Därför funkar inte DC:s filmer efter Nolan

KRÖNIKA
3 September 2016 | 21:00

Därför funkar inte DC:s filmer efter Christopher Nolan

Jag är inte ensam om att tycka att DC:s senaste superhjältefilmer för det mesta är rörig skit utan substans. Man kan undra lite vad som hände. Den stora frågan är: Vad gjorde Christopher Nolan rätt med sin Batman-trilogi egentligen? Det enkla svaret är att hans filmer har substans medan de nya filmerna inte har det. Det långa svaret kan ni läsa i denna krönika.

Jag kanske ska inleda med att säga att jag faktiskt tycker om superhjältefilmer. Självklart tycker jag om Christopher Nolans Batman-trilogi, då särskilt ”The Dark Knight”. Andra favoriter är ”Batman” (1989), ”Captain America: The Winter Soldier”, ”X-Men 2” och ”X-Men Origins: Wolverine”. Just den sistnämnda filmen är det många som hatar av någon anledning. Att jag gillar den är kanske ett bevis på att smaken faktisk är som baken, det vill säga delad. DC:s senaste filmer har sågats rätt rejält, vilket bland annat resulterat i uppror från fansen och diverse åtgärder från DC:s sida. Att jag skriver denna krönika kan tyckas vara lite som att sparka på någon som ligger ner. Själv ser jag det som ett klargörande av ett problem. Ni behöver inte hålla med mig. Jag läser gärna era kommentarer om ni inte håller med mig. Särskilt då, kanske ska tilläggas. Men vet ni med er att ni blir upprörda av att läsa kritik mot filmer ni kanske älskar, kanske ni ska sluta läsa här.

Den stora skillnaden mellan Nolans Batman-trilogi och de DC-filmer som gjorts på senare år, alltså ”Man of Steel”, ”Batman v Superman: Dawn of Justice” och ”Suicide Squad” är alltså substans. Nolans filmer har substans medan de senare filmerna har ersatt detta med bombastiska effekter och ett publikfrieri som ibland övergår till nördrunkeri. För att belysa vad jag menar har jag ställt vad Nolan gjorde rätt mot vad de senare filmerna gjorde… istället.

Funktion vs. Kroppsfixering


När Bruce Wayne kommer tillbaka till Gotham City efter sju års frånvaro i ”Batman Begins” har hans kropp utsatts för stenhårda prövningar. Han är i mycket god form för att uttrycka sig milt. Bale (183 cm) vägde runt 90-95 kilo som Batman/Bruce Wayne. Han var stark, men också smidig, vilket är rimligt för en ninja, vilket är vad Batman är i grund och botten. Vi får se honom utan skjorta ett antal gånger i filmerna, men det är främst för att belysa hur mycket stryk han mottar som Batman, vilket syns med blåmärken och ärr. Hans utrustning är lika funktionell som han själv är. Hans rustning är en militär-dräkt som även finns i verkligheten, som skyddar mot slag, knivar och även ger ett visst skydd mot eldvapen. Manteln är egentligen en glidaranordning. Hans bil, som även den finns i verkligheten, har förmågan att uppnå höga hastigheter, ta emot stryk och till och med hoppa vissa sträckor. Poängen är att allt från kroppsbyggnad till utrustning är funktionellt och därmed rationellt, vilket ger Nolans Batman en realistisk känsla och ger oss en intim relation till filmerna.



Denna funktionalitet syns även i andra aspekter i Nolans filmer. Bane är exempelvis en mycket muskulös man, som är både en fysisk och en mental utmaning för Batman. Han är stor och stark, men han är inte byggd som en bodybuilder; han är inte ”deffad”, med ådriga muskler á la Arnold Schwarzenegger, utan mer byggd som en styrkekarl, som Magnus Samuelsson. Jokern är en spinkig rackare med skitiga fingrar och gula tänder. Detta är förenligt med karaktärens likgiltighet till sitt eget liv. Nolans filmer kanske inte klarar Bechdel-testet, men de kvinnliga karaktärerna är för det mesta fullt påklädda (kvinnorna som badar i fontänen i ”Batman Begins” är ett undantag). Rachel Dawes ses oftast iklädd mörka byxdräkter och kjolar, vilket passar en advokats klädsel.

