Venom: Let There Be Carnage 2021

Venom: Let There Be Carnage poster

Synopsis

Mer än ett år efter händelserna i Venom kämpar den undersökande journalisten Eddie Brock med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten Venom, vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady, som blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelse efter en misslyckad avrättning.
Ditt betyg
2.3 av 78 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Venom: Let There Be Carnage
Biopremiär
20 oktober 2021
DVD-premiär
7 februari 2022
Digitalpremiär
24 januari 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Sony Pictures
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Anders Eklöf

15 oktober 2021 | 11:30

Ett putslustigt blodbad

”Venom: Let There Be Carnage” fortsätter i samma hjulspår som föregångaren med en bättre skurk, snygga sammandrabbningar och skruvar upp humorn till högsta nivån – på gott och ont.
Att överföra superhjältar och -skurkar till vita duken är inte alltid lika lyckat, som ”Green Lantern” med Ryan Reynolds eller inte minst när vi fick se Venom tolkas av ”That '70s Show”-stjärnan Topher Grace i ”Spider-Man 3” från 2007. Tom Hardy gjorde helt klart en långt mycket bättre tolkning av Eddie Brock och hans symbiot i ”Venom” från 2018, inte minst tack vare det charmiga samspelet mellan de båda, men att kalla filmen för något annat än en godkänd popcornrulle är att ta i. 
 
I ”Venom: Let There Be Carnage” dukas egentligen mer av samma CGI-osande och humoristiska action upp, fast framförallt med en bättre skurk än föregångare i form av Woody Harrelson som seriemördaren Cletus Kasady. Dock hjälper det inte filmen särskilt mycket att klättra upp från de mediokra superhjältefilmernas dike. 
 
Efter händelserna i ”Venom” får Eddie Brock en chans att ta tag i sin fallerande journalistkarriär igen när han blir inbjuden att intervjua den fängslade seriemördaren Cletus Kasady. Under deras besök på fängelset hittar symbioten ledtrådar till var skurken gömt sina senaste offers kroppar, vilket ger Brock en rejäl skjuts i karriären och leder till att Kasady blir dömd till dödsstraff. När skurken bjuder in murveln igen för att närvara vid hans avrättning, biter han Brock i handen och får i sig en liten bit av symbioten, vilket förvandlar honom till det blodtörstiga monstret Carnage. 
 
Inklämt i allt finns även en undergrävd kärlekshistoria mellan superskurken Shriek (Naomie Harris) och Cletus, som ett tappert försök att ge berättelsen lite mer djup. Det är ett snyggt symboliskt grepp att kärleksintressets superkraft att skrika väldigt högt är en av symbioternas största svagheter (höga ljud), men i övrigt är deras relation inte överdrivet övertygande. 
 
En relation som fortfarande briljerar och är filmens starkaste kort är den mellan Eddie och symbioten. Förhållandet mellan den utomjordiska blobben och dess ruffiga värd (Tom Hardy) är oerhört intim och påminner om ett gnabbande och stundtals giftigt kärlekspar som ena stunden har ett starkt band och den andra varandras värsta fiende. När de käbblar mot varandra blir det ofta både känslosamt och roligt, som när de har ett rejält bråk i Eddies lägenhet som slutar i ett våldsamt uppbrott. 
 
Woody Harrelson spelar utan tvekan sin roll som den galna antagonisten med bravur och är en långt mycket bättre skurk än den identitetslösa Life Foundation-chefen Carlton Drake i föregångaren. Precis som hans kärlek till Shriek känns inte heller hans vendetta mot Eddie särskilt trovärdig, då deras relation inte hinner byggas upp tillräckligt mycket innan helvetet brakar loss. När han trär på sig monsterdräkten och blodbadet drar igång är det många gånger ett läckert och brutalt ursinne som målar upp sig på bioduken
 
Det stora problemet med ”Venom: Let There Be Carnage” är att den är för rolig. När eftertexterna har rullat konstaterar jag att nästan 80 procent av alla repliker känns skrivna för att framkalla skratt. När både Eddie och Venom känns som filmens comic relief och allt kokas ner till skämt, tappar de mer känslosamma scenerna kraft. Precis som i föregångaren skrattar jag utan tvekan till åt symbiotens putslustiga kommentarer och deras dråpliga relation ibland, men det blir i slutändan en för hög dos humor. När till och med den ondskefulla seriemördaren Cletus mörka bakgrundshistoria smetas över med en stor nypa komik går det verkligen över gränsen, som att filmskaparna inte vill att man ska ta något seriöst i handlingen. 
 
