Videocracy 2009

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi - denna korsning mellan Heffner, Capone och Hitler - har hittat det ultimata receptet för att skapa nöjda väljare och medborgare med "meningsfulla" mål här i livet: kommersiell TV. Så i landet där kändishysteri och tutti-fruttiprogram nått oanade höjder är allas högsta dröm att vara med i TV. För då är man ju någon!

Som unge Flavio uttrycker det: "Varför ska jag jobba som mekaniker hela livet?" Det är en helt legitim fråga, men utbildning och livserfarenhet är  inget som han verkar ha skänkt en tanke dock - han ägnar istället all ledig tid att förbereda sig för en chans i rutan. Med idolerna Jean-Claude van Damme och Ricky Martin som förebilder övar han kampsport i trädgården och sång framför spegeln. Han SKA vara med i TV om det så bara är som publik. Tjejerna då? Ja deras högsta dröm är att vara TV-värdinna, ett uppdrag där talets gåva får stå tillbaks för åmande i minimala kläder bredvid den gubbsjuke programledaren.

Gandinis film är en välbehövlig väckarklocka - inte bara för Italien utan för hela västvärlden - och vid ett par tillfällen greppar den tag i mig. "Videocracy" känns dock aningens för ensidig för att jag ska bli övertygad om att det är så illa som han vill få det att låta. Den Michael Moore-liknande berättarrösten försöker övertyga mig om hur allt hänger ihop men känslan blir istället att detta inte är hela sanningen. Dessutom trasslar den röda tråden till sig någonstans efter första kvarten och rätas inte ut förrän mot slutet. Det är för mycket samma som ältas i något av en härva av klipp. De sista minuterna av filmen är långa och skruvandet efter en bättre position i stolen är ett faktum.