4 anledningar: Dags att släppa ”True Detective” för gott

Antologiserien ”True Detective” har i tio år försökt hitta tillbaka till sina forna glansdagar, det vill säga säsong ett. Men det verkar vara omöjligt; säsong efter säsong har kvaliteten dalat, och nu har det officiellt gått åt skogen. Så sluta bara. Begrav detektiverna i isen och lämna dem där.

 

Här kommer fyra anledningar varför att det är dags att släppa ”True Detective” för gott. Och vad man kan göra i stället. Vi måste släppa taget för att…

 

 

 

Ni vet när man spelar ett datorspel och de förprogrammerade karaktärerna (non-playable characters, även kända som NPC:er) säger saker helt tagna ur det blå, rycker och spretar, springer in i träd och uppvisar ett allmänt otrovärdigt och förvirrat beteende? Det är karaktärerna vi får i ”True Detective” numera.

 

I ”True Detective: Night Country” följer vi ett gäng stereotyper som driver runt i utkanten av Alaska. Hank Prior är ett rövhål, sonen Peter Prior är en gröngöling, Navarro är sammanbiten, härdad och arg, och Liz Danvers är – dra på trissor – sammanbiten, härdad och arg.

 

Karaktärerna är endimensionella, förutsägbara och otroligt smaklösa. Detta gäller framför allt detektivparet, som hela serien de facto kretsar kring. Navarro och Denvers saknar älskvärda drag och relaterbara känslor.

 

De ser de mest skräckinjagande av saker: klungor av nakna människor fastfrusna i isen, utskurna tungor och spöken(!), men visar ändå inga tecken på bestörtning. De nekar all typ av assistans från omvärlden och kollegor, och ska minsann luska i allt på egen hand. De dyker ner i mörka isgrottor och slår sig in i suspekta husbilar, ambulerar nattsvarta istäcken och ser någon isbjörn här och där. Ibland får de vredesutbrott och skriker på varandra. Och Ibland får vi en närbild på ett tårfyllt öga i samband med någon tillbakablick som för oss tittare saknar betydelse.

 

Karaktärerna på skärmen måste inte vara exakt som oss. Det är film, trots allt. Men berättelsen måste rättfärdiga karaktärernas beteenden. I ”True Detective: Night Country” gör karaktärerna inte det mänskliga och intuitiva – de gör det som står i manus. Jag tror tyvärr att ett så urholkat koncept som ”True Detective” får svårt att föda fler bra karaktärer. Det har länge dalat. Bättre och lägga ner.

 

(Jag vill tillägga att detta förmodligen är ett manus- och regiproblem snarare än skådespelarmissar. Vi vet alla vad Jodie Foster egentligen går för, och detta var under hennes värdighet.)

 

 

 

Varför är Christopher Nolan, Denis Villeneuve, Quentin Tarantino och Martin Scorsese så fantastiska regissörer? För att de fortsätter utvecklas, för att de ger sig an nya berättelser. Varför blir ”True Detective” sämre och sämre? För att serien inte utvecklas, för att den försöker berätta samma berättelse.

 

Det absolut största problemet med ”True Detective: Night Country” är att säsongen, precis som den föregående, försöker vara som den första. Och det går bara inte.

 

En antologiserie definieras genom att var berättelse, i detta fall säsongslånga berättelser, ska kunna stå på egna ben. Absolut kan säsongerna få vara tematiskt sammanlänkande (se till Black Mirror eller American Horror Story), men i fallet för ”True Detective” är likheterna som knyter samman säsongerna strukturella och innehållsmässiga.

 

Premissen – två udda hopparande detektiver med cyniska världsbilder som ger sig an chockerande mordfall – är tidlös. Den har fungerat i evigheter och lär gör det i en evighet till.

 

Det handlar inte om premissen i sig, utan om hur den den tolkas. Det finns en rad element som karaktäriserar seriens ursprungliga tolkning av den tidlösa premissen: icke-kronologiskt berättande, chockerande fall med mytologiska, ockulta anspelningar som sträcker sig över år. Karga och isolerade landskap, ett tempo som accelererar mot slutet, där en eller flera twistar väntar runt hörnet. En filosofisk pessimism och en existentiell fråga om tro i periferin.

 

Typ allt detta har manusförfattaren och regissören bakom ”True Detective: Night Country”, Issa López försökt trycka in med skohorn i sin egen tolkning. Men att skriva ett manus baklänges för att ticka dessa boxar fungerar bara inte. En övernaturlig touch kändes fräsch på förhand, Billie Eilish-introt satte en modern ton, sure. Men detta är originella petitesser i ett stort och förvirrat replikeringsförsök.

 

Säsong två av ”True Detective” är den säsong som enligt mig är solklart näst bäst, för att den opererade efter egen fantasi. (Ironiskt nog fick serieskaparen av de tre första säsongerna, Nic Pizzolatto, utstå kritik för att säsong två var för annorlunda från den första. Men det var förmodligen innan publiken insåg hur unik och svårimiterad den första säsongen faktiskt var.)

 

 

 

Det enda element som faktiskt är avgörande att kopiera från säsong ett, två och tre är att detektiverna gör detektivarbete. Men icke. Numera bedriver de i stället spökjakt. Jag menar, allvarligt – idén bakom ”True Detective” är väl ändå att vi som publik genom logisk härledning ska få följa detektiverna från ett bevis till ett annat fram till sanningen eller delar av den?'

 

”True Detective: Night Country” doppade inte bara en tå i den övernaturliga sfären utan körde kanonkulan rakt ner. Så pass mycket att man, trots att man försökte, inte lyckades knyta ihop det spöklika mysteriet på ett rimligt sätt. Vi hamnade någonstans mittemellan The Conjuring och Scooby Doo. Detektivarbetet är i högsta grad sekundärt.

 

(Det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att säsongen initialt skulle vara en självständig produktion och gå under namnet ”Night Country”. Jag undrar om man efter beslutet om att sluta an till existerande ”True Detective”-universumet blev psykad och började anpassa manuset?)

 

 

 

Jag föll hårt. Sex måndagar i rad satt jag bänkad. Jag hoppades och hoppas och hoppades på det där nya. Men med avsnittens gång gick jag från förväntansfull till förnekande till besviken. Jag borde vetat bättre. Men jag faller inte för detta bluffmakeri en femte gång. Det tror jag få gör faktiskt.

 

Genom att behålla orden ”True” och ”Detective” i titeln efterföljt av ”Night Country” roffar man åt sig en lojal skara fans som i blind förhoppning kommer följa serien från början till slut. Serieskaparna är väl medvetna om detta. Tänk efter: om serien bara skulle hetat ”Night Country”, skulle du ha sett den?

 

Vi ser prov på detta överallt i film och tv-världen. Se bara till Amazons arbete med ”Sagan om Ringen”-världen. Bara man säger ”ring” vänds miljontals huvuden.

 

 

 

HBO får hemskt gärna fortsätta med detektiver och mord. Berätta om det makabra, gör det mörkt, cynisk, smutsigt, eller kanske glatt och sprudlande, men glöm då att ”True Detective” någonsin fanns. Testa något helt nytt. Börja på ruta ett.

 

Vad sägs om ”International Detective”? Lämna USA och ta oss ut i världen. Den spanska polisen i Madrid jagar en seriemördare i mitten av en olidlig värmebölja. Den norska polisen finner döda vandrare upphängda i granar i Jotunheimen. Tänk typ ”Sicarillo” möter ”Beck” i olika länder.

 

Eller tänk något helt annat. Men sluta tänk ”True Detective”. Det är redan gjort.