I DC:s nya filmer har funktionalitet ersatts med kroppsfixering. Henry Cavill är ordentligt muskulös i ”Man of Steel”, vilket framhävs av hans åtsittande dräkt. Det blev än värre i Batman v Superman”, där vi fick se en ordentligt upp-pumpad Ben Affleck. I en scen får vi till och med se honom träna med vikter. Min flickvän tyckte det var passande med en så pass muskulös Batman. Själv har jag lite svårt att förstå hur han ska kunna röra sig snabbt som den ninja han är med så mycket muskler. Den vanliga dräkten han har på sig, det vill säga när han inte har på sig den specialbyggda rustningen han använder när han strider mot Superman, verkar dessutom vara gjord av tyg, vilket framhäver musklerna. Det kanske ser tufft ut, men jämför man med Nolans Batman, som är funktionell på alla plan, känns denna muskulösa och tygklädda Batman rätt dum, rent ut sagt.



Sedan har vi kommit fram till ”Suicide Squad”. Jag såg fram emot denna film. För något år sedan såg jag den animerade filmen ”Assault on Arkham”, som handlar just om Suicide Squad. Den rekommenderas varmt för alla som gillar Batman. Trailrarna för ”Suicide Squad” gjorde mig än mer uppspelt. Sedan såg jag filmen och blev grymt besviken. Det finns mycket att säga om denna film, men för tillfället ska vi hålla oss till karaktärernas fysiska utformning. Eftersom filmen innehåller en ensemble av karaktärer, tänker jag inte prata om dem alla. Harley Quinn måste dock tas upp. Jag skulle kunna skriva en till krönika bara om hur dåligt utformad hela karaktären är, men här tänker jag fokusera på hur hon är klädd. Alla männen är påklädda från topp till tå. Harley Quinn har ett par trosliknande shorts, nätstrumpor och en magtröja på sig. Detta är nördrunkeri på högsta nivå. Med denna karaktär känns det som att DC pissar Nolans arv rakt i ansiktet.



Jokern är en besvikelse på flera plan. Men om vi bara tittar på hans utseende, finns det en sak jag skulle vilja anmärka på. Jag har inget emot hans kläder. Det känns som att de träffat mitt i prick med dem; Jokern är underligt fåfäng med sina kläder, hur knasiga de än kan tyckas vara. Hans bleka hy och gröna hår är helt i linje med karaktärens rötter, där detta är vanställningar som är ett resultat av att han föll ner i kemikalier. Tatueringarna och tänderna känns som en originell dimension av karaktären. Den anmärkning jag har på hans utseende är att han är i mycket god form, vilket vi ser särskilt bra i en scen där han har bar överkropp. Jokern har nog aldrig varit i så här bra form. Han har alltid varit en av Batmans mest formidabla motståndare på grund av sitt intellekt; han är ett spritt språngande galet kriminellt geni. Hans planer är kanske inte logiska eller ens rationella. Men de är alltid dödliga och utgör utmaningar som gör att Batman pressas till sitt yttersta. Men han har aldrig kunnat mäta sig med Batman fysiskt.



Så hur kommer det sig att Jokern är i så god form i ”Suicide Squad”? Vad fyller det för funktion? Det fyller ingen funktion. Det är bara ytterligare ett exempel på hur DC ersatt funktionalitet med kroppsfixering. Det skulle inte förvåna mig om The Riddler spelas av en bodybuilder om några år.

Berättande vs. Oneliners


Det som ger Nolans filmer en sådan substans är att han faktiskt berättar intressanta historier. ”The Dark Knight” är ett ypperligt exempel på en film som är sömlös; varje scen är relevant och varje replik tillför något till berättelsen. Detta har dock inte hindrat repliker från Nolans Batman-filmer från att bli så pass uppskattade att de resulterat i memes, som är hyllningar till filmernas smarta dialog (till skillnad från memes som hånar filmer). Exempelvis memes som bygger på ett citat från Jokern: 

”If, tomorrow, I tell the press that, like, a gang banger will get shot, or a truckload of soldiers will be blown up, nobody panics, because it's all ’part of the plan’. But when I say that one little old mayor will die, well then everyone loses their minds!”

Repliken belyser det faktum att människor endast reagerar på händelser och saker om det strider mot normen. Denna replik har bland annat använts av folk som gillar metal, som vill belysa att metal inte är värre än rap (hur det ligger till med dessa två musikgenrer är upp till var och en att bedöma).

Min personliga favorit är dock levererad av Alfred, Bruce Waynes tystlåtne butler, utmärkt spelad av Michael Caine:

 ”Some men aren't looking for anything logical. They can't be bought, bullied, reasoned or negotiated with. Some men just want to watch the world burn.” 



Denna replik går till Jokerns kärna. För hur bekämpar man någon som man inte kan hota, muta eller köpslå med? Hur bekämpar man någon vars enda slutmål är kaos och anarki? Det är en svår fråga att besvara, vilket får Batman att nästan ge upp. I slutet får vi svaret. Men svaret kommer inte från Batman, utan från människorna på färjorna, som väljer att inte förinta varandra, vilket motbevisar Jokerns filosofi om människors inneboende fulhet och ondska. 

Anledningen till att alla dessa repliker är så uppskattade är alltså för att de faktiskt tillför något till handlingen och berättandet i stort. Att replikerna sedan är så bra som de är, är bara ett bevis på att det faktiskt går att skriva bra dialog även för superhjältefilmer.

I DC:s nya filmer verkar dialogen mest finnas med för att karaktärerna ska ha något att säga. Vissa repliker verkar dessutom ha skräddarsytts för att passa bra i trailrar. Som Jokerns replik: ”I can’t wait to show you my toys” i ”Suicide Squad”. På grund av påtryckningar från studion, klipptes filmen ner ordentligt, vilket gjorde att denna replik inte ens var med i slutversionen. Inte för att det spelat någon roll med tanke på att alla repliker i alla DC:s post-Nolan-filmer saknar tyngd. Det närmaste de kom repliker med tyngd var i ”Man of Steel”, exempelvis när Zod, för övrigt välspelad av Michael Shannon, säger ”I will find him!” Men om replikerna i Nolans filmer är flotta Rolls Royce-bilar, är den repliken en välbevarad Volkswagen Golf årsmodell 1992; den tar dig dit du ska, men är inte särskilt märkvärdig.



Värst när det kommer till dialog är nog ”Batman v Superman: Dawn of Justice”. ”Tell me, do you bleed?” må låta som en bra replik, men den kommer efter runt två timmar av ett osammanhängande virrvarr av flashiga sekvenser. Repliken hade kunnat ha tyngd om tiden innan den kom hade använts för att faktiskt etablera en trovärdig och intressant konflikt mellan filmens två titelkaraktärer.

För att inte tala om Lex Luthors repliker. Jesse Eisenberg hade en hel del att leva upp till när det kom till denna karaktär, som alltså är Supermans ärkefiende och alltid har haft tyngd. Eisenbergs tolkning av Lex Luthor var dock så dålig att jag nästan ville gråta; han är en töntig miljardär som endast verkar drivas av… jag vet inte. Han drivs. Han är driven. Av något. Han har repliker som: ”Boys! Mm, Bruce Wayne meets Clark Kent. Ah, I love it! I love bringing people together!”

