5 anledningar att besöka "Westworld"

13 September 2016 | 17:00

Westworld - platsen där drömmar och mardrömmar kommer till liv

Äventyr, en man i svart och ond bråd död. Nu kommer serien som vida överträffar originalet. Vi har sett de första avsnitten och ger dig här 5 anledningar till att besöka "Westworld" i höst.

Detta är nog en av årets största nykomlingar, både vad gäller vad folk sett fram mot och produktionsskala. Det var svårt att veta vad man kunde förvänta sig; det finns alltid en viss risk för ett mediokert resultat med nyinspelningar. Men detta är allt annat än mediokert. I serien ”Westworld” målas en rik värld bestående av teknologi, relationer och totalt ohämmat beteende upp för oss. 

Serien är alltså baserad på filmen med samma namn från 1973, som både skrevs och regisserades av Michael Crichton, som också skrivit romanförlagan till bland annat ”Jurassic Park”. Originalfilmen är, ärligt talat, inte en höjdare, främst på grund av att den kommer igång först under sista akten. Fram till dess bjöds vi mer eller mindre på en rundvandring i den värld Crichton ville måla upp för publiken. Sista akten är sedan rätt bra, då en av nöjesparkens besökare jagas av en hänsynslös och terminator-liknande revolverman, spelad av westernlegenden Yul Brynner.

Serien har en del gemensamt med originalfilmen. Båda utspelar sig i en nöjespark som heter just Westworld. Här kan människor, som har pengar att avvara, leva i den gamla vilda västern. Alla som inte är gäster är så kallade ”hosts” (=värdar), vilket är androider, robotar som ser exakt ut som vanliga människor. Dessa kan gästerna sedan åka på äventyr med, skjuta ner, ligga med eller göra i stort sett vad de vill med. Gästerna själva kan aldrig råka illa ut.

Men där tar likheterna slut. Det finns många anledningar att se nya serien ”Westworld”. Detta är några av dem.

1. Ljud  och bild sätter stämningen




Det finns ett stort antal sätt som ljud och bild kan påverka slutresultatet av en film. För enkelhetens skull har jag här delat upp dem i tre kategorier.

För det första kan det vara så dåligt att man knappt orkar ta sig igenom hela filmen eller ett avsnitt. Vinklarna kan vara dåliga, kontinuiteten kan vara kass, pistolskotten kan låta som billiga smällare, ljussättning kan vara så dålig att det knappt går att se vad som händer. Det andra sättet är det vanligaste, vilket är att man inte tänker på det. Allt känns som ”det ska”, helt enkelt. Kontinuiteten fungerar felfritt, miljöerna känns trovärdiga, vinklarna är vad man är van vid och man tänker knappt på musiken, trots att den är där och sätter stämningen.

Sedan finns det de filmer och TV-serier som har en så utmärkt produktion vad gäller ljud och bild att man måste ta ett ögonblick för att bara supa in det. ”Westworld” är ett bra exempel på detta. 

Vyerna av den stora nöjesparken, som påminner om Utahs landskap i de gamla westernfilmerna, är helt fantastisk. Musiken är stämningsfylld á la western. Färgerna är skarpa och rika. Varje scen är så snygg vad gäller allt från dekor till kostymer och bakgrundsljud att detta hade varit en serie man kunnat se bara för den audiovisuella upplevelsens skull. Detta gäller både i parken och de sterila tekniklabben. 

De har inte heller sparat på krutet, vilket gäller både bildligt och bokstavligt talat. Det förekommer en hel del våldssekvenser i serien, både koreograferade av nöjesparken programmerare och spontana sådana. Dessa är alla snyggt gjorda, exempelvis när ett banditgäng rider in i stan och skjuter ner alla i sin väg, ackompanjerat av spänningsmusik. Vi kan känna igen brutaliteten i de skador som åsamkas robotarna (som skadas som helt vanliga människor), förstärkta av superb ljudmixning, från andra HBO-serier, exempelvis ”Game of Thrones”. Om man gillar denna stil eller inte är, så klart, upp till var och en. Personligen gillar jag den.

Kort sagt är ”Westworld” en fröjd för både ögat och örat.

