Wild Tales (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Pedro Almodóvar har producerat Damián Szifrons film där hämnden är det återkommande temat. Argentinas Oscarsbidrag 2014 är sex stycken historier om svekfull kärlek, det förflutnas återkomst, en tragedi, våldet i vardagen – allt som för människorna mot avgrunden och njutningen av att fullständigt tappa kontrollen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WILD TALES

Lysande argentinska våldsberättelser
Argentinas Oscarsnominerade antologifilm är en frisk fläkt i form av sex berättelser om kall, rå hämnd serverad med stil och en stor skopa svart humor. Trots en del ojämnt berättande är det svårt att inte rekommendera Damián Szifróns smått briljanta satir.
Det ska sägas direkt, ju mindre du vet om "Wild Tales" innan du ser den, desto bättre. För om det är något som den argentinske regissören och manusförfattaren Szifróns lyckats med här är det att få det sex filmnovellerna att ta de mest oväntade vändningarna som möjligt, och knyta ihop säcken på bästa möjliga vis. Ta den inledande historien där den försmädade klassiske musikern Gabriel Pasternak i en diabolisk plan för att hämnas alla som förorättat honom i sitt liv lyckas samla dem på en och samma plats, för att sedan sätta sin hemska plan i verket. Utan att säga direkt vad den involverar kan jag säga att det var länge sedan jag såg en sådan effektiv och chockartad öppning i en europeisk film.

Och så fortsätter det – en servitris och en kockerska diskuterar om de ska döda den enda kunden i deras restaurang, en lokal maffiaboss. Två bilister börjar duellera ute på den argentinska landsbygden och befinner sig snart i en eskalerande road rage-historia. En medelålders ingenjör kämpar förgäves med kommunala parkeringsvaktbolaget – och bestämmer sig för att slå tillbaka på det sätt han gör bäst.  En rikemansson kör i fyllan på en gravid kvinna och smiter från platsen, varpå hans rike pappa påbörjar en lång serie mutförsök för att låta familjens fattige trädgårdsmästare ta skulden i sonens plats.

I grunden skildrar Szifrón helt vanliga människor som av omständigheter pressas till det yttersta, tills alla fördämningar brister. I filmens kanske starkaste episod– den avslutande historien om ett påkostat bröllop som spårar ur fullständigt när bruden får reda på en hemlighet – är det kanske tydligast. Érica Rivas storspelar som den försmådda bruden som plötsligt bestämmer sig för att festa på hennes egna villkor och låter kalaset ta en vändning som skulle få von Trier att bäva. Det är sorgligt, dramatiskt, och mycket roligt.

Det finns likheter med klassiska skräckberättelser här, som "Twilight Zone" eller "Tales from the Crypt". Inte i meningen att det handlar om klassisk skräck, men att filmen aldrig låter rollfigurerna vila utan hela tiden vrider åt ett extra varv, tills man sitter i biofåtöljen och kipper efter andan och skrattar om vartannat.

Mycket har gjorts av det faktum att spansk films underbarn Pedro Almodovar har producerat filmen, och visst kan man se spår av hans filmmakande här och var. Men det här är ändå Damián Szifrón verk från början till slut och om du någon gång behöver en ursäkt för att upptäcka en argentinsk regissör så har du nu fått den.
Wild Tales - Det udda Oscarsbarnet som överaskar
Det första som slog mig under Damián Szifróns Wild Tales är tempot under den första berättelsen av sex historier. Redan här sätter Szifrón ribban högt i denna mörka komedi och vad som sedan följer är sex porträtt ur Argentinas samhälle med alla samma tema: hämnd. När filmens fjärde historia går av stapeln hinner man också reflektera över den senaste perioden i Sverige angående Oscarnomineringarna och hur "Wild Tales" kanske är jurygruppens mest vågade barn i den kategorin. Främst för att den räknas som en humorfilm men även för dess stämpel som utländsk film. Men det är här filmen har sina styrkor, i korta drag handlar det främst om vardagliga i-landsproblem och hur individerna i filmen löser dessa på olika sätt om än extrema. För att inte avslöja allt för mycket om filmens innehåll kan man säga att Wild Tales fungerar som en utmärkt berg-och-dal-bana-underhållning utan spärrar för åskådaren. Skådespelarna och produktionen är så pass hög att inget känns som ett löjligt nog för regissören, även filmens inledningsbilder avbildar regissören som den räv han är gentemot producenterna som rovdjur. Och så kan man sammanfatta filmen, detta är räven bland resten av rovdjuren i kategorin "Bästa utländska film". Sist men inte minst så avslutas filmen också med en av de bästa "man-crying-scenes" som enkelt kan mätas med Johannes Bah Kuhnkes liknande scen.
Senaste kommentarer
Filmrullen
En intressant, påfundig och ganska välspelad film om hämnd. Men jag har lite svårt för våld (även om den är komisk) och, som Magnus P säger här nedan blev den andra halvan av filmen något ointressant. Men filmen höll mig ganska fascinerad och (i stora drag) underhållen. Den får en trea utav mig.
MagnusP
Några av berättelserna var riktigt bra. Snyggt gjorda, spännande, roliga. Men andra halvan av filmen kändes mest som en axelryckning. Hade nog hellre sett alla kortfilmerna var för sig än som en långfilm, alternativt att de hade någon som helst koppling till varandra.
En jämnare film hade höjt betyget, nu nöjer jag mig med 2/5
magiul
Synd att recensenten spoilar alla historierna i en film som han själv säger avnjuts bäst med så lite förhandsinformation som möjligt. Fantastisk film i alla avseenden. Hysteriskt rolig stundtals. Gapskratten ekade i början av filmen. Blir något mörkare mot slutet. 5/5
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler