Zoe 2018

Romantik Sci-Fi
USA
104 MIN
Engelska
Zoe poster

Synopsis

Två kollegor som jobbar vid ett revolutionerande forskningslabb, designar den perfekta teknologin för romantiska relationer. Medan deras jobb fortsätter så upptäcker de att deras upptäckt blir mer djupgående.
Ditt betyg
2.2 av 14 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Zoe
Digitalpremiär
20 juli 2018
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Netflix
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Miriam Sposito

20 juli 2018 | 14:30

Kärlek möter vetenskap i annorlunda kärlekshistoria

"Zoe" är en sci-fi film om kärleken mellan en människa och en robot. En romantisk berättelse, men på ett lite annorlunda sätt. Robot möter mänskliga känslor och resultatet blir en kärlekshistoria som drivs av programmerade hjärnor.
Cole (Ewan McGregor) är en ingenjör inom robotik och artificiell intelligens (AI), företaget han jobbar på erbjuder människor att göra ett test med sin partner för att se hur bra de matchar med varandra. I en tid då mycket bli effektiviserat kanske det inte är så långt borta från vår verklighet, istället för att slösa tid på en partner som inte är ens livs kärlek så får man hjälp att hitta ”the one”.
 
Företaget tillverkar också människoliknande syntetiska robotar som ska tillfredsställa människans önskan av en partner som inte sårar eller lämnar en. Kanske var detta en idé Cole fick efter att han och hans fru Emma (Rashida Jones) gjorde matchningstestet och fick reda på att de inte passade bra ihop, vilket blev så pass avgörande att de skilde sig. Risken blir dock att man inte alls räknar med tidigare erfarenheter, magkänsla och faktiska känslor och istället blir kärleken en vetenskaplig produkt. Syntetiska robotar verkar dock inte vara något nytt i detta framtida samhälle, men robotar som är designade så snarlika en människa och som har känslor och kan visa sådan stark ömhet, är något som är nytt på marknaden.

Det är här Zoe (Léa Seydoux) kommer in i bilden. Hon är en av Coles skapelser, men kruxet är att hon inte vet om det och tror att hon jobbar åt företaget och levt ett helt liv när hon egentligen bara levt i några månader. Trots att både Cole och Zoe jobbar med kärlek så är livet inte så glamouröst när de kommer hem. Då knackar ensamheten på med ett glas vin och fryst färdigmat. Men detta förändras när Zoe börjar få känslor för Cole och en romans tar fart, som trots att det ser ut att vara en dans på rosor med mycket gulligull, så är deras nyfunna kärlek mer komplicerat än väntat.

”Zoe” har ett stillsamt och avslappnat tempo, nästan så att det blir på snudden till lite långdraget och jag blir aldrig riktigt tagen av filmen såsom jag hade önskat. Dock så spelar filmen utmärkt på att det ena stunden känns som passonerad kärlek, och andra stunden så påminns man om att det Zoe känner för Cole, aldrig kan bli 100 procent mänskligt.
 
”Du kommer att förstå att det inte finns något mänskligt i något som kan stängas av” säger ägaren av en bordell med syntetiska robotar (en av de prostituerade spelas för övrigt av Christina Aguilera). Repliken är en lysande beskrivning av den underliggande känslan som återkommer genom filmen. Ena stunden är Cole och Zoe på romantiska dejter och utflykter till idylliska landställen. Andra stunden påminns man om att Zoe inte ens kan gråta, hennes kropp är inte kapabel till att framställa tårar. Regissören Drake Doremus får fram denna väldigt fina balansgång mellan det verkliga och det vetenskapligt framställda. De syntetiska robotarna ska vara så mänskliga som möjligt men de kommer aldrig vara så pass mänskliga att de har full kontroll och makt över sina liv.

En oväntad men laddad del i filmen är drogen Benysol, som nämns i början på filmen men som sedan glöms bort lite, för att sedan bli en anmäkningsvärd faktor i filmen igen. Benysol är ett piller man tar för att känna första kärleken igen i några timmar, känslan av fjärilar i magen och total lycka när man ser en person. Designad för bland annat par som vill känna den lyckan igen med sin respektive, men som sedan blir en drog som missbrukas av människor som inte får nog av ruset i kroppen men som känner sig ännu mer tomma och ensamma efteråt. Denna drog känns inte heller så långt bort från vår verklighet, en uppgradering av Tinder där man egentligen inte ens behöver reflektera över personens utseende eller personlighet, efter ett piller så är man ändå djupt förälskad i några timmar.

I slutändan så är ”Zoe” en fin film som tar sig an kärlek på ett nytt sätt. Det spännande och tänkvärda är att det känns som om att filmen egentligen inte är så långt bort från vårt samhälle, jag rår inte för att tänka på att syntetiska människorobotar och kärlekspiller är något som framtiden kanske en dag kommer att erbjuda? Men trots det så får inte filmen mig att sitta fastklistrad framför skärmen och jag tycker mig aldrig riktigt lära känna karaktärerna på djupet. ”Zoe” må vara framtidens film med uttrycksfulla robotar, men mig lämnar den tyvärr uttryckslös.
| 20 juli 2018 14:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Zoe
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu