Welcome to Marwen 2018

Nånstans i Amerika bor konstnären Mark Hogancamp. En ensamstående, lite egen och kufig karaktär, vars favoritsällskap är en kollektion av samlardockor. Huset och bakgården är fyllt av soldater och pinupliknande damer. I hans fantasi får de alla liv, och spelar upp scener från fiktiva belgiska byn Marwen under Andra världskriget.

I Marwen hittas också hans alter ego, Cpt. Hogey, som är allt Mark inte är - orädd, charmig och spännande. De tuffa tjejerna som försvarar byn är alla baserade på kvinnor i Marks liv, och snubbar han ogillar får skildras som nazister. En elak häxa figurerar också, för att sätta käppar i hjulet för Hogeys kärleksliv och Marks välmående.

Snart förstår man att Mark gått igenom tragiska händelser i sitt liv, och att leken i Marwen kanske är en slags terapi. Ett sätt att fly vardagen och bearbeta smärtan och skammen. En drömvärld som är bara hans. Ja, inte bara, Marks bilder på miniatyrlivet i Marwen har gjort honom till en hyfsat hyllad fotograf.

Leslie Mann spelar Nicol, grannen som nyss flyttat in tvärs över gatan, som på bästa "En man som heter Ove"-manér vill försöka rädda karln från hans inrutade liv. Hon bidrar med charm och värme, både till filmen och i Marks liv. Sen finns dessvärre Gwendoline Christie som drar till med en rysk accent, och känns som att hon klev in på fel filminspelning.

Filmen växlar skickligt mellan fantasi och verklighet, och låter de två flyta in i varandra. Dockorna är alla plastiga versioner av riktiga skådespelare, och det kan ta tid att vänja sig, men jag gillar hur Robert Zemeckis har designat deras originella värld.

Zemeckis är en regissör som gärna utmanar gränserna för visuella effekter. Något jag har beundrat ända sedan jag såg "Döden klär henne" och "Forrest Gump" på 90-talet. Emellanåt prickar han rätt med en stark story ("Flight" hör till hans mest hyllade filmer på sistone), men ofta blir det också en uppvisning i CGI-under och inte så mycket mer. "Welcome to Marwen" saknar det hjärta och de känslor som hade behövts för att verkligen få filmen att lyfta.

För mig är det främst Steve Carell som inte funkar här. Carell kan vara väldigt rolig med rätt material, och han har också haft fin hand med dramatiska roller på senare år (se "Last Flag Flying" och "Beautiful Boy"). Och här bör man påminna sig om att "Welcome to Marwen", trots en knäpp handling, är ett drama i första hand. Dock hittar inte skådespelaren rätt med sin verklighetsbaserade rollfigur.

Han knaprar piller. Han har ångest. Han gillar mjukporr. Av någon anledning har han också en enorm samling damskor, som han gärna går runt i. (Not judging.) Men en så pass udda karaktär behöver skildras på rätt sätt, för att ändå fånga publikens sympatier. Mark Hogancamp i Steve Carells tappning väcker ingenting hos mig. Inga mer känslor än vad de plastiga dockorna lyckas förmedla. Och det är ändå en i grunden sorglig historia. Jag blir istället nyfiken på dokumentären "Marwencol", om verklighetens Mark Hogancamp och hans passion.

Skulle rätt skådis kunnat bli Oscarsnominerad för rollen? Kanske. Istället floppade filmen i USA, och får ingen svensk biopremiär. "Welcome to Marwen" är också den mest sågade filmen i Robert Zemeckis långa karriär, vilket är lite synd, för här finns ändå en unik historia som borde gripa tag.

Zemeckis har gjort en film som är som en saga för vuxna. Det känns som att dockvärlden har fått det mesta av hans passion och kärlek, med lekfulla detaljer - en liten homage till hans egna "Tillbaka till framtiden" smög sig också in. När det kommer till att skildra verkliga människor, och särskilt den komplexa huvudpersonen Mark, där brister det. Det är till en början en charmig och originell film, men också förutsägbar och hopplöst platt.