Wallander - Den orolige mannen (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Nu har Kurt Wallander blivit morfar och han jobbar hårt på att axla denna nya roll, samt att komma närmare dottern Linda och hennes familj. Då en pensionerad kommendörkapten, tillika Lindas svärfar, en dag försvinner dras Wallander in i ett fall som för honom tillbaka till kalla kriget och ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård. Wallander ställs inför frågan om vad som är viktigast - sanningen eller familjen?
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.2 av 79 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN

Lättglömd standarddeckare
För de som inte tröttnat på svenska deckare – ja, tydligen finns dom – kommer ännu en omgång med polis Wallander. Veteranerna gör vad de ska men manuset är på medioker TV-nivå och någon form av spänning uteblir tyvärr.

Krister Henriksson återvänder efter två års paus i rollen som Kurt Wallander för film nummer 27! Karaktärens utveckling kan sammanfattas som den där lagom nerdekade polisgubben som är tillräckligt alkoholiserad för att bli avstängd från jobbet men ändå den gulligaste morfadern du kan tänka dig (även om han i en löjligt omotiverad scen stöter på barnbarnets dagisfröken...).

Man tar upp storyn med Wallanders dotter Linda, som försvann ur serien i och med Johanna Sällströms bortgång men nu ersatts av långfilmsdebuterande Charlotta Jonsson som funkar fint i rollen. När Lindas svärfar, en högt uppsatt kommendörkapten (Sten Ljunggren), försvinner i samband med en ubåtsrelaterad skandal i skärgården tvingas Wallander tillbaka till Stockholm för att utreda.

Den som väntar sig något revolutionerande med den här "nystarten" kommer bli besvikna. Det är - för att dra en klyscha - en deckare som vilken annan. Att den går upp på bio istället för direkt på DVD/TV känns mer som resultatet av ett lotteri snarare än att den (till skillnad från fjolårets förvånansvärt kompetenta Maria Wern-installation "Inte ens det förflutna") har något unikt att komma med.

Produktionen är det inget fel på. Det är välgjort och de ledande namnen gör bra ifrån sig (även om Henriksson allt mer börjar likna en ledsen bulldog...). Det uppskattas att veteraner som Ljunggren, Marika Lindström och Ingvar Hirdwall får ge lite tyngd och Fläskkvartettens musik bidrar en del till stämningen. Det är egentligen mest manuset som fäller krokben för filmen.

För även om man finner intrigen med spioner, dykare, ryssar, tyskar och amerikanare (nej, det är ingen Bellman-historia) spännande så går det inte att ignorera klyschorna och de haltande replikerna. Som de övertydliga ledtrådarna, att valfri polis reaktion på ny info verkar vara "Oh fan", att någon inleder en födelsedagsfest med ett tal om en dödsskjutning eller att en polis avslöjar topphemliga rikshemligheter för Wallander mot löftet att inte berätta för någon - vilket han bryter redan i nästa scen.

Att blanda in Palme i det hela känns dessutom som en trend tröttsam redan innan 2012 års slut. Filmen är ingen kalkon, men är man inget gediget deckarfan så är den på tok för lättglömd för att vara värd tid och/eller pengar. Och ser jag fler scener i svensk film där frågor i konversationer tillåts förbli obesvarade så manar jag till fullständig bojkott.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
sandy
Jag håller med Movizines recensent om att det är är en tämligen medioker deckare.  I för sig är många inte förvånad, för boken som filmen bygger på var den sämsta Wallander bok som jag läst. Visserligen har filmen en snygg i ledning där Hirdwall får visa, för dem som inte visste det innan att han är en mycket bra skådespelare. han kan betydligt mer än bara säga "ska du ha dig en stänkare. Efter Der så tappar filmen tempo och den blir allt rörigare och segare. Faktiskt tycker jag att försvunnen, den första Wallander film som kom direkt utåt på Dvd efter Den orolige mannen  har ett bättre tempo och manus, även om den har en hel del överflödiga scener, Ska man sägs något mer om skådespeleriet så är Hendriksson  inte min Wallander, tycker  Lassgård gjorde en mycket bättre insats. I för sig har det också mycket att göra med hur manuset ser ut.
celia
Älskar Wallander, men inte när Lassgård spelade honom. 
Dom bästa Wallander-filmerna var dom när Ola Rapace var med!

Denna filmen hade ett tråkigt fall enligt mig. Men allt som allt får den en tvåa.
Jettemakaron
nä det här var inget vidare, en svag 2:a
Visa fler (17)

Veckans populära filmer

Visa fler