Upp med händerna 2010

Inledningen utspelas, lite oklart, i framtiden då Milana berättar hur hon som flicka flyttade med sin familj från Tjechenien till Paris. Där anpassar hon sig snabbt, börjar gå i skolan och bildar ett sammansvetsat gäng tillsammans med jämnåriga Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef. De ägnar sig glatt åt försäljning av hemkopierade DVD-spel och -filmer och stjäl chips och godis. Men glädje utbytts till oro när Youssef och hans familj utvisas. Då Milana och hennes familj även dem är illegala invandrare så bestämmer sig Cendrine (Valeria Bruni Tedeschi), mamma till två av Milanas vänner att ta hand om henne men pressen är hård på henne och barnen inser att de får ta sitt - och Milanas öde - i sina egna händer.

Filmen känns ofta som den bygger på något större, en roman eller verklig händelse (särskilt i sista delen av filmen). Tidsuppfattningen är skev och det är nästan enbart detaljer som DVD:er och TV som avslöjar när filmen utspelas. Ett medvetet stilgrepp troligen då samhällets attityd och syn på invandring är gammeldags och speglar ett äldre samhälle med provocerande värderingar. Det är dock barnen som är i centrum och även om de gör saker som är fel så är deras perspektiv på världen omkring helt naturligt naivt och ansvarslöst.

Det är barnens scener som gör filmen. De unga skådespelarna känns absolut trovärdiga och genuina med ett samspel guld värt. Banden emellan dem, som den smygande, outvecklade kärleken eller den tafatta syskonrelationen, känns starka utan att få någon större, universal mening. Samtidigt finns oron om något kan sära dem åt. De är barn som barn ska vara i en olycklig och otacksam situation där de vuxna varken kan skydda eller trösta.

Tyvärr skiftar fokuset väldigt ofta över till italienska stjärnan Valeria Bruni Tedeschi ("München") som tar in barnen som sina skyddslingar och försöker rädda dem i sin frustration över invandrarnas situation, något som tär på både hennes äktenskap och tålamod. Hon är bra i rollen men försök att utveckla hennes karaktär är inte tillräckliga för att hennes scener mest snor uppmärksamhet från filmens verkliga stjärnor - barnen. De vuxna i filmen är ofta utanför fokus och det är då man tar till sig den, när man får besöka barnens värld och ges insyn i deras tillvaro.

Filmens upplösning lämnar också en del att önska. Det finns en stark, tragisk historia som försvinner i ett hastigt och smått pretentiöst slut som offrar stora känslor och dramatiska ögonblick för ett stilsäkert upplägg som tyvärr inte riktigt fungerar. Ramhistorien i sig är ganska omotiverad men möjligtvis ett desperat tillägg för att förstärka realismen. Filmens tema gör den relevant och absolut värd en titt, det finns vackra och starka scener där skådespelarna briljerar. Men det hade kunnat bli en fullträff.