Intervju

Skribent

Alexander Kardelo

29 januari 2019 | 20:30

"Det finns påskägg i filmen som inte ens jag känner till"

Vi träffar Rich Moore, regisören som låter Röjar-Ralf krascha internet i den bioaktuella Disney-filmen.
Tv-spelsfiguren Röjar-Ralf och hans otippade BFF, Vanilja, är tillbaka i en efterlängtad uppföljare från Disney. Den här gången fortsätter äventyret ute på internet, långt bort från den trygga arkadspelsvärlden. Vi träffade regissören Rich Moore och producenten Clark Spencer för att höra mer om hur de byggde upp den enorma, fantasirika www-världen, och hur några av filmens mer minnesvärda scener kom till.
 
När började ni spåna idéer för en uppföljare, och fanns det andra idéer än internet?

Rich Moore: Det var alltid tänkt att bli något om internet. Det var det som fångade oss. Att uppföljaren skulle ta dem till nya ställen, och ut från arkadhallen, som är en så nostalgisk plats från vår barndom. Internet gav direkt en modern känsla. Man kan se humorn i det, och det blir en metaforisk resa från en småstad till en storstad.

- Det var runt 2013, några månader efter att vi blev klara med första filmen. Vi tänkte att "vi hade ju så kul, varför inte göra en till?" (skratt) Så började det. Det var ingen som bad oss om att göra en film till. Hos Disney är det upp till filmskaparna.

Clark Spencer: Det fina med vår studio är att under 95 år har vi bara gjort två andra uppföljare. Det här är den tredje. Det var inte förrän vi hörde idén om internet som vi insåg att det vore en otrolig värld att använda i en animerad film. Ja, det kändes som rätt idé för att vi skulle göra den tredje uppföljaren i studions historia.

På tal om uppföljare. Vi som växte upp på 90-talet minns filmer som "Lejonkungen 2" som gick direkt till video. Men nu verkar det komma allt fler. Pixar har "Superhjältarna 2" och "Toy Story 4", Disney släpper snart "Frost 2"... Håller studions inställning till uppföljare att förändras?

RM: En uppföljare måste komma från filmskaparna själva. Jag vet inte om det är för att vi älskar de här karaktärerna så mycket, att vi vill fortsätta utforska deras värld och personlighet, som vi återvänder till dem. Eller om det är tack vare publikens reaktioner.

- "Toy Story", "Superhjältarna", "Frost" och vår film... Det är filmer som publiken älskade och som vi hade kul med när vi gjorde dem. Det verkar självklart att göra en till. Folk kan undra ibland: "Är det för att tjäna pengar?" Nej, vi tänker inte ens i de banorna. Det handlar om upplevelsen. Jag ser de här karaktärerna som min familj. De är lika kära för mig som folk jag känner. Jag känner likadant med annat jag har jobbat med, som "The Simpsons" och "Futurama". Karaktärerna känns verkliga för mig, och att få jobba med dem igen är ett privilegium.

CS: Nyckeln är, som du säger, att det kommer från filmskaparna som känner att de har mer att berätta. Det vore lätt att bara göra samma sak om och om igen. Men det kommer aldrig fungera. Publiken skulle se igenom det direkt. De måste tro på att det finns en ny historia att berätta, en ny värld i det här fallet, som de vill återvända till. Det är tufft. Att göra en uppföljare är riktigt, riktigt svårt. Man vill bara ge sig på det om man verkligen tror på det.
 
 
Det är häftigt vilka världar ni har byggt upp, i er förra film "Zootropolis" och nu i "Röjar-Ralf 2". Vilka utmaningar hade ni?

RM: Vi har ju aldrig sett internet som en plats man kan kliva in i, som en riktig stad. Det var nog enda gången jag har jobbat på något där jag kände "jag vet inte om vi kommer knäcka det här." Jag visste att vi skulle komma på något, men skulle det bli lika tillfredsställande som jag ville ha det? Som det borde vara? För det är internet, alla känner till det, så det kom med en press. Det måste bli rätt och kännas som det internet vi alla gemensamt använder. Det tog oss månader av research, nästan ett år, för att skapa det vi ser. Men det fanns stunder då jag tvekade.

CS: Det där är alltid det läskiga. Det är som att hoppa utför en klippa och hoppas att fallskärmen utvecklar sig.

RM: Förutom att vi sydde fallskärmen medan vi föll. (skratt)

Här finns många ögonblick som redan har blivit favoriter hos fansen. Alla scener med prinsessorna är redan klassiker. Hur kul var det att sammanföra alla de karaktärerna? Var det svårt?

