IMDB (Internet Movie DataBase) är internets äldsta, största och populäraste filmdatabas. Här finns otaliga filmer försedda med betyg, kuriosa, bilder och recensioner, varpå betygsättningen är sidans populäraste funktion. På en skala 1–10 kan vem som helst betygsätta en film och därmed bidra till dennes genomsnittliga betyg. Förvånansvärt ofta brukar en films genomsnittliga betyg reflektera den faktiska kvaliteten på filmen. Men ibland blir det fel.
På IMDB:s ärofyllda topp 250-lista finns de filmer som fått högst genomsnittliga betyg genom alla tider (i skrivande stund krävs ett minimum på 8/10 för att kvala in), och här har jag identifierat några filmer som hamnat fel, filmer som är gravt överskattade.
1. ”Warrior” (2011), plats 171
Två MMA-utövande bröder med en fragmenterad relation, den ena en hårdkokt ensamvarg (Tom Hardy), den andra en samlad familjeman (Joel Edgerton), delar ett trasigt förflutet och möts i jakten på försoning (och förgöring) i en MMA-turnering.
Ja, ni hör ju. Klyschorna liksom sitter i knät på varandra. Ingen originalitet i sikte. Filmen är ett underhållande tidsfördriv och agerar bra popcornslukare. Men att ”Warrior” ska kvala in på folkets topp 250 är för mig obegripligt.
2. ”Requiem for a Dream” (2000), plats 85
Soundtracket är otroligt, alltså helt otroligt. Men klippet, dialogen och effekterna går alla på bekostnaden av handlingen. Stundtals är skådespeleriet också svajandes (Jared Leto jag tittar på dig). Filmen är en enda lång drogtripp som får dig att må illa. Att se filmen en gång räcker gott och väl. Inget att höja till skyarna.
3. ”Top Gun: Maverick” (2022), plats 123
En nostalgivåg sköljde över biopubliken sommaren 2022. När folk satte sig i biomörkret för att återigen, 36 år sedan den första filmens premiär, se Tom Cruise bakom spakarna i luften till det ikoniska elgitarrssoundtracket så slog det slint i huvudet för många. Man förvirrade nostalgi med kvalitet och den amerikanska propagandafilmen fick snabbt skyhöga poäng på IMDB.
”Top Gun Maverick” (2022) lyckades fånga känslan från den första filmen, varpå den nostalgiska tsunamin. Men felen är för många: karaktärerna klarar sig genom exakt allt, maskingudarna dansar tango längst manusraderna och i slutänden är filmen inte mycket mer än en skrytsaga om den amerikanska storhetsidén.
Inte en chans att filmen är bland de bästa 250 någonsin.
4. ”There Will Be Blood” (2007), plats 138
Är filmen bra? Ja. Är Daniel Day-Lewis och Paul Dano otroliga i sina roller? Ja. Men tillhör filmen den absoluta eliten? Nej, inte alls. Är filmen överskattad? Verkligen.
”There Will Be Blood” är en långdragen kontemplation över kapitalismens framfart på den amerikanska landsbygden, där Daniel Day-Lewis karaktär Daniel Plainview agerar som dennes förkroppsligande. Han är en självcentrerad frontfigur, duktigt doserad med sociopatiska drag, som värdesätter oljan i marken högre än människorna på jorden.
Om än det låter intressant är filmen i sig rätt platt och linjär, och faktiskt ganska tråkig. Saker och ting liksom bara händer. Det saknas fokusering, konflikt och klara motiv. Vi följer ett skeende, inte en berättelse. Jag tror detta är en älska-eller-hata-film, och för mig håller den inte måttet.
5. “Hacksaw Ridge” (2016), plats 192
Att många krigsfilmer återfinns på IMDB:s topplista är ingen slump. Den finns en i människan inneboende nyfikenhet att utforska hennes historia, i synnerhet de blodiga delarna, en dragningskraft till att förmedla och omtolka krigets fasor, en publikvilja att få se det som aldrig dokumenterades. Många krigsfilmer har gjort det bra. Men att ”Hacksaw Ridge” ska få tillhöra den skaran tycker jag är fel.
Att ”Rädda menige Ryan” (1998), ”Gå och se…” (1985) och ”Deer Hunter” (1978) får vara med på topp 250-listan har jag förståelse, och i viss mån respekt för. Även nykomlingen ”1917” (2019), med sitt nagelbitande berättande, hör hemma här. Men ”Hacksaw Ridge” är liksom inget nytt; den är en, om än i många avseenden bra, överdos med det som Mel Gibson gillar allra mest: blod, brutna ben och heroism.