”Venom: Let There Be Carnage” är i slutändan en något bättre film än sin föregångare, men långt ifrån ett stort kliv framåt. Sammandrabbningarna mellan Venom och Carnage är ofta riktigt snygga, relationen mellan Eddie och symbioten tar nya intressanta steg både framåt och bakåt och Woody Harrelson gör ett bra jobb som den blodtörstiga seriemördaren. Dock är det tröttsamt att mer eller mindre allt bankas ner till putslustiga skämt, datorgrafiken blir lite väl mycket ibland och de övriga karaktärerna hinner inte få tillräckligt med utrymme för att jag ska bry mig om konflikterna. En del av filmens byggstenar fungerar bra, men tyvärr inte med samma symbiotiska samspel som huvudpersonerna har med varandra. 
| 15 oktober 2021 11:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
2
Nä, detta var ingen höjdare med ett evigt gnabbande och en slutstrid lik den i första filmen. Roligast var kanske när Venom gjorde frukost och sprutade ketchup.
Läs mer
4
År 2018 fick vi möta Eddie Brock som fick superkrafter ifrån en parasitliknande organism ifrån rymden. Alter-egot som Brock blir när han har symbioten i sin kropp heter Venom. Tidigare har den karaktären dykt upp som skurk i Sam Raimis “Spider-Man 3”. Men för tre år sedan fick han en egen fristående film helt utanför Spider-Man universumet. Den filmen har nu fått sin obligatoriska uppföljare “Venom: Let There Be Carnage”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag gå in lite på filmens handling. Det har gått en tid sedan vi senast fick träffa den undersökande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) då han blev en värd för symbioten Venom. Nu kämpar han fortfarande med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), som i sin tur blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelset efter en misslyckad avrättning. En strid på liv och död mellan Venom och Carnage är oundviklig. Filmen “Venom” ifrån 2018 bjöd in oss till en härlig värld som balanserade upp humor och allvar på ett bra sätt. Det fanns en hel del mörker och en till viss del också en vuxen ton i filmen. Något som förvisso kunde ha utökats till en mer barnförbjuden ton. Men Tom Hardy var väldigt bra som en nyfiken journalist som slumpartat blev en slags hjälte och kämpen emot den form av brottslighet som skapades i hans omgivning. Den största behållningen i den filmen var hans konversationer med alter-egot Venom som han till en början hade som en helt objuden gäst i sin kropp. De konversationerna var fyllda med humor. Och i kontrast till det så var världen omkring honom ganska mörk och vände sig emot honom på alla möjliga sätt. Därav blev slutresultatet godkänt för filmen och i stort sett hade den det man kanske hade förväntat sig. Och i slutet fick vi en “end credit scene” som lade grunden till en mycket lovande uppföljare. Eftersom några år nu har gått och de som är intresserade av “Venom” franchisen nu har haft chansen länge att se den första filmen så gör inte jag någon hemlighet av vad som hände i föregångarens “end credit scene”. Där fick man veta att Eddie Brock fick arbetet att göra en intervju med den ökända seriemördaren Cletus Kasady som sitter inspärrad i ett välbevakat fängelse. Efter en liten inblick Eddie Brocks och Venoms humoristiska, samboliknande relation så kastas vi direkt in händelserna som den där extrascenen i film 1 hintade om. Cletus Kasady blir efter ett tag den till synes oövervinnelige symbioten Carnage. Eddie Brooks försöker bygga upp spillrorna av sitt liv och skapa sig en karriär som journalist vilket leder till scenariot med Cletus förvandling till Carnage. Han får därmed återigen motvilligt ge sig in i en strid med ett näst intill oövervinnerligt hot för att rädda vår planet. På sin sida har även Cletus sin kompanjon och stora kärlek Frances Barrison (Naomi Harris) som försvårar situationen. Man får det man förväntar sig av uppföljaren i den här lite udda superhjälte franchisen. Tom Hardy och hans dubbelnaturkaraktär underhåller även denna gång och Woody Harrelson spelar ut hela sitt register och övertygar som fullblodspsykopaten Cletus Kasady. Även Naomi Harris och Michelle Williams levererar i sina roller. Filmen i sig är väldigt snabb i sitt berättande. Det finns inga direkt långsamma partier i filmens uppbyggnad. Så något direkt djup ska man inte förvänta sig av en så här actionspäckad film. Det är ett högt tempo ifrån början till slut som laddar upp inför en mäktig slutstrid och en lättköpt publik får precis det de vill ha. Sammanfattningsvis så blev jag väldigt underhållen av filmen “Venom: Let There Be Carnage”. Jag fick det jag förväntade mig. Snygga actionscener, färgstarkt skådespeleri av Woody Harrelson som kunde lyfta filmen med bara sin blotta närvaro. Detta tillsammans med Tom Hardys briljanta gestaltning av Eddie Brock ger en bra helhet. CGI effekterna kan upplevas som överdrivna emellanåt. Men annars får man det man vill ha och är underhållen under hela filmens speltid. “Venom: Let There Be Carnage” får av mig en fyra av fem möjliga av mig i betyg.
Läs mer
2
Det är en tafatt story i en film där det finns ett par godbitar men sett till helheten känns det mer som ett slitet lapptäcke. Jag får dåliga Now you see me 2-vibbar av Woody Harrelsons insats. Behållningen är samspelet mellan Eddie och Venom. Finns ingen finess i karaktärerna varken goda eller onda så att säga. Marvel-sjuk så är det lite av ett måste att se denna men när reklamen innan (Marvel-relaterat) var det som gav mest så kanske det är kvitto på att filmen var på sin höjd värd en tvåa.
Läs mer