Underkastelsen 2010

Stefan Jarl börjar på rätt sätt för att väcka intresse. Han utgår nämligen från sig själv och de extremhöga värden av kemikalier som han har i blodet. De beror på allt ifrån gamla bekämpningsmedel till flamskyddsmedel och mjukgörare som används till exempel i plastleksaker. Saker som finns i vår vardagliga miljö alltså. Eva Röse medverkar också i filmen och får även hon sina blodvärden kontrollerade.

Filmens spänning faller dock ganska snabbt. Forskare och professorer radas nämligen upp en efter en och ger sin syn på saken. Totalt 23 stycken närmare bestämt. När Stefan Jarl bestämde formen för filmen var han inspirerad av Claude Lanzmanns dokumentär "Shoah" som är baserad på många intervjuer. Men Stefan Jarls idé om att visa upp "det nakna ansiktets vittnesmål" är inte särskilt rolig för biopubliken. Många av forskarna glömmer man så fort de har försvunnit från filmduken. Det blir helt enkelt lite för tråkigt. Om det här nu är den viktigaste film som Stefan Jarl någonsin har gjort så borde han ha gjort den mer spännande och intressant för de som ska se den.

Något annat som är väldigt störande i "Underkastelsen" är de repliker som levereras, främst av Eva Röse och Stefan Jarl själv. De känns extremt inövade och onaturliga. Några gånger blir man nästan lite generad till och med.

Det finns absoluta positiva saker att säga om filmen också och stundtals känner man sig engagerad. En del saker fastnar som exemplet med innekatterna som får giftstruma på grund av flamskyddsmedel och fiskarna som blir dubbelkönade för att de utsätts för hormonstörande ämnen, som P-pillerrester. Sedan finns det en och annan scen som fastnar för att de är så äckliga. Knivar, moderkakor, en mixerliknande maskin och en frysbox i samma scen får åtminstone mig att blunda.

Det är helt klart en domedagsstämning som målas upp i "Underkastelsen" med skräckfilmsmusik och allt. Och Stefan Jarl lyckas emellanåt med att göra mig rädd. Jag hinner tänka tankar som går i alla olika riktningar; Man kan absolut inte ge plastleksaker till barn, kanske ska man inte ens skaffa barn för de får ju ändå bara massa kemikalier i sig redan i magen, men om man ändå vill skaffa barn får man se till att skynda sig om man ska tro "Underkastelsen".

Frågan är vad man som privatperson kan göra för att motverka det här. Man får inga direkta svar i filmen däremot tillhandahålls ett papper med några vardagstips. Men man inser att det handlar om att stora företag måste ta sitt ansvar. "Underkastelsen" väcker onekligen en del tankar och engagerar ibland men filmens form och inövade repliker drar ned betyget.