White Chicks 2004

Vuxna heterosexuella män som klär ut sig och låtsas vara kvinnor är en inte helt sällsynt filmidé. Den har gjorts i flera mer eller mindre lyckade varianter, allt från hyllade "I hetaste laget", "Tootsie" och "Mrs. Doubtfire" till kalkonen "Big Momma's House". I "White Chicks" gör bröderna Shawn och Marlon Wayans en närmast skamlös rip-off av den sistnämnda, när de likt Martin Lawrence spelar två svarta FBI-agenter som får ta till lösbröst och peruker för ett undercover-uppdrag Lyckligtvis har de den goda smaken att bli kurviga blondiner istället för rund kakbakande tant, något som troligtvis passar deras uppdrag bättre: att för en helg infiltrera den rika societeten i Hamptons i jakt på möjliga kidnappare...

Som Brittany och Tiffany Wilson, två vita, stenrika hotell-arvtagerskor smälter Kevin och Marcus Copeland enkelt in bland alla de andra unga och vackra töserna, och lyckas till och med hitta tre hysteriska shopping-väninnor. För att krångla till deras bekymmersfria ”simple life” får de två otursförföljda agenterna tjejproblem på varsitt håll. Kevin möter en kvinnlig reporter som han blir intresserad av, och Marcus flickvän misstänker att han är otrogen. För att inte tala om alla läskiga karlar som lyckligt ovetandes om vad som döljer sig under märkeskjolarna stöter på ”tjejerna”. Förvecklingarna avlöser varandra, utan att det någon gång riktigt tar fart. Slutscenen innehållandes män viftande med pistoler på en allmän tillställning, åtföljt av ”the big revelation”, har vi sett så många gånger förut, inte minst i sommarens ”Connie och Carla” med liknande tema.

Storebror Keenen Ivory Wayans står för manus och regi. Med "Scary Movie" 1 & 2 på sina meritlistor ligger släkten Wayans knappast på min lista över favoritregissör, manusskrivare samt skådisar. Trots det är "White Chicks" inte fullt så kass som man kunde befara. Förutom några halvdana bög- och kiss-o-bajsskämt som man lika gärna kunde skippat, lyckas de få till det ett flertal gånger när det börjar skojas med skönhetsoperationer, bröstförstoring och övervikt. Mitt i alltihopa kan vi också ana en viss antydan till kritik mot vårt utseendefixerade samhälle, avsiktligt eller ej, inte vet jag. Men det är ”flickornas” din-morsa-dueller med de härligt elaka och IQ-befriade systrarna Vandergeld som hör till mina favoritscener i filmen. Eller vad sägs om följande:

”Your mother is so stupid, that she started exercising to lose weight, when she could just get a liposuction, or something...”

Fettsugning eller inte, ironiskt nog är det just Brittany och Tiffany som mest av alla är i akut behov av varsin ”extreme makeover”. Blondinerna ser ut som något taget direkt ur ”Dawn of the Dead”, med likbleka ansikten och rent läskig blick, och hur någon ens kan ta dessa storvuxna individer för tjejer är ofattbart. Men lyckas man koppla bort den tanken finns det ändå en och annan roande scen i ”White Chicks”. Jag sa inte sevärd, och för Guds skull långt ifrån bra, men smått underhållande.