Efter 80 år - håller verkligen “världens bästa film” fortfarande?

Nej, jag är inte en perfekt människa. Trots att jag jobbat för MovieZine i över 1,5 år har jag stora brister som filmskribent. Jag är inte den där arketypiska kritikern i polotröja med en avhandling från filmvetenskapen inom italiensk neorealism. Men jag älskar fortfarande film. Och även om jag sett många rullar i mina dar, har jag ett stort hål i min hjärnas filmarkiv.

 

Under hösten har vi på MovieZine haft en artikelserie där vi skribenter erkänt våra största filmsynder. Mina kollegor har skrivit om allt från skräckisen “Exorcisten” till episka “Braveheart” och alla blivit dumförklarade på kuppen. Vad vi tänkte var ett lättsamt koncept slutade i blodigt allvar.

 

Som filmskribent måste man nämligen vara helt felfri. Annars borde man “bli lobotomerad” som en användare så fint uttryckte sig. Själv ska jag inte skriva om “Gudfadern” eller “Nyckeln till frihet”, men en berättelse av samma imponerande rang.

 

Här har vi en av klassikerna med stort K. Älskad, hyllad, och kallad för “den bästa filmen någonsin” av den legendariska filmkritikern Roger Ebert. Det är givetvis “Citizen Kane” jag skriver om. Så jag gjorde som vilken klok filmnörd som helst och laddade upp med ett glas vitt, och såg den häromkvällen på HBO Max. Väl förberedd på att kommentarsfältet kanske kommer att sättas i brand.

 

 

Vad behöver man veta innan man ger sig på “Citizen Kane” då? Jo, den är regisserad av Orson Welles som även spelar huvudrollen Charles Foster Kane. Dessutom skrev han även filmen tillsammans med författaren Herman J. "Mank" Mankiewicz. Hur denna process kom till, får vi en liten aning om i David Finchers “Mank” från 2020.

 

Året är 1940 och Welles får i uppdrag av studion RKO, att göra vilken film som helst. Detta leder till “Citizen Kane” som är berättelsen om den förmögne tidningskungen Charles Foster Kane. Inspirationen till denna karaktär sägs vara den verklige storpampen och nyhetsmannen William Randolph Hearst, som Mankiewicz umgicks med privat.

 

Inledningsvis får vi veta att Kane har gått bort och att han på dödsbädden ska ha sagt “Rosebud”. Kanes liv återberättas i ett nyhetsreportage, och här får vi snabbt höra om karriärens toppar och dalar, samt hans olika fruar och otrohetsaffärer. Men det är inte tillräckligt för producenterna, som inser att deras film behöver lite mer tyngd.

 

Lösningen blir att ge sig ut till Kanes nära och kära och försöka reda ut vem, eller vad “Rosebud” egentligen är. Redan i den första kvarten inser man att “Citizen Kane” är en väldigt välpaketerad film. Snabbt kommer man in i handlingen, och vi får följa en reporter som intervjuar personerna som stått Kane allra närmast i livet.

 

 

Miljöerna känns påkostade, sminket är realistiskt, och skådespeleriet må vara teatraliskt, men ändå trovärdigt. “Citizen Kane” är en långsam film, men den är inte ett sömnpiller. Resultatet är snarare att man sugs in i den här svartvita versionen av USA från 1870 till 1940, som Orson Welles och manusförfattaren Mankiewicz noggrant byggt upp.

 

Men allt är inte frid och fröjd i tv-soffan när “Citizen Kane” visas, Under filmens gång börjar mitt avund mot Welles växa. När “Citizen Kane” spelades in var Welles endast 25 år gammal. Bakom sig hade han redan gjort stor succé på teaterscenerna i New York och även medverkat i en radioföreställning av “Världarnas krig” som skrämt livet ur hela USA.

 

Inte för att jag drömmer själv om såna framgångar, men att få regissera en stor Hollywoodproduktion vid så pass ung ålder, och dessutom lyckas göra världens bästa film - hur kan det ens vara möjligt? Själv sitter jag här och pillar naveln vid 29 års ålder, medan giganter såsom Steven Spielberg, Martin Scorsese, Sergio Leone, alla har inspirerats av den unge Orson Welles arbete.

 

Men för att återgå till filmens centrala fråga, “Rosebud”, så visste jag tyvärr redan ordets betydelse innan jag sett filmen. Lyckligtvis gjorde detta att “Citizen Kane” blev ännu mer intressant att följa. Jag kunde snappa upp små pikar, som avslöjade hemligheten långt innan slutet, vilket bara fick mig att uppskatta berättelsen mer.

 

 

Vem är då Charles Foster Kane? Jo, en man som desperat försöker vara lycklig. Men vänner försvinner, karriären går åt helvete och familjemedlemmar dör. Någonstans där emellan alla personliga motgångar finns också svaret på gåtan om Kanes liv.

 

Vår huvudperson kommer från en fattig familj, som äger en värdelös gruva. Otippat nog hittar man guld där och familjen Kane blir rika över en natt. Tack vare detta kan filmens huvudperson skickas iväg från föräldrarna till olika skolor runtom världen.

 

 

Motvilligt lämnar han sin barndom och tryggheten från sina föräldrar. Tiden går, och vid 25 års ålder får Kane äntligen tillgång till en förmögenhet som vuxit från stor till makalös. Charles Foster Kane är nu en av världens rikaste och han väljer att satsa på tidningsbranschen.

 

 

Budskapet i “Citizen Kane” är inte särskilt avancerat. Tack vare Kanes extrema förmögenhet, kan han köpa sig massvis av konstverk, statyer, konkurrerande tidningar, operor och sitt egna paradis, Xanadu. Men denna enorma mängd av materiella tillgångar är också det enda konstanta i Kanes liv, vilket inte gör honom lyckligare som ensam gammal gubbe. Man blir inte gladare för att man har pengar med andra ord.

 

Är “Citizen Kane” genomgående långdragen tack vare ett gammaldags berättande? Definitivt, men det är också berättelsens stora styrka. Här har vi en redovisning av en människas olika tragedier förpackade som en seg och trevlig karamell. Men om det är världens bästa film ställer jag mig tveksam till. Själv sätter jag Miloš Formans “Amadeus” från 1984 på denna plats. Rosebud!

 

• Tankarna när jag ser ”Rocky” för första gången
• Det dröjde 27 år innan jag såg "Scream" för första gången
• Jag har aldrig sett "Braveheart" - håller den än idag?
• Frågan efter att ha sett ”Taxi Driver” för första gången - måste jag gilla den här filmen?
• Så är det att se "Exorcisten" för första gången
• Klassikern jag aldrig har sett: "Frukost på Tiffany's"
• "Metropolis" är en 97 år gammal stumfilm - går den fortfarande att se?
• Jag såg just "Star Wars" för första gången - och pausade efter fem minuter
• 21 tankar när jag ser ”2001: A Space Odyssey” första gången
• Snart 40 och jag har aldrig sett en James Bond-film