Upperdog (2009)

Som små barn adopteras Axel och Yanne från ett icke-namngivet asiatiskt land till Norge där de hamnar hos olika familjer, han i Oslos motsvarighet till Djursholm, hon i ett typiskt medelklasshem. I vuxen ålder har Axel utvecklats till en överspänd, misogyn överklasslyngel som i filmens inledning får ta tjänstledigt från jobbet några dagar efter att ha kränkt en kvinnlig medarbetare. Yanne bor däremot kvar på östra sidan där hon driver en asiatisk restaurant.  Hon är klok, godhjärtad, och mild; trots vetskapen om att hon har en två år yngre broder någonstans i huvudstaden har hon aldrig sökt ta kontakt med honom. Varför? Ja, det får man ingen utförlig förklaring till, men eftersom Yanne är klok, godhjärtad, och mild så har hon säkert sina skäl. Hon ler ofta lite sorgset.

Nu vill i varje fall den outgrundliga slumpen att de biologiska syskonens världar ska kollidera, och det gör dem genom att Yannes bästa vän och arbetskollega Maria - som befinner sig i Oslo för att arbeta ihop pengar åt sin lille son hemma i Polen - råkar få syn på en bild hemma i Axels föräldrars överklasshem (där hon extraknäcker som sympatiskt och väldigt polskt hembiträde) som är misstänkt likt det som Yanne har på sin vägg: det verkar inte bättre än att fotografiet skildrar det exakta ögonblick som Axel och Yanne blev frånskilda av sina respektive adoptivföräldrar på en flygplats!

Maria, också hon klok och godhjärtad, dessutom med flera lager skinn på näsan, bestämmer sig i enlighet med sin inneboende käcka välvillighet för att sammanföra Axel och Yanne, samtidigt som hon inleder en våldsamt passionerad kärleksrelation med den förre. Yanne är mycket skeptisk både till återföreningen och till det faktum att hennes bästa kompis oreserverat börjar ligga med hennes "okände" och ganska odräglige bor (även fast vi anar att han också innerst inne är godhjärtad), men har på sitt håll fullt upp med att inleda en betydligt mera trevande, men varm och fin relation med den återvändande soldaten Per. Och med att le lite sorgset.

Per är å sin sida traumatiserad av sin tid i Afghanistan där en medföljande norsk journalist tog ett foto på honom just som han siktade med ett automatvapen på två barn. Den bilden används sedan på ett utpräglat grymt sätt av nämnda journalist i propaganda för ett återtagande av de norska styrkorna i Mellanöstern. För att vi verkligen ska förstå hur liten världen är så hamnar bilden, i form av en militärkritisk flyer, på Yannes restaurant. Det tycker den blonde och godhjärtade Per är jobbigt.

Om man själv tycker att ovanstående låter överkonstruerat, snudd på skolfilmsaktigt, kanske som en blek pastisch på namnkunnigare exempel av "allas liv hakar i varandras"-filmer som exempelvis "Short Cuts", så har man en gås oplockad med nästan hela Norges samlade filmkritikerkår. "Upperdog" har på hemmaplan nämligen rosats in absurdum och på flera håll kallats "Den bästa norska filmen på tio år". Jag kommer oförhappandes att tänka på "Så som i himmelen"; även "Upperdog" har ett brett, folkligt tilltal - fast det folkliga här är lagom förklätt i en vardagsaktig kostym och utan fullt så sentimentala anslag - och karaktärer som är så nitiskt utpräglade i sin "mänsklighet" att de är omöjliga att inte betrakta som stereotyper.

Som åskådare blir jag inte en enda gång kvitt känslan av det är en film jag ser; en film i bemärkelsen produkt, där varje vändpunkt i manuset lyser igenom från sin pappersform, där varje karaktärs känslomässiga kurva anas i gula post-it-lappar på en whiteboard i något manusmöte.

Det är som att titta på en röntgenbild av ett ganska gulligt djur. Om det inte var för att man kunde urskilja vartenda ben i skelettet skulle man nog låta sig charmas, kanske bli lite varm i magen. Och djurets övriga beståndsdelar - i det här fallet skådespelet, regin, fotot - gör precis vad de ska, gör det till och med mycket bra.

Här rör det sig dessutom om ett djur som vill säga något om väsentliga saker, som vad det kan innebära att vara adopterad i västvärlden, om medierapporteringen av kriget i Afghanistan sett genom fotsoldatens ögon, om arv och miljö. Men "Upperdog" pratar övervägande med utstuderade filmresonemang istället för med trovärdiga känslor, karaktärerna känns överarbetade och tillgjorda.  I all sin "slice of life"-ambition och innerliga charm blir därför filmupplevelsen nästan helt igenom litterär, "äktheten" cyniskt tillrättalagd, känslan av att detta lika gärna kunde vara en ambitiös men typisk avgångsfilm från Den Norske Filmskolen, svårskakad.

Eller så är det bara jag som inte är tillräckligt godhjärtad. En ondhjärtad underdog mot den samlade norska filmkritikerkåren.