Ur spår 2022

Romantik Komedi Sport
Sverige
109 MIN
Svenska
Ur spår poster

Synopsis

Komedi om ett syskonpar som har helt olika utmaningar i livet, men med en sak gemensamt: de ska ta sig an Vasaloppet. Daniel är VD och tränar som en elitidrottsman medan Lisa är på botten. Arbetslös och frånskild, med en dotter som hellre vill bo hos sin pappa. Lisa råkar en dag påstå för sin dotter att hon ska åka Vasaloppet - och tillsammans måste nu det omaka syskonparet införliva löftet.
Ditt betyg
2.7 av 41 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

25 januari 2022 | 22:30

Bra glid i lagom jamsig skidkomedi

Svensk feelgod-komedi mot en fond av vintriga vyer över Dalarna och vätskekontroller med blåbärssoppa. Låter det hiskeligt? Det blir det faktiskt inte, relativt sett.
Livskrisande Lisa (Katia Winter) dricker för mycket och riskerar att bli fråntagen sin dotter av soc. Brorsan Daniel (Fredrik Hallgren) är en överpresterande hurtignisse som försöker kompensera för sin och hustruns ofrivilliga barnlöshet genom att motionera på elitnivå. Nu drar det ihop sig till den mest traditionstyngda av årliga svenska självspäkningsövningar, Vasaloppet, och Lisa trasslar sig i ett löfte om att hon ska genomföra eländet trots att hon knappt har stått på ett par skidor. Om syskonen klarar av prövningen kanske både storken och de sociala myndigheterna kan blidkas.
 
Beroende på humör skulle man kunna kalla premissen för simpel eller infantil. Förutsägbarheten är inbyggd, ingen kommer undan knasiga förvecklingar eller obligatoriska romanser. Men ”Ur spår” utgör faktiskt ett lyckat försök i den vedertaget toksvåra – ingen kan väl påstå att vi är bortskämda med mästerverk här – genren svensk feelgood-komedi. Det är till stor del Katia Winters förtjänst. Hon tar i sin svenska långfilmsdebut inte ett felskär och lyckas, vad det verkar utan ansträngning, skåpa ut slapstick, oneliners och vemod i perfekt kalibrerade doser.
 
Fredrik Hallgren gör sin stressade och verbalt stympade men givetvis genomhygglige slipsnisse med den äran, och Leif Andrée spelar en sympatisk, utstockholmsk taxichaufför på ett sätt som gör att man föreställer sig att rollen är skriven för honom. Få, nästan inga faktiskt, repliker skorrar cringe i benmärgen. Regissör Mårten (”Min pappa Marianne”) Klingberg har helt enkelt gehör för sammanhanget.
 
Undertecknad skulle söka upp en sådan här bioupplevelse lika självmant som jag skulle få för mig att betala för att åka Vasaloppet, men sådana invändningar har med personliga smakreferenser att göra och hindrar naturligtvis inte att man känner igen ett gott hantverk.
 
De nittio kilometrarna svischar förbi som en vältajmad bagatell. Det är faktiskt också en prestation.
| 25 januari 2022 22:30 |