Vi är bäst! (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Stockholm 1982. En film om Bobo, Klara och Hedvig. Tre tjejer som är tolv-tretton år. Som drar runt på gatorna och babblar. Som är modiga och tuffa och starka och svaga och förvirrade och knasiga. Som får klara sig själva alldeles för tidigt. Värmer fiskpinnar i brödrosten när mamma är på krogen. Startar ett punkband utan att ha instrument att spela på, trots att alla säger att punken är död. Om att vara annorlunda och om en vänskap som är större än allting annat.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: VI äR BäST!

Moodysson tillbaka på trygg mark
Efter några karriärmässiga felsteg är Lukas Moodysson tillbaka i det område där han gör det han gör bäst – ett starkt drama om unga outsiders. "Vi är bäst" skildrar träffsäkert 13-åriga, rebelliska punkartjejer på 1980-talet med både humor, värme och trovärdiga karaktärer.

Det tål att sägas om och om igen - det görs för få bra filmer för unga tjejer. Speciellt på svenska marknaden har de få försöken som "Prinsessa", "Tusen gånger starkare" och "I taket lyser stjärnorna" oftast hamnat i skuggan av mer kommersiell, mansdominerad film. Unga flickor eller kvinnor presenteras ofta som vacker hägring eller kärleksintresse. Att tonåringar överhuvudtaget är så underrepresenterade i svensk film är en tragik i sig.

Därför är det sådan befriande glädje att se Lukas Moodysson vara tillbaka på trygg mark. Fyra år efter oförtjänade men svårplacerade floppen "Mammut" så återvänder den oförutsägbare, smått kontroversielle regissören till det område som han inte bara slog igenom inom utan även bemästrar som bäst. Det handlar om ung, osäker och frustrerad ungdom som vill ta för sig av världen.

Filmen bygger på Coco Moodyssons (ja, regissörens fru) seriealbum "Aldrig godnatt", utspelas på 1980-talet och handlar om 13-åriga bästisarna Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin). När klasskamraterna, lärarna och föräldrarna påpekar att de rör sig i riktning och att punken är död så vänder de bestämt ryggen till och startar utan musikalisk kunskap ett rockband. De tar hjälp av en kristen, gitarrspelande enstöring och snart uppstår ljuv vänskap med kärlek, svartsjuka, fylla och allt vad det innebär.

Jämförelserna med Moodyssons "Fucking Åmål" och även Ulf Malmros "Tjenare kungen" (som skildrade samma stil och era fast med aningen äldre huvudkaraktärer) är självfallet oundvikliga. Den är inte lika mycket fullträff som regissörens starka debut - möjligen kan det bero på att han vuxit ifrån tonårsåldern ytterligare och valt en tid med mindre igenkänningsfaktor. Dessutom är det en svårskildrad ålder - samtidigt som de inte är barn (nyfikenheten på att bli vuxen finns där) så är de långt ifrån ungdomar (en kram räknas som otrohet).

Men med jämförelser av Moodyssons tidigare verk åt sidan så är det en varm, roande och gripande film som galant prickar in känslan av att vara arg, tonårig outsider. Karaktärerna blir aldrig pojkflickor men slipper även stereotypiska tjejdrag (som gärna inkluderas av filmskapare med större distans till både åldern och könet) även om sidohistorien med en kärleksintrig känns aningen konstad för att skapa drama i gruppen. Den förlösande humorn är även den närvarande, ofta i dräpande repliker som "Det är ju synd om honom, han bor i Solna".

Filmens starkaste sida är trovärdigheten. Inget är svart eller vitt, inte ens birollsfigurerna där till och med den kristna familjen förmänskligas utan parodi. Huvudrollstrion är aldrig överdrivet publikfriande charmig utan så pass spretiga och högljudda som tonåringar är. De tre unga skådespelerskorna känns helt naturliga och genuina i rollerna, inte helt olikt Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg i "Fucking Åmål". Liksom med den filmen så har Moodysson återigen gett dagens unga tjejer en bra, svensk film att relatera till. Och David Dencik spelar tvärflöjt på toan i eftertexterna - bara en sådan sak!