Repliken i sig är fånig och framförs av en extremt överspelande och töntig Eisenberg. Här hade det kanske passat bra med att ha någon sorts antydning om att Luthor vet vilka dessa två män egentligen är. Det är möjligt att han vet vilka de är. Som det är, undrar man ju lite varför han skulle älska att sammanföra en journalist och en miljardär. Så pass känd som Luthor är, kan detta väl knappast vara första gången han lyckats sammanföra en journalist och en miljardär?

Värderingar vs. PANG!


Kärnan i konflikten mellan en superhjälte och en superskurk är deras mål och därmed även deras värderingar. Batmans kärna är den rättvisa kan kämpar för. Han har bara en regel och det är att han inte medvetet dödar någon. Det händer visserligen att han dödar även i Nolans filmer. I ”The Dark Knight” dödar han Harvey Dent/Two-Face när han kastar sig mot honom, vilket gör att Harvey/Two-Face faller till sin död. Men han gör detta för att rädda Jim Gordons son och hindra Harvey/Two-Face från att döda fler människor. Man skulle kunna säga att han inte har något val.

I ”Batman Begins” och ”The Dark Knight Rises” kämpar Batman mot The League of Shadows, vars mål är att ”rena” världen från ondska genom att förgöra Gotham City, som de ser som en stad som är infekterad av ondska och kriminalitet. Batman håller visserligen med om stadens tillstånd. Han håller dock inte med om staden är bortom allt hopp. Detta gör att kampen mellan Batman och The League of Shadows blir en kamp grundad i värderingar. Gotham City blir här en form av cancer och frågan är om bästa sättet att behandla cancern är genom amputation/utplåning eller genom behandling/kamp.

I ”The Dark Knight” är Harvey Dent symbolen för Batmans kamp och behandling av Gotham Citys cancer. Harvey Dent är den man som kan rädda Gotham City utan att behöva bära en mask. I denna kamp är Jokern den perfekta och mest fruktansvärda motståndare man kan tänka sig. Hans enda mål är att skapa kaos och anarki. Medan Batmans filosofi är att Gotham City är en stad värd att rädda för att dess invånare i grund och botten är goda och värda att rädda, är Jokerns filosofi att människor i grund och botten är ondsinta och vill förgöra varandra. Jokern lyckas nästan vinna denna kamp när han korrumperar Harvey och mer eller mindre transformerar denna goda rättskipare till en person vars filosofi liknar hans egen; den enda rättvisa Harvey/Two-Face tror på i slutändan är den tvåsidiga enkelheten hos ett mynt, som han låter avgöra människors öden. För att rädda staden undan det kriminella kaos som Jokern skapat, måste Batman i slutändan offra sig själv, genom att ta skulden för de mord Harvey/Two-Face begått. Genom att offra sig själv lyckas Batman äntligen uppfylla sitt ideal om en stad relativt befriad från kaos och kriminalitet. 

Värderingar får ett visst utrymme i ”Batman v Superman: Dawn of Justice”. Men det är ju inte som att det känns vidare viktigt. Vi förstår att det är vad som driver Batman till att konfrontera Superman; i kampen mot Zod i ”Man of Steel” var det många oskyldiga som miste livet. Och om det finns en möjlighet att Superman kommer vända sig mot mänskligheten måste han dö. Och det är grunden för filmen. Batman ska döda någon. Han har dödat i andra filmer, men då har det nästan alltid varit omständigheterna som tvingat honom till det. I den här filmen är det vad han ämnar göra redan från början. Denna skymf mot Batmans kärna får en särskilt vass udd i och med att det är med denna film som Afflecks Batman presenteras.



Jag har skrivit ”PANG!” i underrubriken eftersom jag anser att man ersatt värderingarna i Nolans filmer med flashiga sekvenser, explosioner, städer som raseras och osammanhängande actionsekvenser. Jag har läst en del serietidningar, även på senare år. Estetiken vad gäller berättande i DC:s senare filmer är stundtals jämförbar med den man finner i serietidningar. Man hoppar i tiden, slänger upp ett uppslag med en specifik och betydelsefull händelse och har minimalt med dialog, som får plats i textrutorna. Denna estetik är etablerad inom serietidningsberättandet. Och jag är inte expert inom serietidningar, så jag överlämnar till andra att kommentera om detta.

