Venus in Fur 2013

På en teater i Paris äger auditions rum för Thomas Novacheks adaption av österrikaren Leopold von Sacher-Masochs sadomasochistiska roman "Venus i päls". Ordet masochism kopplas till förnedring, rollspel och sexuell smärta och myntades långt innan "Femtio nyanser av honom" fick se ljuset.

I samband med romanens publicering blev fetischen uppkallad efter författarens eget namn. Regissören letar efter någon som kan spela huvudkaraktären Vanda von Dunajev och in svansar en Vanda som vill ha rollen iklädd läderkorsett, strumpebandshållare och ett koppelhalsband. Hon är så fel så fel så fel för vad den präktiga regissören är ute efter men Vanda lyckas ändå övertala till sig en en chans att visa vad hon går för. Under tiden som de två läser mot varandra på scenen blir föreställningen till med ljussättning, kostym, staging och hela faderuttan. Hon härskar, han underkastar sig.

Polanski förälskade sig i det teatraliska bildspråket när han gjorde "Carnage" och återupptar nu samma metodik med en adaption av David Ives Broadway-pjäs. "Venus in Fur" är ett kammarspel där hustrun och musan Emmanuelle Seigner och Mathieu Amalric (exceptionellt lik en ung Polanski) åter spelar mot varandra efter "Fjärilen i glaskupan".

Det går att dra referenser till otaliga verk, det lekfulla förhållningssättet till kuliss och rekvisita i dogmatiska "Dogville", det förföriska spelet och kampen mellan könen i "Bitter Moon" samt den politiska andan i "Flickorna". 

Karaktärerna är oeniga om verket betydelse. Han anser att romanen är ett litterärt mästerverk som handlar om passion, hon menar att det är fyllt av sexism. Kan konst vara både och? Det är ju ett ämne som kulturarbetare emellan diskuterat i oändligheter och visst är det är fråga som än idag inte är död. Filmen går ut otroligt starkt och är en riktig bladvändare. Dessvärre tappar den fort besinningen och blir monokrom. Boken "Venus i päls" var självklart otroligt kontroversiell när den gavs ut med en manslukerska i fokus men i modern tid kan den på sin höjd utropas som en sexig thriller. Det känns inte som Polanski vet vad han ska göra av all den erotiska laddningen som han byggt upp och jag tröttnar på det förbjudna trevandet. Bortsett från detta är alltid uppiggande att se regissörer som tar nya tag och gör underhållningsfilmer som faller utanför ramarna.