5 favoritkaraktärer i "Orange is the New Black"

Säsong två öppnar genialt. Det är en hårdare Piper som tittaren möter, efter en tid på isoleringen blir hon förflyttad till ett annat fängelse. Hon sätts på ett flygplan utan att veta destinationen och den ovisshet som Piper svävar i drabbar även de som tittar. Även om första avsnittet på ett hårdbarkat fängelse i Chicago är riktigt bra känns det ”hemma” när resten av avsnitten rullar på i hemvanda miljöer bland karaktärer som vi känner till och vill fördjupa oss i. 

Hjärtat i ”Orange is the new black” är den fantastiska ensemblen som består av idel okända namn. Nätet svämmar över av olika tester som handlar om vem man är i serien och alla har vi våra olika favoriter. Två av mina favoriter från förra säsongen är, av förklarliga skäl, inte med i denna och det är Tricia och Claudette. De fem jag har valt ut är personer som ligger mig extra varmt om hjärtat och som är viktiga för händelseutvecklingen i andra säsongen. De har till synes inte så mycket gemensamt men det som stämmer in på de alla är att de söker respekt, kärlek och gemenskap. 

Observera att denna text är för er som har sett båda säsongerna. 

Den mest sympatiska fången är italienskan Lorna Morello, det är en solid och underhållande karaktär att följa och Yael Stone är en av de absolut bästa skådespelarna i casten. I första säsongen lärde vi känna henne som den som körde bussen (en av de första Piper träffade när hon kom till fängelset och den första som var snäll mot henne) och med sitt röda läppstift, korpsvarta vågiga page-frisyr och pipiga röst charmade hon både oss och sina medfångar. I första säsongen tjatar hon om sin fästman Christopher som hon planerar bröllop och smekmånad med samtidigt som hon har ”lesbiska äventyr” ihop med sin kompis Nicky, något hon ständigt har dåligt samvete för. 

I andra säsongen, i avsnittet fyra ”A Whole Other Hole”, får vi för första gången veta Morellos bakgrundhistoria och orsaken till att hon sitter inne. Med en handikappad mamma är det Morello och systern som tvingas stå för försörjningen och för att orka med sitt oglamorösa liv sysslar hon med bedrägerier (i en scen ringer hon upp ett sko-företag för att insistera på att skorna hon har beställt inte har levererats, något de har vilket gör att hon får både skorna och pengarna tillbaka då företaget väljer att tro på den självsäkra tjejen i luren). Högar av dyra skor och kläder vittnar om att det inte är första gången. På väggen i barndomsrummet sitter en ”West side story”-plansch, moodboards bestående av lyckliga par i solnedgården och andra romantiska, eskapistiska bilder på en tillvaro hon längtar så desperat till. I synnerhet en bild på en kille med ett kritvitt leende gillar hon extra mycket och när hon springer in i Christopher, som liknar killen på bilden, uppstår snabbt tycke och de bestämmer sig att gå på en dejt.

I avsnittet innan får Morello veta att Christoffer ska gifta sig med sin flickvän Angela vilket är orsaken till att hon, när Rosa är på sjukhuset för sin cancer-behandling, bestämmer sig för att köra till honom. Hennes inbrott i huset och rättegången som visas i tillbakablick visar att Morello är en stalker som efter en enda dejt (!) förföljt Christopher under en lång tid och han har förgäves bytt telefonnummer, mejl-adress, hem… Efter att även ha försökt döda Christopher och Angela fick hon sitt långa straff. Hennes vackra och naiva leende i rättegångssalen är både sorgligt och skrämmande. När Christoffer senare dyker upp på en besöksträff för att berätta att han vet att det var hon som bröt sig in hemma hos honom blir hon första gången varse om hur sjuk hon är och öppnar sig för Nicky som väljer att inte fördöma sin vän.

Morello, denna godhjärtade och naiva tjej, visade sig ha en rejäl psykisk störning och kan på många sätt betraktas som både spritt språngande galen och farlig. Men hon är ”likeable”, som Rosa säger till henne: ”Du har en jävligt störd världsbild”. ”Det är därför jag är inlåst”. ”Nej, det är därför du är underbar”. Att det är just Morello som får agera ”hjälte” i finalavsnittet känns självklart.

