West Side Story (1961)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Filmatisering av en av de mest klassiska musikalerna någonsin, om två rivaliserande ungdomsgäng i New York City. Ungdomarna Maria och Tony blir kära. Kommer kärleken segra trots att de inte tillhör samma gäng?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WEST SIDE STORY

Musikalernas musikal
Många filmmusikaler blir lätt fåniga när karaktärer spontant brister ut i sång och dans. Men “West Side Story” med sin proffsiga dans, catchy musiknummer och gripande historia om ungdomsvåld är en klassiker som förtjänar sitt högt uppsatta rykte.
“West Side Story” har en av de bästa inledningssekvenser i filmhistorien. Det är sommar, 1950-tal på Manhattan. Gängen The Jets och The Sharks ligger ständigt i luven på varandra. De dansar fram på gatorna, knäpper med fingrarna och är c-o-o-l-a. Det är nästan tio minuter koreograferad dans med knappt någon dialog. Och det är riktigt snyggt. Trots att det är en musikal.

Musikal är trots en av de svåraste filmgenrerna eftersom det lätt blir så extremt fånigt och/eller tjatigt. “Les Miserables” kändes som den aldrig skulle ta slut. Och det är svårt att förlåta Pierce Brosnan för “Mamma Mia”. Men 1961 var ett gyllene år för filmmusikalen när “West Side Story” blev en av årets mest framgångsrika med tio Oscars (av elva nomineringar) och näst mest inkomstbringande (efter “Pongo och de 101 dalmatinerna”).

Filmen har dock flera starka grunder. Baserad på en den populära scenmusikalen, i sig baserad på “Romeo & Julia”. Regisserad av både dramaveteranen Robert Wise (som fyra år senare gjorde “Sound of Music”) och Jerome Robbins, som låg bakom scenversionen. Och inte minst handlingen, om gängvåld och rasmotsättningar, något som är minst lika relevant idag.

För hur fånigt danserna och speciellt de testosteronstinna machoattidtyderna stundtals är så finns här ett tacksamt allvar kring ungdomar på glid och lekfulla gängbråk som slutar i våld och ond, bråd död. Den lättsamma kärlekshistorien av typen där de på gränsen till Disneyfigursliknande Maria (Natalie Wood) och Tony (Richard Beymer) blir kära direkt efter ett första möte är drabbande. Och just därför bryr vi oss om dem och deras likar.

Men “West Side Story” är inte så mycket en berättelse som ett fyrverkeri av färg och musik. Technicolor har sällan sett så läckert ut med all proffsig dans och 50-talskläder. Musiken är fantastisk. Få musikaler har så många catchy och perfekt levererade hits. Det är nästintill omöjligt att välja en favorit men “America” där de färgstarka, Oscarbelönade birollerna Anita (Rita Moreno) och Bernardo (George Chakiris) får både sjunga, dansa och spela ut sina register.

Det är ofta svårt att ta filmmusikaler på allvar när karaktärerna spontant ska brista ut i sång och dans. Men när de gör det så snyggt och proffsigt som i “West Side Story” så är det svårare att inte ryckas med. Att den trots sina 152 minuter lyckas både underhålla, beröra och få en musikalskeptiker att stampa takten med foten är ingen liten bedrift. En klassiker värt namnet.

Veckans populära filmer

Visa fler