2. För återvändande såväl som nya besökare




Originalfilmen, från 1973, är kultförklarad och har en så pass viktig plats i filmhistorien att den tas upp i flertalet filmvetenskapliga böcker. Jag, som såg filmen först för några veckor sedan, är alltså inte vidare imponerad. Ni som läst mina tidigare artiklar vet att jag är rätt så hård när det kommer till berättande i filmer; kan man inte berätta en intressant karaktärsbaserad historia kan man lika gärna låta bli, tycker jag.

Men det betyder inte att jag inte förstår hur det kommer sig att ”Westworld” blev så viktig som den blev. Den gav oss en närmast ostoppbar robot som nitiskt jagade sitt byte. Och ”Westworld” kom alltså elva år innan ”The Terminator”, som bygger på samma koncept. Den gav oss även ett tidigt exempel på hur fel det kan gå när maskiner infekteras av datorvirus och hur det kan se ut när människor tillåts leva ut sina vildaste fantasier utan någon som helst risk för konsekvenser.

Om man nu är ett fan av originalfilmen, kommer man känna igen många av dessa element även i serien. Men det är alltså inte alls nödvändigt att faktiskt att ha sett filmen, eftersom filmen och serien är så olika varandra i utformning. Detta gör att man, även om man sett filmen hundra gånger, kommer ha nöje av att se serien.

Som återvändande tittare kanske man tror att man vet hur vissa saker kommer vara ända från början. Men då kommer man bjudas på ett par överraskningar redan i första avsnittet.

3. Science fiction-filosofi




Science fiction är min absoluta favoritgenre. Detta beror främst på att det är den genre där jag anser att man kan utforska filosofiska frågeställningar bäst. 

Exempel på teman som ofta tas upp är frågan om människan kommer förgöra sig själv när hon leker Gud (”Terminator”-serien, ”Apornas Planet”-serien, ”Matrix”-serien), vad det innebär att vara människa (”Blade Runner”, ”Terminator 2”, ”200-årsmannen”) och vad som händer i en värld där civilisationens regler inte gäller längre (”The Walking Dead”, ”Flykten från New York”, ”Mad Max”-filmerna). ”Westworld” tar upp alla dessa teman i alla fall till en viss grad. Det är dessa filosofiska frågeställningar som utgör stommen för serien.

De kalla programmerarna, ledda av den auktoritäre doktor Ford (Anthony Hopkins) pratar exempelvis ofta om att ”the hosts” bara följer sin programmering. De kan inte känna skam, kyla eller smärta. Men stämmer detta verkligen om robotarna ifråga drömmer mardrömmar, där de återupplever trauma från när de dött bara så att en sadistisk jävel med för mycket pengar ska kunna leva ut sin fantasi om att våldta och mörda ranchägarens dotter?

Detta leder till frågan om inte människans mest utmärkande drag är våld och sex, vilket man belyser i en scen där en gäst kritiserar en annan gäst för att bara vara intresserad av att ha sex och skjuta hosts. 

Dessa filosofiska frågeställningar belyses främst på två sätt. För det första får vi följa med de intet ont anande hostsen (jepp, den där böjningen kom jag på helt själv), som återuppväcks varje dag och gör ungefär samma saker. Ända tills en programmerare kommer på en ny storyline åt dem, vill säga. Då kan de få uppleva helt nya nivåer av skräck och smärta. För det andra diskuterar de olika programmerarna med varandra. Ford bryr sig inte om vad någon annan tycker eller tänker; han anser sig ha rätten att göra som han vill. Theresa Cullen (Sidse Babett Knudsen) är nöjesparkens stenhårda operativa chef. Hon måste fatta de tuffa besluten, och hamnar därför ofta i konflikt med Ford eller Bernhard Lowe (Jeffrey Wright), chefen för parkens programmeringsavdelning, som har ett lite känsligare sätt att närma sig problem på.

Dessa två världar kommer samman när de olika programmerarna och cheferna förhör de nakna robotarna, som inte kan göra annat än att svara ärligt på frågorna. Det är ibland hjärtskärande att se hur dessa nakna stackare beskriver sin många gånger våldsamma och förvirrande vardag.

4. Rätt karaktärer i fokus




Det hade varit en lätt sak att göra som i originalfilmen eller som i ”Jurassic Park” (som båda bygger på Crichtons verk alltså) och låta oss uppleva parken ur en gästs perspektiv. Detta hade väl funkat, antar jag. Men vi har sett det så många gånger förut och jag tror att folk skulle tröttnat ganska snabbt på serien om detta hade varit fallet. Visst finns det ett par karaktärer som är gäster. Men antingen får de inte ta alltför mycket plats eller så har de skruvats till rätt så ordentligt. Istället är karaktärerna alltså uppdelade ganska så jämnt mellan programmerare och hosts. 

Programmerarna drivs av ambition och ett visst mått av företagspolitiska motiv; samtidigt som de måste jobba tillsammans, måste de hela tiden kämpa mot varandra för att driva sina respektive agendor framåt. Det är ett maktspel som alltid utvecklas och förändras och är ständigt närvarande. Här påminner serien lite om ”House of Cards”. Sämre förebilder kan man ju ha.

Mest intressanta är dock the hosts. Vissa av dessa robotar har varit i parken i trettio år. De har egna liv, bakgrundshistorier och livsfilosofier. Några av dem har dött över tusen gånger, antingen på grund av att en storyline kräver det, eller för att en gäst vill roa sig lite. Det är häpnadsväckande hur karaktärer som egentligen är så enformiga kan vara så intressanta. De ska inte ha några minnen av sina tidigare ”liv”. Men när deras program utvecklas och uppdateras, händer något som programmerarna inte kan förklara; the hosts minns saker från tidigare ”liv”. Och det är här det blir riktigt intressant. Plötsligt börjar vissa av the hosts drivas av något mer än sin programmering. Och vem kan ana sig till hur detta kommer sluta?

För jag har en känsla av att svaret inte kommer vara lika enkelt som i originalfilmen.

5. The Man in Black




Jag har sparat det bästa till sist. ”The Man in Black” är en term som använts flitigt både inom litteraturen och inom film. Vi har exempelvis ”Men in Black”, de fåniga science fiction-rullarna med Will Smith och Tommy Lee Jones. Sedan har vi karaktären med detta namn som är en illavarslande närvaro i serien ”Lost”. För att inte tala om Stephen Kings inkarnation av konceptet, som bland annat påträffas i hans romansvit ”The Dark Tower”. Nästa år kommer en filmversion där vi ser Matthew McConaughey i rollen.

I originalversionen av ”Westworld” spelade Yul Brenner en host klädd i svart. Hans karaktär benämndes då som ”Gunslinger” (revolverman) i eftertexterna. I serien ser vi en karaktär som liknar Brynners karaktär utseendemässigt. Här spelas han av karaktärsskådespelaren Ed Harris, som alltså lätt är det bästa med hela serien. Jag har delat in karaktärerna efter programmerare och hosts. Harris karaktär får mig dock att tänka på ett citat från ”Game of Thrones” (både böckerna och TV-serien), framfört av Jaime Lannister: ”There are no men like me. Only me.”

The Man in Black är lite av en gåta. Vi vet inte mycket om honom. Vi vet att han drivs av att hitta en ”djupare nivå”, men inte mycket mer. Vi vet inte varför han vill nå dit egentligen; de enda svar han ger är kryptiska. Vad vi vet om honom är dock att han är en våldsam och kall jävel; något står inte riktigt rätt till med honom.

Eller?

Han gör inget som han inte borde göra. Han bryter inte mot några regler egentligen. Och det faktum att han är så nitisk i sin jakt på svar gör att vi någonstans måste fråga oss vad hans motiv är.

Han är en rätt bra representant för seriens karaktärer. För i ”Westworld” finns det inga onda människor eller robotar. Det finns inte heller några raktigenom goda människor eller robotar. Det finns bara människor och robotar som försöker göra sitt bästa för att överleva, både bildligt och bokstavligt talat.

Se trailern:



"Westworld" har premiär på HBO Nordic den 3 oktober.

Kommer ni se ”Westworld”? Vad har ni för förväntningar/farhågor? Kommentera gärna nedan.