Tjenare kungen 2005

Ulf Malmros har under sin tid som filmskapare skapat en alldeles egen referensram. Humanism och popkultur i cinemascope-format som både lockar till både skratt och tårar. Den hyllade TV-serien ”Rapport till himlen” var början på något som kulminerade i den fantastiska ”Smala Sussie” för något år sedan. Nu tar Malmros ytterliggare ett steg och spottar ur sig snudd på ett mästerverk med ”Tjenare kungen”. Som en ”Tillsammans” fast på 80-talet eller en ny ”G” för generation som missade just ”G”.

Handlingen är som vanligt inte alltför komplicerad. Abra (Josefin Neldén) bor i en liten hålla utanför Göteborg och drömmer om punk och fester i stora staden. Hon får sin chans under en konsert 1984 när hon träffar Millan (Cecilia Wallin) som roddar åt ett band. Och vips sitter hon på bussen på ett nytt liv och ett nytt band långt bort ifrån raggarnas bilar och korvar. Väl i Göteborg startar Abra och Millan bandet Tjenare kungen medan de jobbar på en korvförpackningsfabrik och lyssnar på Ebba grön. Men vardagen är snart på väg att ändras på både ett positivt och negativt vis då de bestämmer sig för att ge ut en singel innan jul.

Som vanligt är Malmros en rackare på detaljer. Tidsandan är enormt fångad och alla vi med minnen från det underliga årtiondet kan både le och rysa då vi ser axelvaddar, kassettband och Cia Berg i videotoppen. Men Malmros är smart nog att inte låta prylfixeringen ta över själva historien. Filmen har ett stort hjärta som klappar både stort och varmt och behandlar ämnen som kärlek, vänskap, att bli accepterad för den man är och se jävligt cool ut. Filmälskare kan också notera att Malmros med ”Tjenare kungen” blandar friskt med olika filmstilar. Allt ifrån skakig handkamera a la von Trier, tjusiga Tarantino-zoomningar och ett eget läckert sätt att skildra konsertscener på.

Musiken är för övrigt på högsta klass med en riktigt bra nyskriven låt av Thåström. Soundtracket innehåller både 70-talets sena punk-era till 80-talets första skrällande syntar. Skådespelarna som till mestadels är amatörer är säkert plockade och gör materialet all rättvisa. Alla familjära med Malmros filmer kommer njuta när han kastar in hela sitt skådisstabb i cameoroller.

Ska man ha någon som helst invändning kan man tycka att avslutningen är lite publikfriande, något som dock kommer bli en parantes när biopubliker landet över kommer applådera vid eftertexterna.

Lägg till godis som läckra förtexttypsnitt och att Cecilia Wallin ser ut som Cyndi Lauper och du har höstens största lyckopiller vars innehåll kan beskrivas med ett enda ord: Braksuccé!