Train to Busan (2016)

Jag kan verkligen uppskatta när en genrefilms hela upplägg kan summeras i en mening. Ett enkelt och effektivt koncept som väcker nyfikenhet: Ormar på ett flygplan. En tornado med hajar. Okej... man förstår att det kanske inte blir världens bästa film alla gånger, men man vet precis vad man får, och är man med på de premisserna så väntar en stunds skön underhållning.

Så vad händer när man placerar en zombie på ett expresståg? Det tar inte lång tid naturligtvis innan saker och ting spårar ur. Blodigt kaos när allt fler blir bitna, de överlevandes kamp på liv och död. Att bli instängd med levande döda i trånga utrymmen är aldrig en bra idé om du skulle hamna i den sitsen någon gång. Det är klaustrofobiskt, och rejält ruggigt. 

Konflikterna som uppstår bland gruppen människor, rädslan som föder misstro och egoistiskt tänkande, är inte nytt. Otaliga Stephen King-filmer har utforskat detta med vas som händer med vanliga människor i skräcksituationer. Mer spännande blir det dock när zombies får stå för faran, som när en liten skara passagerare måste smyga sig förbi flera vagnar utan att bli någons middag.

Vi måste prata om zombierna! Någon har kanske inspirerats av "World War Z" och dess horder av odöda, och skapat lika vansinniga varelser som man inte vill dela vagn med. De är riktigt snabba, och hela rabiata. De är inte nödvändigtvis de smartaste, men bra otäckt designade med sina sjukliga ansikten och ryckiga rörelser. Armar och ben vrids åt onaturliga håll - det är svårt att avgöra var skådespelarnas intensiva insats slutar och specialeffekter tar vid.

Historien i "Train to Busan" är större än det som utspelar sig på tåget. Nyheterna berättar om något som har inträffat runt om i landet. "Zombie" trendar som sökord. Det ser ut och känns som en stor, påkostad katastrofthriller, som valt att zooma in sin handling på ett fåtal riktigt otursamma individer. Men om det låter laddat och dystert, så... Nja. Det finns en slags cheesy B-filmshumor som låter oss skratta också. En och annan korkad zombie eller kaxig alfahanne öppnar upp för kul inslag och publiken verkar älska det. 

Sämst är bitarna menade att vara känslosamma, där man tar i så stråkarna blöder. Relationen mellan en skuldtyngd far och hans försummade dotter tar mycket utrymme, och blir ibland onödigt sentimental. Filmen är också längre än den hade behövt vara, med flera döda transportsträckor. Och när man tror att vi är framme vid slutet, fortsätter den med en final som borde varit bättre - eller för all del skrotas helt.

Men när jag ser "Train to Busan" på världspremiären i Cannes, kunde publiken inte vara på bättre humör. De applåderar och tjoar när hjältar föds och skurkar dör. Filmen har de rätta elementen för en stor publikfavorit, även om det i Sverige lär bli en enkelbiljett till dvd-hyllan. Plocka upp den med zombiegalna vänner och ni har en härlig och ryslig tvåtimmarsresa framför er.

Alexander Dunerfors Skribent