Tomtar & troll - Den hemliga kammaren 2009

Ibland är människor lika tjyvaktiga som troll. För det är lätt att misstänka att Whiteshark – den svenska animeringsstudion som har Pixar som förebild – har stirrat lite för länge på J.K Rowlings framgångar. Inte nog med att "Tomtar och Trolls" hjälte, Junior liknar Harry till utseendet med sina runda glasögon, filmens undertitel är dessutom”den hemliga kammaren”.

Att marknadsföra en ny animeringstudios första stapplande steg på en internationell arena är inte lätt. Vad ska filmen handla om? En bra början är att koppla in upphovsmännen till "Toy Story". Frågan är bara hur hårt jänkarna jobbade för pengarna. Möjligen misstog de en John Bauerre-produktion över spiselkransen för en skandinavisk uppenbarelse? Eller så var de helt enkelt övertygade om att folkloremys i 3D med tomtar och troll i svensk lingonskog inte kan slå fel.

Någonstans bland granarna bor i alla fall en god tomtefamilj som är skyddar skogen från ont och i en dunkel grotta gömmer sig tre troll som roffar åt sig djurens mat med våld och är allmänt eländiga och ohyfsade. Sonen i tomtefamiljen, Junior tycker att farsgubben, Jalle är alltför traditionsenlig i sitt hyllande av flit och strävsamhet. Den unge tomten är mer inställd på att revolutionera livet i skogen med sina uppfinningar och hänga med sin bäste vän, kråkan Smygis. Med jämna mellanrum spränger Juniors uppfinningar hål i bostaden, vilket Modern Svea har mer överseende med än Jalle. När trollens ledare Fassa smider en hemsk plan som hotar tomtefamiljens väl och ve får Junior äntligen chansen att visa vad han går för.

Det märks att "Tomtar & Troll - Den hemliga kammaren" är en film som riktar sig till yngre barn. Dialogerna är enkla och berättelsen lunkar på med ett enda huvudmotiv. Som vuxen kan man glömma all typ av referenshumor. Animationen är okej – även om trollen är betydligt intressantare att betrakta än de plastiga tomtarna. Särskilt den hjärtlöse Fassa med sitt läskigt mjölkvita öga. Röstgestaltningen låter tyvärr som det mesta på barnkanalerna, vilket är långt ifrån amerikansk kvalitet. (Någon borde stoppa Dogge från att på parodisk invandrarsvenska skämta om brevlådor… för all framtid). Bästa insatserna står veteranerna Sven Wollter (Fassa) och Peter Stormare (igelkott med multipla personligheter) för.

Det stora problemet är att filmen saknar identitet och känns som en hårt mallad produkt. Junior är en banal lågbudgetvariant av Harry Potter i flugsvampsmössa och hans kompis, den flygrädde Smygis är ett blekt hopkok av diverse tokroliga sidekicks i tecknad film. När Whiteshark väl försöker köra med något eget blir det mest klumpigt– i ett försök att ge filmen lite girl power får den generöst bröstförsedda (!) tomtemor åka störtlopp med snowboard i något som ser ut som en sekvens från ett tv-spel (och förmodligen, bevare oss, också blir det framöver).

Trots den enkla inramningen känns storyn ibland limmad i kanterna med märkliga klipp. Den bindgalna igelkotten Taggen/Hilda verkar höra hemma i en fräckare story för tonårspublik. Endast välanimerade troll och att filmens avslutande del bjuder på lagom fartfylld spänning och en trevlig liten twist räddar slutbetyget. Den svenska framgångssagan har sina givna kapitel med musik, design och teknologi. Men för att ens snudda vid Pixar eller Dreamworks framgångar inom 3D-animation behöver Whiteshark vässa till nytänket.