Poussey fanns med redan i första säsongen men hade ingen framträdande roll. Hon var en i gänget av afroamerikaner och Taystees BFF. Hennes macho-attityd och närhet till skratt tillsammans med Taystee är så vi såg henne men i andra säsongen får vi lära känna en känslig och empatisk själ. När Vee (Taystees ”mamma”) kommer till fängelset vänds allt upp och ner, Taystee och de andra tjejerna i gänget manipuleras av denna psykopat medan Poussey står ensam kvar. Scenerna där Vee hotar Poussey och utövar sin makt för att isolera henne från sina vänner är jobbiga att se och scenen i sängen där Poussey pussar Taystee är hjärtskärande. Hon vet att sin bästa vän aldrig kommer känna andra känslor för henne än just vänskapliga och det är något hon tvingas acceptera. Bakgrundhistorien med Poussey (avsnitt sex ”You Also Have a Pizza) är lika sorglig och är ett av de bästa avsnitten. Hon är dotter till en militär och tvingas ständigt flytta omkring men efter en längre tid i Berlin har hon hittat kärleken i en tjej. När tjejens pappa (också militär) ertappar dem när de har sex ser han till att Poussey och pappan måste resa tillbaka till USA. Hon konfronterar pappan och är på väg att dra upp en pistol men blir stoppad av sin pappa. 

Alla nedtryckta känslor av förtvivlan och längtan efter kärlek kommer upp till ytan i mötena med Vee och Taystee. Poussey som först kändes som en av de ”tuffaste” på Litchfield är oerhört mjuk och hennes vackra drag, både i sitt yttre och inre, är ljuvliga. Skildringen av det afroamerikanska gänget på fängelset känns ibland stereotyp, Taystee och Cindy blir oftast hänvisade till att vara de gapiga och skojfriska medan Poussey får vara allt, hon är den som livar upp stämningen men har också flera lager i sin personlighet. Hennes roll påminner mer om hur de vita porträtteras i serien och är helt klart värd sin silvermedalj. Att Poussey och Taystee även är nära vänner privat känns givet, deras kemi är elektrisk! 

Crazy Eyes var inte en favoritkaraktär i första säsongen. Hon var underhållande när hon utsåg Piper till sin ”prison wife” och, när Piper avböjer, utförde hon en nattlig kissaktion på Pipers cellgolv. Men i andra säsongen är hon inte bara ”knäpp” utan nyanserat beskriven med både skrämmande och sorgliga sidor. Hennes karaktär utvecklas och det sker dels genom bakgrundhistorien och dels i mötet med Vee. Flashbacks från hennes barndom sker i avsnitt tre ”Hugs Can Be Deceiving” och vi får lära känna Suzanne som är adoptivdotter till en vit, rik familj. När Suzannes lillasyster kommer till världen får hon känna den utanförskap och otillräcklighet som kom att bli en del av sitt liv. Trots stöttande föräldrar är det tydligt i kalas-scenen hur omgivningen ser ner på ”den konstiga, stora mörkhyade tjejen” medan den söta, vita lillasystern sätts på piedestal. Suzanne, som har en väldigt vacker röst, ska sjunga på sin examensdag men får panik på scenen och börjar slå sig själv, något hon även gör i finalavsnittet av första säsongen vilket resulterar i att hon hamnar i slagsmålet mellan Piper och Pennsatucky. 

Vee ser snabbt Crazy Eyes som någon hon kan utnyttja till att bli hennes ”lärjunge”. Crazy Eyes blir, genom Vee, för första gången i fängelset sedd, bekräftad och får känna makt. Det är ledsamt att se hur hon följer varje vink av Vee (till den grad att hon själv övertygas till att tro att det var hon som försökte döda Red) men också otäckt när hon under Healys terapi terroriserar Poussey. Crazy Eyes lever stundtals upp till sitt smeknamn men hon är framförallt en tjej att hysa stor sympati för. 

