Vincent van Gogh - Vid evighetens port 2018

”Vid evighetens port” är berättelsen om den holländska målaren Vincent van Gogh, mycket fint porträtterad av Willem Dafoe, under de år han spenderade i franska Arles och Auvers-Sur-Oise. Vi får följa honom när han utvecklar sin unika teknik med tjocka lager målarfärg i färgstarka kaskader, men också genom religionstvivel, psykisk sjukdom, och en tumultartad vänskap med den franska konstnären Paul Gauguin (Oscar Isaac).

Han har dock ett säkerhetsnät i form av stöd från brodern Theo (Rupert Friend), vilket behövs, ofta, eftersom han varken kan klara sig själv ekonomiskt, eller fungera ihop med andra människor. Berättelsen lutar sig måhända mot verklighetens ramverk, men seglar vidare och blir till en resa där gränserna suddas ut mellan verklighet och fantasi.

Filmen handlar mindre om att förklara fenomenet van Gogh, än att cinematiskt fånga konstnärens själva essens. Regissören Julian Schnabel uppnår detta genom låta kameran krypa nära, nära Dafoes vackra gammelmansansikte (betydligt äldre än verklighetens van Gogh, men säkerligen mer effektfullt för att illustrera konstnärsskapets lidande, och vem kan för övrigt göra det bättre än Dafoe?). 

Filmfotot är enastående! Ofta speglar filmrutorna färgerna i van Goghs egna konstverk, och vi får se världen genom dennes ögon. Hans värld är översatuerad, och subjektiviteten förmedlas även genom temposkillnader och fokus – kameran dansar (skakar, inte något alla njuter av) runt och när van Gogh rör sig framåt i naturen blir undre linshalvan suddig. En mängd vackra sekvenser visar hur solljuset dansar i löven, och närbilden på hans fårade händer är som konstverk i sig.

Kanske finns där blinkningar till publiken jag tycker vi kunnat klara oss utan... van Gogh berättar för prästen (Mads Mikkelsen) som ska utvärdera om han är psykiskt frisk nog att klara sig ute bland folk igen, att han tror att Gud skapat honom som konstnär för människor som inte är födda än. Men visst kan han ha haft den insikten – det lämnar jag åt konsthistorikerna att utvärdera. Innehållsmässigt är det trots allt ett ganska konventionellt men ömsint berättat kostymdrama.

”Vid evighetens port” vann stort på Venedigs filmfestival och i skrivandes kan den stoltsera med en Oscarsnominering. Framför allt bjuder den på visuell njutning, men det är den typen av välgjord storfilm med tunga namn, som därför inte kan gå helt fel. Willem Dafoe är en kvalitetsstämpel i sig.

 

Men är det en filmupplevelse som riktigt berör och som man bär med sig länge, länge efteråt? Kanske inte riktigt, nej, men en njutning för stunden - jovisst! För mig väger filmen mellan tre och fyra poäng, men när jag erinrar mig det lekfulla, innovativa och vackra filmfotot tycker jag nog att den är värd sina fyra poäng ändå.