Videomannen 2018

Drama Komedi Thriller
Sverige
93 MIN
Svenska
Videomannen poster

Synopsis

En VHS-filmsamlare med alkoholproblem hittar en värdefull film som kan rädda honom från vräkning. När filmen blir stulen börjar en desperat jakt efter en gärningsman. En alkoholiserad kvinna besatt av 80-talet är utsatt för mobbning på arbetsplatsen och kämpar för att utveckla ett bättre förhållande till sin vuxna dotter. Dessa ensamma själar, förenade av nostalgi och brustna drömmar, initierar en romans i hopp om försoning.
Ditt betyg
Användarbetyg saknas
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Videomannen
Biopremiär
24 augusti 2018
DVD-premiär
14 november 2018
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Studio S Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jakob Åsell

22 augusti 2018 | 07:00

Sauk, lögner och videoband

En alkoholiserad VHS-filmsamlare jagar en eftertraktad film och finner en själsfrände i en ensam kvinna som fastnat i 80-talet i Kristian Söderströms långfilmsdebut “Videomannen”. En bitterljuv nostalgitripp med så mycket B-filmsblod i ådrorna att resultatet, blir en B-film.
Stefan Sauk spelar Ennio (“...som Morricone”), utsedd till Årets videouthyrare 1989, men nu är det 2017 och en helt annan värld. Hans tusentals VHS-band har flyttat ner i samma källarlokal där han själv sover på en brits intill kravbrev från kronofogden och mikron där han värmer sina Billy’s panpizzor i väntan på att VHS-banden ska få samma samlarvärde som vinylskivan.  
 
När Ennio rotar igenom den ensamma Simones (Lena Nilsson) gamla videofilmer finner han inte bara en potentiell väg ut ur sin ekonomiska knipa (genom Video Invest-utgåvan av Lucio Fulcis “Zombie”), utan även en fellow-nostalgiker som likt han själv fastnat i 80-talet och tagit till flaskan när livet kanske inte riktigt blev som man tänkt. 
 
“Du ser ut som tjejerna i filmerna jag brukar titta på” utbrister den gamle video-hårdingen Stefan Sauk till Lena Nilsson sittandes i en 80-talsskinnsoffa, och jag spolar tillbaka det mentala videobandet till bilden av samma Lena som trollband många med mig i ungdomsklassikern “P.S. sista sommaren” (1988). De möts i utanförskapet och i kärleken till det förflutna men frågan är om de är redo för att skapa en framtid ihop?
 
Varje brusig bildruta i Kristian Söderströms lågbudget-långfilmsdebut är ett analogt kärleksbrev till video-eran och till alla passionerade med missförstådda samlartyper där ute. Filmad som en sunkig såpopera och dränkt i både exploitation-referenser och synthslingor omfamnar “Videomannen” 80-talets opolerade videokultur utan de trendigt förskönande filter vi vant oss med genom “Stranger Things”, “Drive” och “It Follows”. Det är med andra ord riktigt stökigt, genreöverskridande och beundransvärt men samtidigt otight, spretigt och därför inte alltid helt medryckande i svängarna. 
 
Den underbara förlorade videobutiks-värld som jag hade hoppats få frossa i visar sig främst vara en spelplan för en ganska deppig historia om ensamhet, utanförskap och missbruk. Vilket förvisso är rörande men inte den varma videonostalgi-snuttefilt jag velat omslutas av och därför finner jag mig famlandes efter en imaginär fjärrkontroll för att snabbspola bandet till eskapismen, till fler klipp från "Thriller – en grym film". 
 
“Videomannen” är en udda fågel år 2018, vars svagheter i vissas ögon kan ses som styrkor, likt hur videosamlaren ser värdet i en bortglömd kassett. En svensk biofilm som går på tvärs mot sin samtid och därigenom bjuder på rätt unika ögonblick - som scenen där Morgan Allings “Giallo-Bosse” plockar fram rulltårta och en obskyr videokassett-porrfilm när sambon somnat bredvid i soffan. Kanske är den för "B" för bio men entusiasten kan med fördel bejaka sin inre videoman på VOD eller varför inte VHS. 
| 22 augusti 2018 07:00 |