Jag har i stort sett hållit mig borta från biograferna under pandemin, men när vaccinen nu har distribuerats brett och restriktionerna lättats har återgåendet till de stora skärmarna känts naturligt. Förväntningarna har varit höga, minnena av att gå på bio är starka; doften av bränt smör, den inbonade känslan av att vara omgiven av röd sammet, den fullkomliga tystnaden när filmen börjar. Men är upplevelsen lika positiv som minnena av den?
En gästskribent beskrev nyligen sitt mardrömslika första biobesök efter restriktionerna släppt, hur andra biobesökare påverkat hennes upplevelse negativt. Kan det vara så att den härliga doften av popcorn som jag har starka minnesbilder av, i själva fallet överskuggas av det ständiga knaprandet som uppstår när andra besökare försöker njuta av det populära tilltugget? Att känslan av den lyxiga sammetsklädda biostolen förstörs av grannens maffiga armbågar?
Är det något jag insett efter att ha återvänt till salongerna efter pandemin, är det att alla biobesök inte är likadana. Skillnaden mellan olika salonger och biografer är stor. Att sitta i en VIP-salong på Filmstaden Scandinavia är vida skilt från att besöka en liten salong på Sture, och att äta middag framför en film på Bio Capitol är helt annorlunda från att sitta i en av Sergels stora salonger (ber om ursäkt för alla Stockholmsreferenser). Hur biografen ser ut, vad som erbjuds där, hur bekvämt det är och utrustningen gör enorm skillnad.
På senare år har allt fler lyxiga biokoncept utvecklats. VIP-salongerna, plus-stolarna och ”dinner and a movie” är nu en naturlig del av bioupplevelsen, även om utvecklingen i Sverige gått något mer långsamt än i länder som Storbritannien och USA. Det är just denna typ av utveckling som jag tror måste eskalera ifall biografen ska ha en framtid.
Lyxbio på amerikanska IPIC Theatres.
Efter pandemin har folk blivit vana vid att titta på film hemma i soffan. Hemmauplevelsen har många fördelar, man slipper trånga sitsar, högljutt popcornknaprande och besökare som tvingar alla att resa sig för att de behöver gå på toaletten. När biofönstret dessutom är nerkortat, behöver man inte ens vänta särskilt länge för att se nya filmer och vissa storfilmer går till och med direkt till streaming utan att passera biografen. En större skillnad mellan filmupplevelsen hemma och på bio är därför nödvändig för att motivera besökaren till att gå på bio.
Missförstå mig inte, jag älskar att gå på bio, men jag tror att biograferna behöver jobba på att definiera bioupplevelsen tydligare ifall kunden ska vilja lägga sina pengar där. En vanlig biobesökare har inte full koll på hur olika salonger är och deras biobesök kan därför kraftigt påverkas av var filmen de vill se visas. Biograferna kommer inte få många chanser att imponera på kunden som är van vid ”det nya normala” och tydlighet i vilken upplevelse det är man säljer kommer därför bli viktig. En kund som förväntar sig en upplevelse likt Sergels stora salong, kommer onekligen bli förkrossad om de hamnar på Sagas minsting.
De lyxigare koncepten behöver även bli flera om bioupplevelsen ska differentieras från vanligt TV-tittande. Jag är övertygad om att det finns en marknad för de större upplevelserna som erbjuds under en middagsbio, eller i en VIP-salong. Även de mindre kulturbiograferna skulle kunna erbjuda en mer teaterlik upplevelse med färre platser i mer privata konstellationer (öar av 2-sitsar, etc.). Det skulle innebära ett mer självklart mervärde av att besöka biografen och minska de negativa effekter som vissa besökare kan uppleva efter en återgång.
Visst kan det se ljust ut för biograferna efter att ”No Time To Die” slagit besöksrekord i Sverige, men jag tror det är ett misstag för branschen att förlita sig på denna succé som någon slags konsumentbarometer. När folk är vana vid att inte ha några restriktioner kommer det krävas betydligt mer för att övertyga kunden om att fortsätta besöka biograferna, helg efter helg.
