Win Win 2011
Drama Komedi
USA
106 MIN
Engelska
Win Win poster
Synopsis
Den nedstämde advokaten Mike Flaherty, som extraknäcker som brottningstränare på en skola, råkar av en slump träffa en ung stjärnidrottare i samband med en tvivelaktig affär han blivit inblandad i. Allt ser ut att vända för Mike när pojkens mamma dyker upp, nyligen utsläppt från rehab och luspank.
Ditt betyg
3.3 av 162 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Win Win
Biopremiär
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
7 år
Längd
Recensent
9 november 2011 | 01:59

Ett charmigt lyckopiller

En lite väl klassisk historia om den medelålders advokaten och ensamme tonåringen som räddar varandra får ett ordentligt lyft av fantastiska skådespelare, sympatiska karaktärer och ett stort, bultande hjärta.

Det är svårt att se att Paul Giamatti skulle kunna misslyckas. Till och med i magplask som ”Lady in the Water” och ”Fred Claus” kommer han undan med äran i behåll. Här, där han för ovanlighetens skull spelar en sansad och vänlig (inte ett enda raseriutbrott!) advokat är han utmärkt som vanligt men matchas väl av birollsaktörerna.

Hans Mike lever ett lugnt småstadsliv med fru (Amy Ryan), barn och advokatbyrå. Firman ligger dock illa till och det unga wrestlinglag han coachar har inte vunnit en enda match. Då, som ett brev på posten, dyker 16-årige Kyle (Alex Shaffer) upp. Kyle är barnbarn till Mikes dementa klient, har rymt från sin ansvarslösa, knarkande mamma och visar sig vara en hejare på – wrestling. Mike ser en stjärna i Kyle som samtidigt hittar den familj han aldrig haft i Mikes hem.

Det är inte den mest oförutsägbara historia man kan leta efter. Förvecklingarna är ganska uppenbara och Mike gör en del onödiga dumheter för att berättelsen ska puttra vidare. Däremot slipper man publikfriande, tårdrypande finaler med fioler i bakgrunden och applåderande statister. Fokuset ligger på karaktärerna och deras relationer och där prickar man in helt rätt.

Mike och Kyle känns helt genuina som den uppgivne medelålders man respektive svårberäknelige tonåring de är, och samspelet mellan Giamatti och suveräne debutanten Shaffer är klockrent. Giamatti, mer känd för lite intensiva och tyngre roller, är förvånansvärt – och framgångsrikt – lågmäld och medgörlig här medan Shaffer är precis sådär avslappnad och svårtillgänglig som många tonåringar är.

Tacksamt nog får även kul och färgstarka biroller gott om utrymme de med och man utnyttjar därmed duktiga veteraner som Ryan, Jeffrey Tambor, Burt Young, alltid underskattade Melanie Lynskey och framför allt regissörens ”The Station Agent”-stjärna Bobby Cannavale (i en komiskt hiskelig frisyr). All humor går inte hem och vissa skämt faller lite platt men det räddas av att man faktiskt bryr sig om rollfigurerna och deras öden.

Tom McCarthy är en duktig men smått obskyr skådespelare med båda intressanta titlar och mer lättglömda verk som ”Little Fockers” och ”2012” på CV:et. Bakom kameran är han däremot mer pålitlig då han förutom storyn till ”Upp” även regisserat prisbelönade indiefilmerna ”The Station Agent” och ”The Visitor”. Detta, hans tredje film i registolen, är ett minst lika charmigt lyckopiller som träffar rakt i hjärtat utan att slå några stora trummor.