White Noise 2: The Light (2007)

Patrick Lussier gjorde sig ett namn när han började klippa filmer åt Wes Craven på 90-talet. Skräckmästaren såg potential hos sin lärling och gav honom chansen att regissera ”Dracula 2000”, succén uteblev men följdes ändå av två ännu mindre lyckade uppföljare som hamnade direkt i videohyllan. Nu får han återigen chansen att skrämmas, denna gång utan blodsugande monster, istället i uppföljaren till ”White Noise” som 2005 lockade bred publik trots svala recensioner. Dess uppföljare lär inte upprepa sin föregångares bedrift.   Abe Dales (Fillion) familj blir iskallt avrättade mitt framför ögonen på honom under en mysig stund på restaurangen. Abe lämnas kvar med en obeskrivlig smärta som gör att han inte längre orkar leva och slänger därför i sig en burk sömnpiller och en flaska whiskey för att med stil återförenas med sin familj. Den egenkomponerade självmordscocktailen ger inte mer än en nära-döden-upplevelse samt en kraftig bakfylla. Nästan. För efter trippen till den andra sidan kommer Abe tillbaka med egenskapen att han ”ser” människor som snart kommer att dö. Där finner han sin drivkraft att rädda så många han möjligtvis kan men problemet är bara det att han just påbörjat någonting som är så mycket större än honom själv.

Den första filmen var inte på något vis ett mästerverk men den hade onekligen sina stunder och temat på ERF (elektroniskt röstfenomen) kändes nytt och fräscht. Skrämmande blev det stundtals också men i sin helhet lyckades man ändå inte rå det i land. Med inget gemensamt med del 1 mer än titeln och ”I see dead people”-temat som spökar ur både tv-apparater och mobiltelefoner försöker ”White Noise 2” gå sin egen väg. Friskt vågat, hälften vunnet, om det inte vore för att man på sämsta tänkbara sätt hanterat sina tillgångar.

Vad som inte alls fungerar är att man inte visar någon känsla för spänning och skräckscenerna utan man bara på måfå slänger inte lite otäcka scener här och där. Mest för att man vill hotta upp stämningen och manuset men när väldigt få scener känns berättigade blir det sällan någon önskvärd effekt.

Helt värdelöst blir det dock aldrig. Det är välgjort hela vägen och manuset lyckas med att överraska då den plötsligt och elegant byter från en välkänd stig till en ganska intressant väg där spänningen lyckas stegra något. Där märks det tyvärr att Lussier är för vek som regissör där han inte tar tillvara på vad som kunde bli en mycket intressant resa. Nu räddar manuset istället bara filmen från ett totalt fiasko och befäster det faktum att Lussier om han tvunget måste syssla med film, borde göra det vid klippbordet.

Man lämnar första filmens skildring om spökens försök till kontakt med omvärlden och fokuserar istället på besatthet. Då jag gillar greppen man använder för att ta sig dit så är utförandet desto sämre. Aldrig otäck och med en slutscen lika usel som sin föregångare blir myrornas krig i tv-rutan en billigare och mer skräckfylld upplevelse än denna uppföljare.