When You're Strange 2010

Tom Dicillo som sedan han slog igenom med den sympatiska indierullen "Living in Oblivion" aldrig riktigt lyckats leva upp till sin potential gör här sin allra första dokumentärfilm. En del har kallat ”When You’re Strange” för motsatsen till Oliver Stones spelfilm om bandet från 1991. Den beskylldes för att vara historiskt inkorrekt och fick de överlevande bandmedlemmarna att ta avstånd från hela rasket. Den här gången har de gett sin välsignelse till Dicillos film och resultatet är en mestadels lyckad och stundtals fascinerande djupdykning i fenomenet The Doors.

Filmens absolut största förtjänst är det fantastiska, och i många fall aldrig förr visade, bildmaterial som visar bandet både på och bakom scenen. Sångaren Jim Morrison och keyboardisten Ray Manzarek var före detta filmstudenter och de lät ofta en filmare följa med in i det innersta för att dokumentera deras storhetstid. Det, en lagom dos av musiken som gjorde bandet känt och frånvaron av intervjuer (som annars är regel i dokumentärer av den här sorten) gör att filmen aldrig blir upprepande eller tråkig att se på. Johnny Depp agerar ciceron genom Dicillos återberättande av The Doors historia och gör mestadels det riktigt bra.

Ett par saker blir tydliga under filmens gång. För det första framstår Jim Morrison som något av en sönderknarkad pajas som allt mer blir en levande freakshow en den rockgud han ofta framställs som. För det andra att The Doors verkligen var ett bra band som på ett unikt sätt karvade ur sig en alldeles egen liten nisch bestående av jazztrummor, orgelslingor, naiv drogpoesi och icke att förglömma, stundtals oöverträffade melodier.

Mindre bra är Dicillos manus som ibland går lite väl på myten om bandet och häver ur sig plattityder som får undertecknad att rodna i biomörkret. Less is more, som en vis person en gång sa. “When You’re Strange” är bättre när bilderna och musiken får tala istället för att Johnny Depp ska tala om för oss exakt hur cool The Lizard King var.

Hur det nu är med den saken är det lätt att rekommendera den här filmen till den som är det minsta intresserad av The Doors eller sextiotalets musikscen överhuvudtaget. För min egen del fick den mig att omvärdera bandet, iallafall litegrann, och det får anses vara ett gott betyg.