Men det funkar inte i DC:s filmer. Det kanske hade kunnat fungera. Om det gjorts bra, alltså. Men det har det ju inte. I ”Batman v Superman” får vi ta del av ett antal drömsekvenser, inklusive en där Batman är i öknen och håller på med… något. Där konfronteras han av… människor. Och sedan Superman. Sedan vaknar han. Varför denna dramatiska sekvens var med i filmen, vet jag inte. Den verkar inte fylla någon funktion. Visst är den rätt fräck. Men den fyller ingen funktion.

”Suicide Squad” är en enda röra från början till slut. Jämfört med ”Man of Steel” och ”Batman v Superman: Dawn of Justice” har den i alla fall en röd tråd. En stund i alla fall; Suicide Squad har ett uppdrag. Sedan ska de konfrontera en fiende vars motiv är ytterst vaga. Eller simpla, om man så vill. Men det är inte dess största brist. Efter allt jävla tjôt om Jared Letos upptåg med använda kondomer och döda råttor under inspelningen, var den älskade karaktären knappt med. Jokern har tidigare alltid behandlats med den respekt han förtjänar som en av tidernas bästa antagonister; han har alltid fått gott om utrymme och har karaktäriserats i all sin komplexitet. I ”Suicide Squad” verkar han mest fylla en kosmetisk funktion; här kan vi nästan snacka om värre nördrunkeri än Harley Quinns utstyrsel. Han framför sina repliker i olika sekvenser, varav många vi känner igen från trailrarna. Men dessa repliker sätts knappt in i något sammanhang; det vi fått se i trailrarna har mer eller mindre bara klämts in lite här och var. Det är flashigt. Det är inte intressant. Det tillför ingenting. Det är bara… PANG!

Dags att ge upp?


Det görs, som sagt, fortfarande bra superhjältefilmer. Det tog inte slut med Chistopher Nolans Batman-trilogi. ”Deadpool”, som kom ut tidigare i år, är ett bra exempel. Här kan man inte snacka om vidare bra struktur eller en skurk som kan kallas något annat än en klyscha. Men det är inget filmen sticker under stolen med då karaktären, trogen sitt ursprung, talar direkt till oss i publiken. Det är en karaktärsbaserad komedi mer än något annat. Jag gillade även ”Captain America: The Winter Soldier” där vi får se en superhjälte som inte behöver förstöra byggnader för att imponera och som förlitar sig på lagarbete för att bekämpa sin fiende. I ”X-Men: Days of Future Past” ställdes värderingar mot varandra när Magneto förklarar krig mot mänskligheten medan Professor X och hans lag hjältar gör allt för att inte bara bekämpa Magneto, utan även övertyga honom om att det är bättre att leva och låta leva.

Alla de filmerna har en sak gemensamt; hjältarna hör alla hemma hos Marvel. På grund av en kris på 90-talet, såldes rättigheterna till X-Men till 20th Century Fox, vilket gör att vi kan få både en Avengers-relaterad film och X-Men-film samma år (hade rättigheterna ägts av samma bolag hade de riskerat att ruinera sig själva och konkurrera med sina egna filmer om två filmer gick upp samtidigt). DC har dock ett exklusivt avtal med Warner Bros för allt sitt material (90-talet var lite vänligare mot DC). Så där produceras allt på samma plats. Inte för att det gjort saken bättre alltså. Resultatet har istället blivit dessa innehållslösa soppor utan sammanhang som alla ska ingå i samma universum. Jag skulle snarare kalla det ett svart hål. Jag funderar på om det inte är dags att ge upp hoppet om att DC kommer göra en bra film.

Vad tycker ni?

Kommer vi få se något bra från DC inom en snar framtid?

Eller har jag kanske helt fel?

Kommentera gärna nedan.