I första säsongen är den rödhåriga ryskan, Red, huvudkock på Litchfield. Det är Red som styr i köket och vakar över de sociala strukturerna och insmugglingen. I den andra säsongen är det inte längre hon som är härskaren i köket utan hon är förpassad till gamlingarna på fängelset, gamlingar som visar sig vara riktiga pantertanter och som inte skräms av Reds antagonist Vee. 

Red blir i första säsongen porträtterad som en hård och tuff intern men också en viktig mamma-gestalt för ”Red-gänget”, framförallt för Nicky som tack vare Red klarat sig undan att hamna i drogträsket igen. Den Red som vi möter i andra säsongen är ensam efter att gillrat en fälla som oavsiktligt drabbar en av sina egna (Gina). Efter att hittat annat sätt att styra i fängelset börjar Red sakta få tillbaka förtroendet hos tjejerna igen. Hon börjar smuggla in smått och gott i växthuset men Boo förråder henne genom att berätta för Vee vad Red håller på med. Vee och Red har tidigare suttit på Litchfield ihop, på den tiden då afroamerikanerna styrde. Vee är fullt övertygad om att återta makten åt sitt gäng (egentligen åt sig själv) och gruppdynamiken bland Vee:s anhängare och mellan Vee och Red är intressant att följa. Att Red är en av de ”goda” blir tydligt i de sista scenerna då hon avbryter sina mördarplaner. 

När Piper i avsnitt nio ”40 OZ of Furlough” får permission åker hon efter den tragikkomiska begravningen/bröllopet till Queens för att kolla till Reds butik. Väl tillbaka i fängelset ljuger hon för Red (liksom Dimitri och sönerna har gjort) och säger att affärerna verkar gå strålande men i själva verket var butiken igenbommad när Piper kom dit. Red är en av favoritkaraktärerna för att hon med sitt burdusa sätt, råbarkada humor och stora hjärta har mest power bland internerna. Hennes ständiga kamp för att känna sig behövd och älskad visar sig redan i säsong ett när hon i sin bakgrundhistoria försöker bli vän med de elaka maffia-fruarna. 

Taryn Manning har spelat udda och white trash-liknande karaktärer förut, exempelvis i Eminems ”8 Mile”. Att hon känns type-castad för rollen som Pennsatucky gör inget för det är ett riktigt fint återseende att se Manning igen och hon gör denna kristna meth-pundare till en av seriens bästa (och otäckaste) karaktärer. Efter en konflikt med Alex i första säsongen luras Pennsatucky att tro att hon har helande gåvor och hamnar till slut på psyket. Efter det bestämmer hon sig för att omvända Piper till Guds lärjunge. Piper nekar vänligt men bestämt och detta får fart på Pennsatucky som hotar med mord. Attacken i säsongsavslutningen får Piper att se rött och det hela slutar med att Pennsatucky får rejält med stryk av Piper men överlever. Efter slagsmålet får hon nya tänder som hon är väldigt stolt över (det blir ingen större förändring) och förvandlas till en snällare version av sig själv. I andra säsongen sparkar Leanne och Angie ut henne ur gruppen och hon söker sig till Healy, de är olika som natt och dag men känner sympati för varandra och möts i sin ensamhet. 

Hon är en hat-karaktär men som också har älskvärda drag även om de är svåra att hitta. Hon är en riktigt sjuk kristen fundamentalist och med sina läskiga åsikter påminner hon om Carries mamma i skräckklassikern ”Carrie” (och säkert många white trash-bor i delar av USA). Scenen då hon och Healy, till tonerna av Sideboobs (Caputos band) ”You Slay Me”, delar en alla hjärtans dag-kaka är en av seriens bästa.

I nästa säsong ser jag fram emot att fortsätta följa alla gamla karaktärer (i synnerhet dessa fem), nya bekantskaper och självklart Alex som bekräftat att hon ska vara med i varje avsnitt.

Vilka är era favoriter i serien?