Eftersnack: Blev det för mycket nytt i veckans "House of the Dragon"?

Förra veckans avsnitt av "House of the Dragon" kraschlandade till slut i misär och blod - ganska otippat, men ändå rätt väntat om man är bevandrad i den här världen. Men vad som precis skedde spelar mindre roll för nu, i avsnitt sex, är vi är framme vid den hittills allra största förändringen.

 

Det bitterljuva tidshoppet är här och denna gången ett så pass rejält att vi har blivit av med några favoriter. Eller nja, de finns kvar, med med nya skådespelare i rollerna.

 

Tidshoppet vi nu befinner oss i rör sig om dryga 10 år - en smärre evighet i den här händelserika historien. Senast vi såg våra karaktärer så gick Rhaenyras giftemål med Laenor trots omständigheterna igenom, Alicent satt med planerna över sin egen och sina barns säkerhet, och Viserys kämpade för sitt liv. Men var står de alla, ett decennium senare?

 

Vi dyker rätt ner i vårt sjätte avsnitt; “The Princess and the Queen”.

 

 

 

 

Först och främst måste vi diskutera det mest uppenbara - våra nya skådespelare. Det stora tidshoppet innebär mer än att våra skådespelare måste bytas ut till äldre varianter, det innebär även att vi får bekanta oss en hel drös nya barn.

 

Men hur var det då att lära känna nya Rhaenyra, Alicent, och Laena? Ja, det var inledningsvis lite knepigt - det tog mig en bra stund att ställa om hjärnan till en helt ny Rhaenyra. Jag är personligen inget fan av större tidshopp varken i serier, filmer, eller böcker för den delen (kanske är ett litet trauma efter Harry Potters “19 år senare”), men ibland kan det faktiskt fungera.

 

Finns det en anledning till hoppet och förändringarna absolut - jag har svårt att se att 22-åriga Milly Alcock skulle se naturlig ut med tre skolåldersbarn. Och ska vi vara riktigt ärliga så är det så här historia fungerar, det är knappt sannolikt att alla de mest “skvallriga” händelserna utspelar sig var och varannan dag - som i en såpa.

 

Det är svårt att bedöma utifrån ett avsnitt, men jag tycker absolut att Emma D’Arcy (vars Rhaenyra är slående lik sin mamma Aemma!) och Olivia Cooke gör grymma insatser som sina numera tja, rivaler. Alicent har realistiskt nog genom åren växt ifrån den tysta mus som hon en gång var och markerar mot allt hon känner är orättvist. Rhaenyra å andra sidan, har lugnat ner sig och har till slut förstått att hon inte kan vara så öppet rebellisk utan gör hellre det i hemlighet. Eller ja, den här hemligheten var ganska svår att dölja när det bokstavligen kan avläsas ur barnens ansiktsdrag.

 

 

 

Redan förra veckan fick vi stifta bekantskap med Larys Strong som fick flytta in på de kungliga markerna efter att hans far Lyonel Strong övertagit rollen som Hand of the King. Jag var nog inte ensam om att få lite onda aningar om Larys riktiga intentioner, något som bekräftades som korrekt efter avsnitt sex. Larys påminde mig redan då om viskningarnas Varys, men på ett betydligt mer negativt sätt. Kanske mer som en Littlefinger, vars nära och kära aldrig riktigt var säkra från hans storhetsvansinne?

 

Riddaren Harwin Strong däremot, verkade varken ha ärvt sin fars strategiska hjärna eller Larys sluga viskningar, utan hans tankar drogs åt Rhaenyra och deras intima nätter sinsemellan. Inte för att Rhaenyras man Laenor verkade bry sig om den detaljen - det fanns ju en “överenskommelse” - men för att det blev rätt (kanske lite väl) uppenbart att det inte var maken som var pappa till barnen. Oäktingar hit och dit är ju en vanlig sak men det kanske inte passar sig när det är dyrbart blod som förväntas rinna vidare i kommande generationer.

 

Kul också att vi fick se en snutt från fästningen Harrenhal i några av sina glansdagar - innan den givetvis sattes i brand. Det sägs ju att det vilade en förbannelse över slotte, då det redan vid byggandet skördade tusentals offer som dessutom blev ännu fler när Aegon the Conqueror och hans drake gick loss med 'Dracarys'. Det är inte helt otippat att Harrenhal i “Game of Thrones” främst benämns som ‘ruinen Harrenhal’.

 

 

 

Redan i första avsnittet myntade jag “en av de mest obehagliga födelsescenerna på film någonsin”, men det stoppade uppenbarligen inte manusförfattarna som alltid verkar vilja överträffa sin egen framgång. I veckans avsnitt får vi inte bara en, utan två, rejält tuffa förlossningsscener.

 

Rhaenyras tredje barn kommer till världen (ännu en Joffrey!) och genast blir livet allt annat än en dans på rosor. Även för en filmvetare som jag är detta första gången som jag faktiskt får se en filmscen där karaktären föder ut det så kallade ‘efterbörden’. Jag hade inte på min bingobricka att megaserien “House of the Dragon” skulle skildra graviditet-förlossning-efterdyningar på ett mer realistiskt sätt än någon annan film eller serie jag sett de senaste åren.

 

Den andra scenen med Laena vi får bevittna sved rejält i mitt hjärta, men likväl hos vår mycket komplexa antagonist (?) Daemon. Här blev det mer uppenbart att det är en annan tid, andra möjligheter, och helt enkelt lättare att hitta en väg ut när man har en eldsprutande drake i trädgården. Jag sörjer för dem båda, men jag utgår från att vår underdog Daemon kommer att resa sig ur askan - det är trots allt det han verkar vara allra bäst på.

 

 

 

För mig bestod avsnitt sex mycket av att ställa om det i mitt huvud och att göra mig van vid nya, men samtidigt samma karaktärer. “The Princess and the Queen” var högintensivt, och med sina många ‘flashar’ från olika utspridda delar av familjer och händelser påminde det för mig för första gången om ett valfritt avsnitt ur “Game of Thrones”, mycket mer än de tidigare avsnitten har gjort.

 

Även om många av scenerna med barnen stundtals kunde kännas rätt löjliga, så var det en bra uppbyggnad till hur livet är som en framtida ‘drakryttare’ - och om du kanske inte blir en. Både Alicent och Rhaenyra verkar ha mognat av att bli mammor, men samtidigt känns det som att Alicent blir allt mer desperat - och arg - för var dag som har gått.

 

Det spillde över en viss del i detta avsnitt, men det blir mer och mer självklart för varje avsnitt att hon kommer aldrig acceptera Rhaenyra som den rätta arvingen. Det hade ju blivit högst ironiskt om Alicent fortsatte att bakgrundsstyra tronen - med tanke på att hela idéen att ogiltighetsförklara Rhaenyras claim baseras på att hon är just kvinna.

 

Vi kan nog också vänta oss en ‘Prinsens återkomst’ i nästa avsnitt, i form av att en miserabel men alltid lika slug Daemon. Med tanke på den typ av människa han är så kan detta öppna upp för att han återvänder till sin ursprungliga plan - Rhaenyra. Vare sig det är tronen som glittrar eller Rhaenyra som lockar - eller som jag trodde, båda - är det snart som bäddat för att dra igång den riktiga, och hett efterlängtade fighten.