Wallander - Tjuven 2010

Som DVD-omslaget så vänligt upplyser, handlar det den här gången om en våg av villainbrott i Kurt Wallanders kära Ystad. En grupp grannar tar saken i egna tassar och har knappt börjat sin förebyggande nattvandring innan de ser en man smyga vid en husdörr. Grannarna bestämmer sig för att aktivt göra något åt saken, vilket leder till handgemäng och snabb urspårning. När det är dags för Kurt och hans kolleger att göra sin grej, blir det snart tydligt att inte mycket är vad det verkar vara.

Och en stor anledning till varför 17:e episoden i den här serien känns så hygglig, är tack vare historien. Den är klurig och inte lika förutsägbar som man kan tro vid en första anblick, när det var en halvtimme kvar kände jag mig övertygad om hur allt skulle knytas ihop men blev till slut bryskt motbevisad. Trots sina brister höll historien mig intresserad.

Positivt prat om plotten betyder dock inte att manuset håller hela vägen. Det finns inte tillräckligt med tid att bygga upp motiveringar och vissa karaktärer, framför allt är det Shanti Roneys Ralf som kommer till korta. Det är härligt att se honom igen, Shanti är en man med stor talang och det var länge sedan han korsade mina filmintresserade ögon senast, däremot är det trist att han här får agera en aningen för stereotypiskt hushållsrasistisk karaktär. Han förtjänar någonting mycket bättre.

Det läggs också fram intressant kritik, angående polisens bristande resurser och den påföljande negativa effekten på såväl preventiv som uppföljande brottsbekämpning, och inte heller den ges tid att varken utvecklas eller andas subtilt i bakgrunden, utan känns (speciellt vid det här laget, efter alla svenska deckare som fört fram kritiken sedan Sjöwall/Wahlöös dagar) alldeles för upptryckt i ansiktet och alldeles för lättköpt till att börja med.

Skådespelarinsatserna är fortsatt stabila. Krister Henriksson som alltid är en fröjd att skåda, och gästande Jacob Ericksson imponerar stort. Det gör han nog för det mesta. Överhuvudtaget är det gott om fina karaktärsscener och relationsutvecklingar, det känns som det kan vara den här Wallander-seriens starka sida.

Ja, det och Fläskkvartettens musik, nu som sist ett underbart arbete. Om det finns ett Wallander-soundtrack på marknaden behöver jag äga det. Om det inte finns, behöver marknaden ett dylikt omedelbums.

Jag tror inte det hade krävts speciellt mycket för att göra "Tjuven" till ett förbaskat bra och kritikerrosat svenskt polisdrama, och jag har delvis redan varit inne på varför. Längre speltid, med plats att utveckla karaktärer och motivationer, utöver det också en högre budget med siktet inställt på biografen, utan ett dussintal andra filmer i massproduktion runtomkring som måste dela på tid och pengar och uppmärksamhet. På så sätt är "Tjuven", trots att det så långt jag sett är en av dom bättre episoderna i serien (eller kanske  just därför), ett utmärkt exempel på varför svensk filmindustri mår dåligt av det löpande bandet.