Vi är bäst! (2013) – Moodysson trampar i klyschornas vatten
I “Tillsammans” (2000) valde Lukas Moodysson att skildra en livsstil ett antal år tillbaka i tiden nämligen år 1975, i “Vi är bäst” rör vi oss sju år framåt i tiden i relation till det och befinner oss i 1982, som kretsar kring punkrörelsen som sägs vara död, men som tre trettonåriga tjejer vägra att släppa. Klara och Bobo är något av outsiders i sin klass, till skillnad från resterande i klassen håller dom sig till punkmusiken. Dom kommer på iden om att dom kan starta ett eget punkband, saken är bara den att ingen av dom kan spela något instrument men eftersom det är punk dom ska spela tycker dom det hela handlar om att uttrycka sig och sina åsikter. Efter ett tag kommer dom på iden att även Hedvig kan vara med i deras band, som även hon är en outsider men med en annan still än Klara och Bobo, hon är kristen och sjunger ballader. Trots skillnaderna slår dom i hop sig och vi får följa deras vänskap och försök till musikaliska framgångar och att bevara den “okommersiella musiken”. Likt flertalet av Moodysson filmer fungera klippningen mycket väl, den är ytterst snabb men görs exakt så att tittaren ska hänga med utan att det hela ska kännas rörigt. Musiken i filmen präglas logiskt nog av punklåtar vilket är svårt att inte dras med i för den som tycker om punkrörelsen, bandet som medverka mest i filmen musikmässigt som bakgrund men också i filmen som något det lyssnas på är “Ebba grön”, låtarna “Schweden Schweden”, “Vad ska du bli?” och “Häng Gud” medverka bland annat. Vad gäller dom tre huvudrollsinnehavarna är skådespelarna nyfunna av Moodysson och fungera dessvärre ganska dåligt, så fort stora känslor ska visas spelas det över med gester, ansiktsuttryck och sättet att säga replikerna, när dessutom manuset är såpas tunt som det är lämnas det mycket åt dom karaktärsdrivande inslagen när skådespeleriet ej är trovärdiga faller dessvärre den drivande filmiska kraften. “Det är punk man måste tänka lite själv” säger karaktären Klara, dessvärre tycks inte filmen följa denna premiss själv, utan känns övertydlig, ska det visas att några följer “disconormen” genom att tugga tuggummi, blåsa bubblor och säga att en ska vara söt förs ju inte ens tankar precis till subtilitet eller fantasi om en säger så. Dom stereoskopiska dragen behöver nödvändigtvis inte vara problematiska, det har vi exempelvis sett i ungdomsskildringen “The Breakfast club” där det var ett genialt drag, det som “Vi är bäst!” dock missar fullständigt är karaktärsutvecklingen, det är filmisk katastrof att stanna kvar vid en stereotyp, då definitionen av en stereotypisk karaktär dels är att vi har sett den otroligt många gånger förut, och det finns inget nyskapande i att skildra sådana karaktärer i över hundra minuter. Längden är ett problem som skapar brist på tempomässig sammanhållning, att i den tredje delen (tidsmässigt) lägga in ett klyschigt triangeldrama som inte är nåt annat än ren utfyllnad, som varken för karaktärsfördjupning eller utveckling framåt är ett klumpigt val, detta är ett typiskt inslag i filmen – att scenerna inte leder någonstans, hade tiden ämnats mer åt en huvudkonflikt hade den kunnat lysa betydligt mer när karaktärsutvecklingen inte existerar. Vad som också bör nämnas är att filmen bygger på den tecknade serien “Aldrig godnatt” skapad av Lukas fru Coco Moodyssons seriebok. Som filmisk moment är det dock ett på tok för tunt porträtt, troligen är ambitionen att lyckas skapa ett filmiskt porträtt som kan skildra en hel tidsatmosfär och hur samhället förefaller sig, detta är något av ett kännetecken hos Moodysson, detta lyckas han dock inte med här, snarare känns 1980-talet relativt tillgjort, typiska delar nämns i förbifarten för denna tid så som kärnkraft och det hela känns som ett ganska slöt forcerat nostalgigrepp för att locka en bredare publik, och inte så genomarbetat som i “Tillsammans” där det hela stämde in och andades en atmosfär mycket väl, det samma gäller “Fucking Åmål” som sammanfattade där den befann sig (1998) och trots en del bristfälliga skådespelarinsatser kunde karaktärsutvecklingen verka som en mångbottnad berättelse ändock. Det går att se en del ljusglimtar i filmen på det tematiska planet och också det tekniska (framförallt klippningen). Och det är i ett par delar något fint skildrat om att uttrycka sig och simma i mot strömmen, men det som dra ner det hela är bristen på komplexitet och i finalen tycks vägen till det slutliga budskapet inte vara så mycket mer än att tre individer anser att dom är bäst. Anton Carlson Mars 2014.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
grungemelvin
Sämsta filmen ever.
Filmrullen
Men, det måste jag säga, vad var det här för film att vinna Guldbagge för bästa smink när "Hundraåringen" blev utan, där sminket är av Oscarsklass. Angående Scenografi-priset så är också osäker. Men sminket ändå...
Filmrullen
En mycket bra film när det gäller ungdomars gemenskap. Jag känner att jag har ett förhållande till den här filmen. Jag känner igen mig, och det är bra. Den var inte lika gripande som t.ex. "Fucking Åmål", men ändå hyfsat godkänd.
Visa fler (21)

Veckans populära filmer

Visa fler