Wallander - Prästen 2009

En präst, han som omnämns i filmens titel, blir skjuten utanför ett lokalt vandrarhem. Hans inblandning i ett företag med tvivelaktigt rykte känns först som den mest logiska kopplingen till mordförsöket, tills det visar sig att varken det sjätte eller tionde budordet var något han valt att leva efter.

Även om jag uppenbarligen har varit positivt inställd till de här wallanderska berättelserna (i en marknad översvämmad av poliser som går direkt till DVD till Kurt Wallander de bättre, vilket jag visserligen är fullt medveten om inte säger särskilt mycket, men ändå) är de inte helt oproblematiska att recensera. Efter en handfull filmer känns det som om det inte finns mycket mer att säga. Återigen är fallet ganska standard, utfört med stabil hand och hyggligt spännande, och med bra spel framför kameran. Som jag sa vet man vad man får, och vare sig man gillar det eller inte lär inte "Wallander - Prästen" vara den filmen som ändrar ens åsikt i någon riktning.

Om något stod ut här, någonting positivt, var det hanteringen av det religiösa, specifikt en konflikt mellan prästparet. Ett oväntat inslag som hanterades lagom subtilt, utan göras onödigt överdrivet. Med mer speltid, om det här vore mer av en fristående biofilm, hade de gärna fått gå längre med den biten. Det hade varit intressant.

Jag uppskattar också aspiranterna Isabelle och Pontus, spelade av Nina Zanjani och Sverrir Gudnason, allt mer. Från början ganska endimensionella karaktärer, och fortfarande mindre utvecklade än jag skulle önska, fast det är trevliga typer vars närvaro uppskattas. En konversation dem emellan på väg till och från samtal med potentiellt vittne, ett retfullt skojande som inte gjorde mycket för historien men ändå gav en äkta känsla till deras yrkesrelation, var ett ovanligt inslag som en av mina små favoritstunder.

Eftersom jag tenderar vara svag för sådana, var det kul att se en stunds rättegångsdrama, Lene Endre ska trots allt föreställa åklagare här, även om själva dramatiken till större del uteblev.

En negativ sak som slagit mig, som jag inte kan minnas mig ha tagit upp tidigare, är dialogen. Den är nödvändigtvis inte usel, den lider däremot emellanåt av en påtvingad naturlighet. Det här att man försöker lite väl hårt att skriva som människor talar, till den grad att det bara blir konstigt. Tack och lov är det inget stort problem i Wallander-serien, även om jag har börjat tänka på det allt mer nu.

Och till sist - Fläskkvartettens musik är fortfarande det oslagbart bästa med "Wallander".