RM: Det började, som med så många av våra idéer, med ett skämt. "Vore det inte kul om Vanilja mötte alla Disney-prinsessor? Och de har en liten fest där de kan släppa ut håret och prata om vad det innebär att vara Disney-prinsessa. Det hade varit coolt." När vi började jobba med det tänkte vi att det blir väl en kul grej. Men sen insåg vi att det här är ju ikoniska karaktärer som folk har växt upp med! Det vore som att jobba med skådespelerskor från Hollywoods guldålder, som inte längre är med oss.
 
- Det var en rolig scen att göra, den var tillfredsställande, men också emotionell för oss. Att träffa alla de skådespelerskor som gjorde originalrösterna. Att introducera dem till våra animatörer varav vissa är väldigt unga, och har blivit inspirerade av 90-talets animerade filmer. Att få möta rösterna bakom dem och jobba med de karaktärer, det är en möjlighet man inte ofta får. Att som regissör få vara med om det, och att se vilken glädje det skänker publiken men också vårt team, det känns riktigt bra.
 
 
Förutom prinsessor finns ju också Stormtroopers och andra roliga karaktärer. Hade ni några idéer som ni inte kunde genomföra av någon anledning?

RM: Vi fick igenom i stort sett allt vi ville. Den där scenen är fylld med allt vi älskar. Jag var 12-13 år när den första "Stjärnornas krig" släpptes och det var min favoritfilm i många år. Star Wars var det som väckte mitt filmintresse i tonåren. Så att få jobba på Disney medan Disney har Star Wars, och vi kan inkludera det på fansajten, bredvid Marvels superhjältar... det var otroligt. Det bara adderade något extra till en redan fantastisk upplevelse.

CS: Studion var väldigt stöttande. Vi gjorde något liknande i första filmen, där vi tog spelkaraktärer som folk känner till. Vi insåg värdet i att jobba med människorna som skapade de karaktärerna. Så vi jobbade nära Marvel och Lucasfilm för att se till att allt kändes logiskt i de här scenerna, och att vi kunde använda oss av deras modeller för vår animering. De ville försäkra sig om att vi använde karaktärerna på rätt sätt och de var väldigt stöttande.

RM: Vi kunde själva censurera våra skämt. "Är det där roligt? Nope. Vi kan bättre." Så vi är våra egna tuffaste kritiker.

Disneyfans älskar ju att leta efter påskägg. Och den här filmen är fylld med roliga små detaljer. Har ni några favoriter? Kanske något som ingen har upptäckt än?

RM: Hela Oh My Disney-sajten är faktiskt en byggnad som liknar Disney Animation-huset i Los Angeles. Till och med affischerna där är de riktiga bioaffischerna för de gamla filmerna, som "Snövit", "Askungen" och "Törnrosa". Bara att vi ansträngde oss så mycket... Och det är något man bara ser i ett ögonblick!

- Där finns en Pixarkiosk där man kan se EVE, och Arlo från "Den gode dinosaurien"... Jag vet inte ens hur Arlo kom med där, haha! Det där fick nästan ett eget liv, hur folk byggde vidare på det och stoppade in egna saker. Animatörerna kunde säga: "Jag stoppade in tre nya påskägg som inte ens du känner till. Jag låter dig hitta dem." Herregud. "De är väl barnsäkra?" Där finns saker som inte ens jag känner till. En 2D-animerad Musse från "Sorcerer's Apprentice" finns med och väldigt få har sett honom hittills.
 

Regissören Rich Moore med producenten Clark Spencer på visit i Stockholm. (Foto: Calle Anderson)
 
Ni har säkert tänkt på vad en tredje film kan handla om. Var skulle Ralf och Vanilja kunna ta vägen härnäst?

RM: Phil, min medregissör, säger alltid: "Tänk om Ralf på något vis hamnade i en 3D-skrivare och de hamnade i vår värld?" Det skulle kunna funka, men hur kan en 3D-utskrift komma till liv? Det är vad jag alltid frågar honom. Vad är den gjord av så han kan röra sig runt?

Du har ju jobbat med "The Simpsons" och "Futurama" tidigare, hur är det att regissera dem jämfört med en Disneyfilm?

- Målet är alltid detsamma. Att skapa underhållning som folk kan relatera till. Men på tv ligger man ständigt efter. Man är alltid försenad. Det är en sprint. Medan en långfilm är mer som en maraton som pågår länge. Man kan inte rusa ut genom grinden. Man måste ta sin tid och bearbeta materialet mycket mer.

Det låter kanske roligare och mer kreativt med långfilm?

- Ibland. Båda har sina fördelar.
 
 
"Röjar-Ralf kraschar internet" kommer på bio 1 februari.
| 29 januari 2019 20:30 |