I kölvattnet av de tonårsslashers som kom efter ”Scream” i slutet av 1990-talet så markerade ”Final Destination” en ny typ av skräckfilm vid sin premiär 2000. Här var det ingen maskerad mördare som hotade karaktärerna utan Döden själv i diverse, kreativa former.
Liksom många filmer i genren blev den ingen framgång hos kritikerna men däremot en kassasuccé som drog in över 112 miljoner dollar (på en 23 miljoners budget). Vi fick snart en hel franchise som är den tionde mest inkomstbringande i skräckgenren och nu kommer sjätte filmen med undertiteln ”Bloodlines”.
Men originalfilmen, i regi av ”Arkiv X”-veteranen James Wong (som även gjorde del tre), är fortfarande filmseriens bästa med sin unika variation av döda ungdomar i skräckfilm. Här är tipp anledningar varför den är en nutida klassiker i sin genre och håller än idag.
10. Makaber musik
En stark skräckfilm behöver stark musik och där levererar kompositören Shirley Walker med bravur. Walker, en pionjär bland kvinnor i filmindustrin, hjälper till att bygga upp stämningen med otäckt förebådande musik väl värdig en Hitchcock-film. Filmen kom under slasher-genrens comeback med pampiga, nästan överdrivna soundtracks men denna landar mer perfekt och lagom. Walker gjorde även musiken till de två kommande filmerna i serien.
9. Levande legenden Tony Todd
Vid sidan av en mestadels ung, färsk ensemble hjälper det alltid med en mer etablerad veteran och i genren fanns få så tunga namn som ”Candyman” själv. I en minnesvärd sekvens där vi matas närapå en överdos av exposition om hur döden fungerar så lyfter Todd det hela med en träffsäkert kuslig insats som obducent med en elak glimt i ögat. Han återvände som bekant till franchisen i andra, femte och den nya, sjätte delen innan sin död i fjol.
8. Effektiva effekter
Under en tid då (idag ofta daterad…) CGI blev allt vanligare var det alltid befriande att se en skräckfilm luta sig åt mer praktiska effekter. Även här finns oundvikliga inslag av datoranimerade effekter men det är långt ifrån så störande som i andra filmer. I de brutala dödsscenerna sprutar blodigt fritt, huvuden ryker och knivar penetrerar. Originalet i denna franchise satte ribban tidigt – här är det ingen elvaårsgräns utan barnförbjudet hela vägen.
7. Detaljerna gör helheten
Tonårsskräck under denna tid var knappast främmande för insiderskämt och denna var inget undantag. Men istället för fetmarkerad metahumor så är insiderskämten här mer subtila och visar på filmskaparnas respekt för skräckfilmens historia. Nästan samtliga karaktärer är döpta efter revolutionerande regissörer som Alfred Hitchcock, Tod Browning och F.W. Murnau. Dessutom är den full av detaljer kopplade till storyn, som förtexterna med ledtrådar till kommande dödsfall och musiken av John Denver (som bekant avled i en flygkrasch).
6. Kompetent casting
Det är nästan absurt att tänka på hur filmskaparna ursprungligen ville ha stjärnor som Tobey Maguire, Kirsten Dunst och Jessica Biel till huvudrollerna då de andningen mer anonyma ansiktena i filmen fungerar så bra. Det är dessutom en kul bonus att man givit skådespelare roller motsatta de som de är kända för – Devon Sawa (gräsrökande slacker i ”Idle Hands”) är känslig hjälte, Kerr Smith (bögen i ”Dawson’s Creek”) är kaxig mobbare och Seann William Scott (Stifler i ”American Pie”) en hopplös nörd.
5. Dräpande drama
Tonårsrysare kan ofta brutala dödsfall med en klackspark och prioriterar våld framför att publiken ska få landa vad karaktärerna går igenom. Traumat – att räddas från en flygkrasch som dödar hela din skolklass – känns här i både rollfigurernas personligheter och utvecklingar. Trots mild humor så tar filmen sig själv på allvar när den hanterar sorg, tragedier och döden vilket gör att man bryr sig om karaktärerna och vad de går igenom.
4. Spänning som känns i ryggraden
Filmen markerade långfilmsdebuten för regissören James Wong som främst jobbat med TV-serien ”Arkiv X” och det märks. Både i inledningen och dödsscenerna så bygger han skickligt upp spänningen med en konstant men aldrig övertydlig koppling till det övernaturliga och metafysiska. Han skapar en överliggande känsla av obehag och som publik letar man efter tecken på när, var och hur döden ska slå till nästa gång.
3. Inledning som sätter ribban högt
Uppföljarna har försökt att toppa den, några med hyfsat resultat, men de första 20 minuterna i originalfilmen är närapå briljant skildring av den svettiga paranoia och slutligen panik som en flygkrasch innebär. Igen är det små detaljer och en effektiv uppbyggnad som leder till en så pass läskigt trovärdig sekvens att den mest flygvana skulle vägra att sätta sig på ett plan månader efteråt.
2. Dödsscener att dö för
Hela franchisen bygger på att folk ska dö på så kreativa sätt som möjligt och originalfilmen är fortfarande en av de bästa i sin uppfinningsrikedom. Precis allt är en dödsfälla, från en tvättlina och läckande toalett till en vattenkänslig dator och några illa placerade köksknivar. För att inte nämna finalen som är ett enda fyrverkeri av sprakande ledningar och kortslutande apparater som gör att för att ta kål på våra hjältar.
1. Ett annorlunda koncept
Att själva Döden i form av vardagliga olyckor är den om har ihjäl ungdomar i skräckfilm var något helt nytt. Istället för en fysisk mördare eller monster fick vi en osynlig, oundviklig antagonist som slår till när du minst anar det. En unik, spännande och annorlunda idé som gav oss en lekfullt oförutsägbar rysare.
Du kan hyra/köpa ”Final Destination” på SF Anytimes och liknande tjänster. Se trailern nedan:
