Venom: Let There Be Carnage 2021

Action Komedi Sci-Fi
USA
97 MIN
Engelska
Venom: Let There Be Carnage poster

Synopsis

Mer än ett år efter händelserna i Venom kämpar den undersökande journalisten Eddie Brock med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten Venom, vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady, som blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelse efter en misslyckad avrättning.
Ditt betyg
2.0 av 6 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Anders Eklöf

15 oktober 2021 | 11:30

Ett putslustigt blodbad

”Venom: Let There Be Carnage” fortsätter i samma hjulspår som föregångaren med en bättre skurk, snygga sammandrabbningar och skruvar upp humorn till högsta nivån – på gott och ont.
Att överföra superhjältar och -skurkar till vita duken är inte alltid lika lyckat, som ”Green Lantern” med Ryan Reynolds eller inte minst när vi fick se Venom tolkas av ”That '70s Show”-stjärnan Topher Grace i ”Spider-Man 3” från 2007. Tom Hardy gjorde helt klart en långt mycket bättre tolkning av Eddie Brock och hans symbiot i ”Venom” från 2018, inte minst tack vare det charmiga samspelet mellan de båda, men att kalla filmen för något annat än en godkänd popcornrulle är att ta i. 
 
I ”Venom: Let There Be Carnage” dukas egentligen mer av samma CGI-osande och humoristiska action upp, fast framförallt med en bättre skurk än föregångare i form av Woody Harrelson som seriemördaren Cletus Kasady. Dock hjälper det inte filmen särskilt mycket att klättra upp från de mediokra superhjältefilmernas dike. 
 
Efter händelserna i ”Venom” får Eddie Brock en chans att ta tag i sin fallerande journalistkarriär igen när han blir inbjuden att intervjua den fängslade seriemördaren Cletus Kasady. Under deras besök på fängelset hittar symbioten ledtrådar till var skurken gömt sina senaste offers kroppar, vilket ger Brock en rejäl skjuts i karriären och leder till att Kasady blir dömd till dödsstraff. När skurken bjuder in murveln igen för att närvara vid hans avrättning, biter han Brock i handen och får i sig en liten bit av symbioten, vilket förvandlar honom till det blodtörstiga monstret Carnage. 
 
Inklämt i allt finns även en undergrävd kärlekshistoria mellan superskurken Shriek (Naomie Harris) och Cletus, som ett tappert försök att ge berättelsen lite mer djup. Det är ett snyggt symboliskt grepp att kärleksintressets superkraft att skrika väldigt högt är en av symbioternas största svagheter (höga ljud), men i övrigt är deras relation inte överdrivet övertygande. 
 
En relation som fortfarande briljerar och är filmens starkaste kort är den mellan Eddie och symbioten. Förhållandet mellan den utomjordiska blobben och dess ruffiga värd (Tom Hardy) är oerhört intim och påminner om ett gnabbande och stundtals giftigt kärlekspar som ena stunden har ett starkt band och den andra varandras värsta fiende. När de käbblar mot varandra blir det ofta både känslosamt och roligt, som när de har ett rejält bråk i Eddies lägenhet som slutar i ett våldsamt uppbrott. 
 
Woody Harrelson spelar utan tvekan sin roll som den galna antagonisten med bravur och är en långt mycket bättre skurk än den identitetslösa Life Foundation-chefen Carlton Drake i föregångaren. Precis som hans kärlek till Shriek känns inte heller hans vendetta mot Eddie särskilt trovärdig, då deras relation inte hinner byggas upp tillräckligt mycket innan helvetet brakar loss. När han trär på sig monsterdräkten och blodbadet drar igång är det många gånger ett läckert och brutalt ursinne som målar upp sig på bioduken
 
Det stora problemet med ”Venom: Let There Be Carnage” är att den är för rolig. När eftertexterna har rullat konstaterar jag att nästan 80 procent av alla repliker känns skrivna för att framkalla skratt. När både Eddie och Venom känns som filmens comic relief och allt kokas ner till skämt, tappar de mer känslosamma scenerna kraft. Precis som i föregångaren skrattar jag utan tvekan till åt symbiotens putslustiga kommentarer och deras dråpliga relation ibland, men det blir i slutändan en för hög dos humor. När till och med den ondskefulla seriemördaren Cletus mörka bakgrundshistoria smetas över med en stor nypa komik går det verkligen över gränsen, som att filmskaparna inte vill att man ska ta något seriöst i handlingen. 
 
”Venom: Let There Be Carnage” är i slutändan en något bättre film än sin föregångare, men långt ifrån ett stort kliv framåt. Sammandrabbningarna mellan Venom och Carnage är ofta riktigt snygga, relationen mellan Eddie och symbioten tar nya intressanta steg både framåt och bakåt och Woody Harrelson gör ett bra jobb som den blodtörstiga seriemördaren. Dock är det tröttsamt att mer eller mindre allt bankas ner till putslustiga skämt, datorgrafiken blir lite väl mycket ibland och de övriga karaktärerna hinner inte få tillräckligt med utrymme för att jag ska bry mig om konflikterna. En del av filmens byggstenar fungerar bra, men tyvärr inte med samma symbiotiska samspel som huvudpersonerna har med varandra. 
| 15 oktober 2021 11:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Venom: Let There Be Carnage