Winnie the Pooh: Blood and Honey 2023

Skräck
Storbritannien
100 MIN
Engelska
Winnie the Pooh: Blood and Honey poster

Synopsis

En skräckfilm inspirerad av Nalle Puh och hans vänner.
Du kan betygsätta efter premiär

Info

Originaltitel
Winnie the Pooh: Blood and Honey
Biopremiär
15 februari 2023
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Njutafilms
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Oskar Möller

5 februari 2023 | 13:00

Klassiskt nallemys perverterat till smutsigt slaktarrys

De älskade karaktärerna i sjumilaskogen muterar till maskklädda seriemördare en endimensionell cashgrab som är för camp för att tas på allvar, men inte skruvad nog för att klassas som spoof.
Det är en saga gammal som tiden.  Några på marknadsavdelningen kommer på en galen attentiongrabber till idé och blitzar media som hakar på. Chock drar ju ögonglober. Bollen har satts i rullning.
 
Producenten och filmens regissör Rhys Frake -Waterfield vet vad han gör när omvandlar barndomens renaste symbol för oskuld – den evigt naive och älskvärde Nalle Puh till en hjärtlös slaktarmaskin med smak för människokött. Muteringen Från AA Milne till Jason Voorhees förvrider miljontals barndomsfantasier till Edvard Munch ”Skriet” – men handen på hjärtat– är cynismen ens oväntad? Folk kommer slita sitt hår! Hoppa upp i takkronorna! Journalister kommer slå på larmet och Twitteranvändare yla mot månen! *Fingers crossed*
 
Någonstans har man kalkylerat att kritiken och protesterna är värda lågbudgetproduktionens biljettintäkter när media belönar filmen med ovärderlig marknadsföring som leder till  en veritabel scharlakansfeber av delningar på sociala medier och epitetet ” näst mest emotsedda film av IMDB:s användare 2023”. Det är här de professionella samvetskvalen kickar in. För även om upphövsmännen tar den snabbaste vägen mot framgång, har vi ju hakat på – Variety, The Hollywood Reporter, Collider och vi på Moviezine har alla skrivit nyheter om filmen innan den släpps och bidragit till haussen.
 
Det känns mindre kul att skriva det väntade – att filmen är spekulativ skit – men ja, här är vi. Trots bättre vetande blir man någonstans nyfiken. Jag skrev om filmen - jag går och ser på den. Men efter ett överraskande nervkittlande intro med svartvita skisser som visar de stackars övergivna djuren i sjumilaskogen och deras nerstigning i galenskap är det slut på lovande premisser. Nu är det kalkylark från andra och bättre filmer som väntar.
 
”Winnie the Pooh - Blood and Honey” dryper som väntat av blod och inälvor – och saknar  kanske inte helt  underhållningsvärde. Det är brutalt, dödsfallen är säkert uppseendeväckande och varierande nog för de med stor förkärlek till genren.  Ofta är det självmedvetet camp – som när slaktarnallen eller hans sidekick mördarnasse ska sätta av efter någon av sina offer. Taffligheten i att vi så uppenbart ser på vardsgsklädda män i gummimasker och absolut inga specialeffekter i sikte blir som en del av skämtet. Gör det filmen bra? Knappast.
 
"Blood and Honey" lider av att vila stenhårt på sitt grandiosa koncept, utan att kunna tillföra något eget eller utveckla sin egen premiss. Puh och Nasse är förbannade på Christoffer Robin för att han stack – alltså slaktar, torterar och äter de människor. In med en bunt tjugoåriga tjejer som slaktkött – komplett med en forcerad story om att huvudkaraktären jagas av en stalker som egentligen är helt onödig för handlingen, liksom en forcerad lesbisk lovestory, en narcisstisk influencerbruda som hade kunnat göra filmen till kul satir men som mest åmar för sig själv i en tom swimmingpool.
 
Bstisten på engagemang i sin egen story är i det närmnaste total - återigen åker en grupp twentysoemthings med noll personkemi ut till en öde skog för en hittepåsemester. Trots att trakten är creepy och övergiven, med höga hotfulla tallar och utan en fungerande bensinstation i sikte har man smällt upp en lyxig villa med inomhus och utomhuspool just här. Och det är långtifrån det mest pantade med filmen vars övertydliga dialoger och brist på karaktärsutveckling mest påminner om mellanstadieteater.
 
Frake-Waterfield bockar av saker utan någon egentligen vision eller övertygelse, vilken rentav märks i själva slakten när den största spänningen i bild är vilken – av två potentiellt hemska dödsfall en karaktär råkar ut för – när de två sjumilamutanterna själva verkar stå och väga mellan alternativen. Skådespelarna lyfter inte direkt filmen till nya höjder – deras insatser går från medioker till rätt okej, men med tanke på den låga budgeten och deras brist på erfarenhet är de knappast den stora anledningen till att jag nackar den här filmen. Bilan faller framförallt på grund av allt stannar vid ytan.
 
Manuset är ett rått skämt – filmen glömmer bort sina egna etablerade sanningar, dialogerna är outhärdligt överexponerat nonsens och karaktärsfördjupningen är gömd och begravd långt bortom den här sjumilaskogen. Den goda Waterfield har satt höga ambitioner för sin film - som inspiration nämns storheter som "Halloween" och "Motorsågsmassakern" - en gång en bespottad schockfilm, numera älskad klassiker. Men de filmernas ambitiösa vision eller unika estetik kommer man inte i närheten av.
 
Det enda som möjligen är värt en fundering är om filmens queera undertoner - som är tydliga trots det spekulativa tutt och bakdelsviftandet som är typiskt för genren - är medvetna eller inte. En storvuxen man i björnmask som piskar en upphängd spenslig yngling blodig på grund av att ha blivit övergiven? Om Park Chan Wook någonsin gör en queer old boy... Medveten ironi eller total blunder - även det ilar förbi utan större spår i jakten på nästa häftiga och spektakulära dödsfall. Det ska stås i motljus, pausas, poseras. Det är liksom självmedvetet, men ändå inte riktigt, filmen är inte begåvad stilsäker nog att kunna köra på camp fullt ut.
 
En liten eloge kan ges till filmens scenografer som byggt upp de inte helt camping och förvuxen koja-kulisserna där slakten äger rum, liksom till masktillverkarna. I all sin enkelhet är Puhs och Masker creepy, det måste man ge dem.
 
Men hur mycket man än dränker Puhs mask i blod och honung kommer man inte kunna väcka den här sjumilaskogen till liv. En uppföljare är kanske på väg – men eskalerat drypande till trots kommer utfallet bli detsamma: ekande tomt slaktarklegg.
 
| 5 februari 2023 13:00 |