6. “The Wolf of Wall Street” (2013), plats 132
När Martin Scorsese bestämmer sig för att skapa något rappt och kul får vi ” The Wolf of Wall Street”. När han bestämmer sig för att göra filmhistoria får vi filmer som ”Taxi Driver” (1976), ”Raging Bull” (1980), ”Maffia Bröder” (1990) och ”Shutter Island” (2010). Dessa filmer hör hemma i de stora verkens hall; det gör inte ”The Wolf of Wall Street”.
”The Wolf of Wall Street” är en komisk genomlysning av mänsklig girighet, med snabba klipp à la Scorsese, en skitkul Jonah Hill och en Leonardo DiCaprio i sitt esse. Det är kul, det går undan och svänger. Men det saknas sentimentalitet, djup och någonting för mig som åskådare att emotionellt knyta an till. Dessutom finns ingen tydlig klimaxpunkt; filmen liksom löper längst med samma frekvens under sina tre timmar.
Bland de feta båtarna, snygga människorna och ösiga festerna finns en bra berättelse som filmen inte lyckas hitta, än mindre följa.
7. ”Whiplash” (2014), plats 40
Att dramatisera och göra bra film av en aspirerande trummis (Miles Teller) är svårt. Att inkorporera en benhård, näst inpå psykopatisk mentor (J.K. Simmons) hjälper på traven. Att filmen försetts med en orange-svart färgpalett ingjuter spänning. Att musikscenerna är laddade och engagerande är ett faktum. Men slutresultatet är inte tillräckligt för att legendarstämplas. ”Whiplash” är en överskattad film.
8. ”Kill Bill Vol. 1” (2003), plats 150
Quentin Tarantino skiter fullständigt i vad folk tycker om honom, recensenter likväl publik. Hans enda strävan är att få sina idéer till duken så ofiltrerade som möjligt, en uppgift som han, i och med sitt vidsvepta regirykte, ofta lyckas bra med. Få vågar ställa sig i vägen för denna mans vision. Ofta resulterar detta i bra produktioner, men ibland blir det bara larvigt. ”Kill Bill Vol. 1” är ett exempel.
Att andra av denne säregne regissörs alster återfinns på IMDB-listan, exempelvis ”Inglorious Bastards” (2009), ”Django Unchained” (2012) och ”Pulp Fiction” (1994) kan jag köpa helt. Men att ”Kill Bill Vol. 1” ska få slå följe är galenskap. Då kan vi lika gärna skicka upp varannan Liam Neeson-rulle på listan.
Att lekfullt experimentera med färg, platser och klipp är inte tillräckligt för att få sitta på toppen.
9. ”The Thing” (1982), plats 153
Kanske är jag för ung för att förstå hur filmen influerade sin samtid. Eller så är jag bara opartisk? Oavsett vad anser jag att ”The Thing” är överskattad.
”The Thing” med sina praktiska effekter är varken otäck eller särskilt spännande. Och då har man väl ändå misslyckats med att producera skräckis, eller? Jag menar jämför ”The Thing” med sin samtid. En film som ”The Shining” (1980) är ju sjumilakliv bättre. Någonstans saknar jag som tittare en tydlig protagonist att knyta an till och heja på. Filmen svävar runt i ett vakuum med det enda syftet att skrämmas – och det misslyckas man med.
10. ”Spotlight” (2015), plats 216
Ett viktigt ämne förses i denna rulle med detaljrikt genomförande och blir till Oscarsvinnare 2016. Vilket inte är rätt. Än mindre ska filmen vara på topplistan. En generös 7/10 är rättvist, men nuvarande poäng på 8.1/10 är för mycket.
De vidriga brottmålsdetaljerna i ”Spotlight” är oåterhållsamma, ämnet i sig viktigt och engagerande, filmen i stora drag gripande, men karaktärerna är allt för transparanta – de existerar för att tjäna premissen och känns artificiella. Och tyvärr kan en film med outvecklade karaktärer bara nå så långt…
Jag tror att festivalsäsongens hajp-strösslande satte i gång en makalös förväntan hos publiken och att detta kom att blåsta upp filmens betyg. Av samtliga filmer på listan ska det sägas att ”Spotlight” är den film som är närmast på att kvala in på topp 250-listan!
Vilka filmer tycker du inte hör hemma på IMDB:s topp 250-lista?
