Where to Invade Next (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
USA:s främste politiske provokatör är tillbaka. Michael Moores nya dokumentär Where To Invade Next är en underhållande och omstörtande komedi där den Oscarsbelönade regissören undersöker vad USA kan lära sig av andra länder. Hur han tar reda på det? Jo, genom att ”invadera” dem och ”stjäla” deras smartaste idéer för att sedan föra tillbaka dem till USA.
Visa hela synopsis
Regissör
Huvudrollsinnehavare
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WHERE TO INVADE NEXT

Europas töntiga naivitet mot USA:s brutalitet är ett vinnande koncept
När Michael Moore nu kommer tillbaka efter sex års paus, är det med hans kanske roligaste film hittills. Och vi européer som älskar hans sätt att förlöjliga Amerika och dess idéer, samtidigt som vårt egna synsätt hyllas bortom all objektivitet, kan inte få en bättre upplevelse än i ”Where to Invade Next”.
Låt er inte förvirras av den missvisande titeln. Det här är inte en uppföljare till ”Fahrenheit 9/11” med fokus på USA:s krigande och självutnämnda roll som världspolis. Istället gör Michael Moore en ytterst humoristisk tolkning av ”invaderandet” och reser själv runt och belägrar olika länder för att ta – inte deras mark eller olja – utan deras bästa idéer, något amerikanerna verkligen skulle ha användning av. 

Det är nästan uteslutande Europa som intas och vi börjar i Italien där Moore påstår att anledningen till att italienarna alltid ser så avslappnade ut – som om de precis haft sex, är för att de i praktiken har 8 veckors betald semester om man räknar in alla helgdagar. 

På vanligt Michael Moore-manér sitter han ner med cheferna för olika företag och frågar varför de inte drar in på allt detta slöseri och utnyttjar sina arbetare så mycket de bara kan istället. Han får förstås till svar att arbetsgivarna fullkomligen älskar att ge sina anställda ledigt. De jobbar ju så mycket bättre om de mår bra. 

Vi fortsätter till Frankrike där skolmaten är på nivå med en 4-stjärnig restaurang vilket jämförs med den amerikanska diton som ”mer liknar en episod av CSI”. I Finland erövrar Moore världens bästa skola – som är utan läxor – och i Slovenien snor han universitetsutbildningen som är gratis. 

Dokumentärfilmarens segertåg fortsätter från land till land och det visar sig vara ett lyckat recept för en film. Mycket av sakerna han tar med sig hem till USA är självklarheter för oss – sexundervisning som vågar tala om preventivmedel, fångvård som inte går ut på hämnd och betald föräldraledighet till exempel. 

Men Michael Moore har en unik förmåga att hitta de mest extrema situationer – som att fångarna på norska anstalter har egna nycklar och att även de som dömts för mord får jobba med de vassaste av kockknivar. Detta nästan naivt snälla Europa ställs mot den brutala bilden av USA, där alla verkar tro det värsta om varandra. Och det är just detta Moore är så bra på, att få oss tittare att se filmen ur en amerikans perspektiv och det går inte att låta bli att skratta rakt ut åt den töntiga bilden som målas upp av oss joddlande velour-typer på den här sidan Atlanten. 

I alla sina filmer har Moore kastat publiken mellan skratt och allvar. Det försöker han även med här, men ”Where to Invade Next” har inte fokus på de amerikanska orättvisorna utan är en mer lättsam och glättig film. När den är rolig fungerar den som allra bäst, medan det mer seriösa känns onödigt och som om det hamnar utanför ämnet. 

Det är också när vi först stöter på det greppet – i Tyskland där Moore pratar om hur öppet och ärligt landet är gentemot de hemskheter de har i sin historia – som filmen börjar sagga lite. När vi når Portugal med sina liberala droglagar känns det lite långt, och förutom det norska segmentet, som är ett av de starkaste, sackar filmen en smula mot slutet. Att dra in Tunisien är enbart för att bevisa att även icke-europeiska länder har något som är bättre än USA, men det fungerar inte särskilt bra i det här sammanhanget.

Men en ojämnare andra halva, och en aningen för lång speltid till trots går det inte att komma ifrån att detta är underhållning á la Michael Moore när den är som bäst. Vi som följt hans tidigare filmer vet redan vad vi kan förvänta oss. Det är sällan vi bjuds på omvälvande nya sanningar och seriöst objektiv journalistik. Men för den som tycker det är ett sant nöje att matas med alla de anledningar varför vi har det bättre än amerikanerna, och inte har något emot att även skratta åt vårt egna nörderi – kan se fram emot en skönt rolig stund. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
AntonKane
Michel Moore är ju troligen medvetet naiv. Han är över sextio år och resonera likt min klass gjorde på FN-dagen i första klass "men det är väl bättre att köpa saker till skolbarn istället för att kriga?". I denna film har jag svårt att finna honom speciellt charmig, tycker mest han blir tröttsam. Allt kretsa kring att romantisera Europa för dess socialliberalism och klandra USA för dess liberalkonservatism. Blir extra märkligt när han väljer undantagsfall i Europa, så som enastående mat i en skola Frankrike och liberal undervisning i en skola i Finland. Dock ska han ha eloge för en del mer sansad information så som Portugals drogliberala framgångar, vilket är välbehövlig information för såväl människor i USA som i Sverige.
mickemetal
Tveklöst full pott 5 av 5!
mickemetal
En mycket viktig film som får en att öppna ögonen och filtrera all orealistisk patriotisk smörja som man dagligen blir matad från USA. Denna dokumentär ger en sann bild om landet "Over there" och får en att förstå hur privilegierad man är som är europé och svensk.
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler