Nyligen rapporterade vi om det tre timmar långa dramat ”De dödas symfoni”.
Som vi skrev där blev filmen tokhyllad av kritiker och man undrade om publiken skulle hitta till den fantastiska filmen.
Jag gjorde det, i varje fall. Det är en tung film i Bergmans anda som måhända inte faller alla i smaken, men arthouse-fantast som jag är föll jag pladask.
Filmen är en lågmäld och diskbänksrealistisk film indelad i kapitel, löst sammanvävda, om olika medlemmar av en dysfunktionell familj som på olika sätt kämpar sig fram i livet. En åldrande kvinna vars man är dement, medan den egna hälsan börjar ge vika. Sonen kämpar fram som dirigent och med att hitta kärleken och dottern har alkoholproblem. Det är en briljant och konstnärlig hyllning till livet med sylvass dialog och en smula svart humor. Lars Eidinger och övriga skådespelare är briljanta i vanlig ordning och förmedlar tunga känslor, även med minimal dialog.
I en intervju med tidningen Filmmagasinet berättar regissören Matthias Glasner om hur den kritikerhyllade pärlan inte med säkerhet skull fungera:
– När jag först började med filmen var det mer som ett experiment. Jag ville skriva något djupt personligt om familjer och ge den lilla människan en röst även efter dennes död, på så sätt kom konsten in. I takt med att filmen började ta form gjorde även tvivlet det. ”Kommer någon att vara intresserad av filmen?” frågade jag mig själv. Kanske är det för privat, för personligt. Kanske bör man rikta sig till budskap om krig, religion och något större än det mänskliga psyket?
– När filmen sedan togs emot och vann priser vid Berlins filmfestival blev jag både glad och överraskad. När den visades i Kina sågs den av 2000 människor och alla rycktes med på samma ställe, skrattade och grät samtidigt. Samma i Österrike och Tyskland. Även i Turkiet, där kulturen kring kärnfamiljer är något annorlunda, kunde man relatera till idén om moderskap på ett annat sätt. Det blev en film som folk kunde relatera till på sitt eget sätt.
Läs också: Intensiv fransk hämndthriller är bland det mest spännande på bio just nu
Läs också: Publiken gillar ”Snövit” trots kritikernas sågningar
”De dödas symfoni” må ha ett något mindre visningsfönster här i Sverige, men om du har möjlighet så rekommenderar jag verkligen att du går och ser den. Långa speltider har jag inga problem med, men jag får säga att tre timmar ändå flög förbi. Man satt på spänn hela tiden och väntade på vad som skulle hända härnäst. Om blandningen av tragedi och humor säljer regissören följande:
– Min tanke kring filmens humor är att inte göra en film vare sig tragisk eller humoristisk. Jag försöker pressa tragedin så långt jag kan, så att den i slutändan kan gå över i en slags absurdism. Linjen mellan drama och komedi tunnas ur på så vis.
Filmen visas på utvalda biografer över landet. På Dagens Nyheter räknas den som det bästa på bio just nu.
Läs också: Nu på bio: Mörkt romantiskt drama har 100% på Rotten Tomatoes
Läs också: Nu på bio: Dokumentären om 70-talets största rockband var nära att inte bli av
