Norska storfilmer med tema andra världskriget har stått som spön i backen de senaste åren. Efter produktioner som ”Kungens val”, ”Den 12:e mannen” och ”Narvik” är det nu premiär för ”Konvojen” (Fantefilm). Även denna bygger på verkliga händelser.
Det är 1942 och i kampen mot Hitlers Nazityskland som börjar bli en ostoppbar kraft tvingas de allierade ingå förbund med Sovjetunionen. Norge ska stödja Sovjet med krigsmateriel och en konvoj med 35 fraktfartyg lastade med vapen avgår med kurs mot Murmansk och Arkangelsk under brittiskt flygunderstöd. Men plötsligt överges konvojen av britterna, den splittras upp och de som är kvar blir levande måltavlor för tyskarna.
Adam Lundgren gör rollen som en svensk kanonskytt ombord på ett av fartygen. När Moviezine får ett snack med honom på telefon befinner han sig för tillfället i Värmland mitt uppe i ett nytt filmprojekt, ”Biodlaren” av regissören Marcus Carlsson. Men han berättar gärna om sin roll i den norska storfilmen.
– Jag spelar ”Svensken” som han kallas. Det utspelas på den tiden då alla norska sjömän och handelsskepp blev inkallade för att forsla krigsmateriel i stället för handelsvaror. Men det fanns även en del frivilliga med, som den här svensken. Han är frivillig på båten på grund av skuld han känner över sin familjs inblandning i kriget, så han försöker betala av sin skuld och döva sitt dåliga samvete.
Vad drog dig till rollen?
– Att få göra en krigsfilm har alltid varit lite av en pojkdröm. Sedan blev jag intresserad när jag skulle provfilma och skicka in en self-tape. I manuset stod det att han hade lång rock och ”bart”. Jag tänkte ”vad är det” så jag googlade och ordet bart betyder mustasch på norska. Då fick jag direkt en bild av hur jag kunde göra som en gubbe, en riktig göteborgskaraktär. Jag är från Göteborg, men får sällan spela in film på göteborgska, nu fick jag göra det, och testa med mustasch och underbett. Det var kul att få göra en sådan karaktär, det har jag aldrig gjort tidigare.
Filmen spelades in i studio i Litauen och i Trollhättan och Göteborg. Men Adam Lundgren berättar att upplevelsen var stundom allt annat än behaglig.
– Vi testade att bo på en riktig båt en natt i Norge. Då sov man inte många minuter, det var trångt och jävligt och gungade hela tiden. Själva scenerna filmades på en båt som byggts upp utanför studion. Där står man och tycker det är svinkallt och gnäller när de drar på regnmaskinen och man blir genomblöt och ska rodda en kanon som väger 100 kilo. Men man slåss ju inte för sitt liv, det gör en ödmjuk inför vad de som faktiskt deltog i kriget var tvungna att uthärda.
I huvudrollerna ser vi flera av Norges främsta skådespelare bland andra Tobias Santelman (”Exit”, ”Beforeigners”, ”Kon-Tiki”) och Anders Baasmo (”Exit”, ”Munch” och ”Kon-Tiki”). Filmen hyllades på filmmarknaden EFM i Berlin och har sålts till en rad länder som USA, Spanien, Tyskland och Sydkorea.
Vad tror du lockar folk att vilja se den?
– Dels så är det fortfarande inte så länge sedan andra världskriget ägde rum och det slutar aldrig att fascinera på något sätt. Tyvärr är krig väldigt aktuellt just nu, så det kanske har med det att göra. Sen är det ovanligt för en krigsfilm att vara så pass kort som den här är (1:48 reds. anm.). Lite som ett kammarspel, för det utspelar sig bara på den här båten. Det handlar mycket om det yttre hotet, men även om de inre konflikterna och dynamiken.
– Jag tror att den har en nerv och närhet som man kanske inte ser så ofta i den här typen av film. Norge gör en drös andra världskriget-filmer varje år och de flesta brukar vara mer storslagna och ha en look som drar lite år det amerikanska hållet, men den här är annorlunda. Mer skitig.
