Zozo 2005

103 MIN
Zozo poster

Synopsis

Zozo växer upp i Beirut. Trots det pågående inbördeskriget lever han ett normalt liv med skola och kompisar. En dag inträffar katastrofen och Zozo skiljs från sin familj, han måste nu ensam ta sig vidare i livet. Hans enda utväg är att försöka ta sig till Sverige - ett för honom helt okänt land. Efter de framgångsrika komedierna ”Jalla! Jalla!” och ”Kopps” kommer nu ”Zozo”, en betydligt mer dramatisk och emotionellt laddad historia; dock berättad med Josef Fares sinne för humor och visuella stil.
Ditt betyg
2.8 av 336 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Zozo
Biopremiär
2 september 2005
DVD-premiär
26 april 2006
Distributör
Sonet Film
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Alexander Dunerfors

1 januari 2008 | 00:00

Fares dramakomedi berör och imponerar

En iakttagelse, som enligt mig är lite trist, är att det ofta krävs en eller två billigproducerade och effektiva publikmagneter innan en filmskapare får tillräckligt med förtroende för att få göra den där djupare filmen som han länge drömt om (Lukas Moodysson är ett perfekt exempel på detta). Här skulle jag kunna rikta mina klagomål såväl mot produktionsbolag som biopubliken. Vem hade låtit Josef Fares åka till Beirut och spränga bostadshus om inte han redan var ett etablerat namn i den svenska filmvärlden? Och hade du gått och sett en film med titeln ”Zozo” om inte filmaffischen förklarade att den är gjord av samme man som står bakom dina favoriter ”Jalla! Jalla!” och ”Kopps”? Handen på hjärtat nu. Det är trist att en filmidés - eller en färdig films, för den delen - vara eller icke vara ska bero på omständigheterna och inte hur bra den faktiskt är. Men lyckligtvis har Josef Fares nu två kassasuccéer bakom sig, och har fått grönt ljus för att filma sin delvis självupplevda historia om kriget i Libanon och drömmen att flytta till vackra och fria Sverige. Och det borde vi alla vara glada för.

”Zozo” är, enligt regissören själv, inspirerad av hans egna barndomsupplevelser men ingen ren ”true story”. 14-årige Imad Creidi är ett fynd i huvudrollen som den unge Zozo som lever med sin familj mitt i det krigsdrabbade Libanon. Han går i skolan som vanligt, skojar med kompisar, snattar och skrattar men mest av allt är han en drömmare. Inte minst drömmer han om att snart få komma till Sverige, landet där hans farföräldrar redan bor och där det inte finns krig eller bomber, bara stora vackra sjöar och hus som fortfarande är hela.

En nästan magisk känsla sänker sig över den knäpptysta biosalongen när vi får följa grabbens kamp för överlevnad i hemlandet, och hans försök att komma tillrätta både efter föräldrarnas bortgång och i det nya landet som så småningom blir hans hem. ”Zozo” är en film som berör, engagerar och imponerar. Trots ett allvarligt tema lämnar regissören mycket utrymme åt skratt, något som troligen är viktigt för balansens skull, jag vågar inte tänka på hur tung och svårsmält en sån här film annars skulle kunna bli speciellt för den yngre publiken. Fares är också noga med att visa att Sverige inte alls blir det paradis som Zozo väntat sig – även om en och annan alkis eller mobbare i det här fallet känns som fjuttiga i-landsproblem.

När jag fick en kort pratstund med regissören efter att ha sett ”Jalla! Jalla!” på bio (jag gick fram och störde honom mitt under en McDonalds-vistelse, som den patetiska kändisstalker jag är) gratulerade jag till en mycket bra film. Jag ljög hejvilt bör tilläggas, jag blev egentligen rätt besviken på ”Jalla! Jalla!” och den är enligt mig fortfarande överskattad. ”Kopps” var snäppet roligare men fortfarande ingen höjdare. Kanske är det blandningen av gammal hederlig Fares-komedi och för oss tidigare okänt Fares-drama som gör ”Zozo” så grymt bra. Jag skulle mer än gärna se den här filmen som årets svenska bidrag till Bästa utländska film på Oscarsgalan, och hoppas verkligen filmen tar sig ända dit. För det är den värd. Förutom några scener som av vissa kan ses som lite flummiga, som när Zozo samtalar med en kyckling (som lånat Fares Fares röst) eller ser ett ljussken som han tror är Gud, har jag ingenting att anmärka.

När en film lyckas få mig att gråta, har filmskaparen verkligen gjort en bedrift. Det är ytterst få filmer som fått det att tåras i mina ögon – ”Billy Elliot” för det fina slutet, ”Vinterkyss” för det tragiska slutet, ”Requiem for a dream” för slutet där allt bara går käpprätt åt helvete för alla inblandade. Nu kan även ”Zozo” läggas till den lista, för flera både vackra och starka scener. Med ”Zozo” lyckas den endast 27-årige Fares beröra på ett plan som få filmer klarar, och det är stort. Enda nackdelen var att min lillasysters tårar under filmens gång fick mig att i tysthet börja fnissa, vilket i sin tur ledde till kvävda gråtblandade skratt hos henne, och till slut brast vi båda ut i en högst opassande skrattattack under en av filmens mer känsloladdade slutscener. Det fick nog en och annan kritiker i salongen att starkt ifrågasätta vår nivå av medkänsla och empati. I fortsättningen ska vi nog hålla oss till de sedvanliga barnfilmerna…

| 1 januari 2008 00:00 |