Ur spår 2022

Livskrisande Lisa (Katia Winter) dricker för mycket och riskerar att bli fråntagen sin dotter av soc. Brorsan Daniel (Fredrik Hallgren) är en överpresterande hurtignisse som försöker kompensera för sin och hustruns ofrivilliga barnlöshet genom att motionera på elitnivå. Nu drar det ihop sig till den mest traditionstyngda av årliga svenska självspäkningsövningar, Vasaloppet, och Lisa trasslar sig i ett löfte om att hon ska genomföra eländet trots att hon knappt har stått på ett par skidor. Om syskonen klarar av prövningen kanske både storken och de sociala myndigheterna kan blidkas.

 

Beroende på humör skulle man kunna kalla premissen för simpel eller infantil. Förutsägbarheten är inbyggd, ingen kommer undan knasiga förvecklingar eller obligatoriska romanser. Men ”Ur spår” utgör faktiskt ett lyckat försök i den vedertaget toksvåra – ingen kan väl påstå att vi är bortskämda med mästerverk här – genren svensk feelgood-komedi. Det är till stor del Katia Winters förtjänst. Hon tar i sin svenska långfilmsdebut inte ett felskär och lyckas, vad det verkar utan ansträngning, skåpa ut slapstick, oneliners och vemod i perfekt kalibrerade doser.

 

Fredrik Hallgren gör sin stressade och verbalt stympade men givetvis genomhygglige slipsnisse med den äran, och Leif Andrée spelar en sympatisk, utstockholmsk taxichaufför på ett sätt som gör att man föreställer sig att rollen är skriven för honom. Få, nästan inga faktiskt, repliker skorrar cringe i benmärgen. Regissör Mårten (”Min pappa Marianne”) Klingberg har helt enkelt gehör för sammanhanget.

 

Undertecknad skulle söka upp en sådan här bioupplevelse lika självmant som jag skulle få för mig att betala för att åka Vasaloppet, men sådana invändningar har med personliga smakreferenser att göra och hindrar naturligtvis inte att man känner igen ett gott hantverk.

 

De nittio kilometrarna svischar förbi som en vältajmad bagatell. Det är faktiskt också en prestation.