Yogi Björn 2010

Yogi Björn är för de som missat eller inte minns en korkad brunbjörn med grön hatt och slips som spenderar all sin tid med att försöka sno semestrande folks picknickkorgar. Hans yngre men smartare sidekick heter Bobo, har lila fluga och försöker gång på gång avstyra Yogis katastrofala planer.

Yogi lever i Jellystone Park där skogsvaktare Smith (Tom Cavanagh) önskar att han skulle bete sig lite mer som normala björnar, speciellt när en söt, blond dokumentärfilmare (Anna Faris, ständigt klädd i tajta, små toppar) dyker upp. När den sliskigt ondskefulle borgmästaren vill stänga och sälja parken måste Yogi och Bobo komma på en plan för att rädda parken.

Eloge först å främst åt dubbarna som effektivt har ihjäl allt hopp om humor eller värme med outhärdligt personlighetsbefriade röster. Men det fanns nog inte så mycket att erbjuda från början. Det är en fruktansvärt förutsägbar story kombinerad med tröttsam slapstick och pinsamma skämt. Duktiga skådespelare som Cavanagh och Faris är skamlöst bortkastade, ser generade ut och kämpar frustrerat med att försöka spela mot datoranimerade Yogi och Bobo som saknar all charm som fanns i originalserien.

Återigen underskattar man barns intelligens och humor och försöker vinna dem med en billig film med endimensionella huvudkaraktärer och övertydligt budskap. När det hålls pompösa tal om att rädda naturen och all byråkrati är ondskefull på Bond-skurksnivå så känns det som man tittar på en direkt-på-video-rulle från 1993.

Förfilmen med klassiska Strutsen och Prärievargen är utan tvekan höjdpunkten. Men inte ens där har man kompromissat utan "fräschat upp" animeringen och lagt till onödig 3D. Kan vi få ett slut på massakern av klassisk barndomsnostalgi? Kom på era egna figurer som ni kan förstöra eller testa Pixars idé - att faktiskt göra bra, smart barnfilm.