Har du själv något särskilt intresse för just andra världskriget?
– Det är nog mer att när jag råkar snubbla över något dokumentärklipp så tänker jag ”fan det här borde man ju lära sig mer av”, men jag har ingen överdriven fascination för perioden. Men jag har så klart vuxit upp med filmer som till exempel ”Saving Private Ryan”.
Adam Lundgrens meritlista är gedigen. Förutom teateruppsättningar på Dramaten och Göteborgs stadsteater och tv-serier som ”Torka aldrig tårar utan handskar” och ”Vår tid är nu”, återfinns roller i storproduktioner som Lasse Hallströms ”Hilma”, ”Känn ingen sorg” och skräckfilmen ”Konferensen”.
Vad föredrar du själv, teater eller film?
– Framför allt film och tv. Det blev en hel del teater när man gick scenskolan, men jag har alltid dragits till film och tv. Av de två har det varit så mycket tv-serier det senaste året så det är väldigt skönt att få göra en film. Jag har själv börjat kolla mer film än tv. Jag har sagt i fem års tid att snart kommer film och bio komma tillbaka för man orkar inte titta på tio avsnitt som är 45–60 minuter långa hela tiden. Tv-serier är som snacks medan en film är som en måltid – man får en hel berättelse under en kväll, säger Adam Lundgren och tillägger:
– En sak som är kul är att det poppar upp kvartersbiografer. Jag bor i Aspudden, där finns Bio Aspen och inte så långt bort i Midsommarkransen finns Biocafé Tellus, så de går jag ganska mycket på. Man kan smita in vid 18-tiden på någon fransk film man aldrig har hört talas om, men de visar också filmer som ”Dune” och ”Mad Max”, så det är en bra blandning.
Har du någon drömroll?
– Drömmen är väl att man alltid ska tycka att det man håller på med är en drömroll. Sedan går det inte alltid, men det tycker jag är en bra grundinställning, att försöka göra varje roll man har till sin drömroll.
Har du någon förebild eller skådespelare du ser upp till?
– Jag kan gilla många olika, men har nog ingen specifik. Just nu har jag haft en period när jag läser Rick Rubins bok. Han är musikproducent och har flera poddar där han pratar om kreativitet och skapande. Jag blir inspirerad av hans sätt att se på skapandeprocessen. Jag hörde också en intervju med Nicholas Cage där han pratade om att han experimenterade med olika nivåer och stilar i sitt skådespeleri. Det var precis det jag kände att jag gjorde när jag spelade in ”Konferensen” att jag testade en ny stil. Så han är lite av en miniförebild.
– Sedan tycker jag Leonardo DiCaprio är jävligt grym och skicklig. Hans sätt att spela känns väldigt tekniskt, men man köper det ändå. En annan favorit är Joaquin Phoenix som känns som en frifräsare som går på impuls i stunden. Jag gillar att titta på båda och att experimentera med båda stilar.
Vad händer i framtiden, du nämnde ”Biodlaren”. Kan du berätta lite mer om den och dina kommande projekt?
– Jag har en tv-serie som jag ska börja spela in två veckor efter ”Biodlaren” och sedan medverkar jag i en teaterpjäs i vinter i Stockholm.”Biodlaren” som jag håller på med nu, är ett ganska nedtonat indiedrama. En lågbudgetfilm som jag har varit med och hjälpt regissören Marcus Carlsson att skriva på. Den handlar om en biodlare i en liten småstad i Värmland som är ensamstående med en tonårsdotter och deras relation är inte jättebra. Tema är familj och tystnad, hur det finns en vilja att nå varandra, men att man inte alltid vet hur. Det känns som om det inte görs så många sådana här lågmälda filmer längre, så det är extra roligt att få vara med.
Till sist, några favoritfilmer du kan dela med dig av som man inte får missa?
– ”Gudfadern”. Båda ettan och tvåan är otroliga. Många har tvåan som favorit, men jag tycker den första är bäst. ”Aftersun” och ”Punch-Drunk Love” är andra favoriter.
”Konvojen” går upp på svenska biodukar idag, 7 juni.
