscener som får pulsen att gå upp. Episka berättelser som sträcker sig över tid och rum. Det kommer ske, men inte på en och samma gång. Inte i en och samma serie. Inte som i "Lost".

För det är ju just det som var det briljanta med Damon Lindelofs och J.J. Abrams skapelse. Att de tryckte in allt det där - och mer! - i ett och samma tv-program. De hade kunnat nöja sig med en gripande berättelse om en grupp flygkraschöverlevare på en öde ö. Men de slängde in ett mystiskt monster också. De hade kunnat nöja sig med ett mystiskt ömonster, men de ville ha isbjörnar också. De hade kunnat nöja sig med att ha isbjörnar rännandes i djungeln, men nä: "Det finns fan en jävla lucka i marken, vart leder den till?" De hade kunnat nöja sig med en lucka i marken, men de stoppade ner en massa konstiga prylar och en stirrig skotte i den, och så vidare, och så vidare.



För de av oss som inte kände "nä, fan, det här blev för weird" och droppade av efter första säsongen blev känslan av att det måste finnas en förklaring till allt det här snart till en besatthet. Vi läste på om flygkrascher, elektromagnetism, djurförsök, buddhism, bibeln, hieroglyfer, kärnvapen, tidsresor. Vi grävde oss djupare och djupare in i "Losts" mytologiska värld (och blev jävligt grymma Trivial Pursuit-spelare på köpet). Likt scientologer offrade vi tid och pengar till rörelsen. Spenderade timmar på internetforum för att analysera varje avsnitt. Slängde iväg stålar på Dharma-patchar, "John Locke is not dead"-kepsar och Gary Troups litteratur. Månaderna mellan säsongerna var en plåga. Vi kunde inte vänta på att få ta oss till nästa nivå! Varje litet tecken på att vi rörde oss i rätt riktning var som en gudasänd gåva. "Shit, såg du?! Det var fan en tatuering på hajen!"

Och det är just därför det aldrig kommer att komma en serie som "Lost" igen. För vi går inte på det igen. Skulle vi få se en ny serie som försöker blanda vetenskap, religion, etymologi, krig, mystik och romantik i en enda röra så skulle vi bara tänka "nä, nä, nä, det där har vi redan sett och vi vet hur det gick..." För det höll ju såklart inte i slutändan. Hur skulle det ha kunnat göra det? Hade det funnits en rimlig förklaring bakom det hela så hade väl internetarmén av "Lost"-forskare hunnit komma fram till den, åtminstone efter typ säsong fyra?

Det är nog bara en clearad scientolog som kan förstå hur ett "Lost"-fan mådde efter sista avsnittet. "Jaha, var detta allt? Det fanns alltså ingen stor sanning? Bara mumbo jumbo?" I dokumentärserien "Beroende av tv-serier" läser Damon Lindelof upp ett av alla mejl han fick efter att det sista avsnittet hade sänts. Jag har memorerat det i huvudet, för det överensstämde så bra med vad jag kände vid tillfället. Såhär stod det: "Hey douchebag. Instead of backpacking in Europe or whatever the fuck you're doing, how about you give me back the past six years of my life?"

Large 39ce635bd48231343413b2818e788126 lost2

Idag, fem år senare, är jag inte lika upprörd. Jag har förstått att är det någon jag ska vara arg på så är det inte Lindelof eller J.J. Abrams. Det är mig själv, för att jag gick på det så hårt. Men jag är inte arg på mig själv heller. Jag skäms inte ens. För åren som "Lost"-fan var faktiskt rätt härliga. Det var kul att vara så engagerad, så uppslukad, av något. Att närstudera extramaterial, läsa fan fiction, kolla på flygbiljetter till Hawaii. Att nörda riktigt jävla hårt. 

Det är väl lite så, som folk säger om livet: Det är inte målet som är grejen, det är själva resan. Det kanske inte handlade så mycket om det stora mysteriet i slutändan? Utan mer om alla de mindre gåtorna som vi löste på vägen? 

Innebär det att jag skulle göra det igen? Hell no. So don't even try.