Till vildingarnas land (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Innovative regissören Spike Jonze samarbetar med hyllade författaren Maurice Sendak för att göra en av de mest älskade böckerna till film i "Till vildingarnas land", en klassisk berättelse om barndom och platser vi tar oss till för att förstå den värld vi lever i.

Filmen berättar historien om Max, en oregerlig och känslig pojke som känner sig missförstådd och som rymmer hemifrån till Vildingarnas Land. Max landar på en ö där han möter mystiska och besynnerliga varelser vars känslor är lika vilda och oförutsägbara som deras handlingar. Vildingarna längtar desperat efter en ledare som kan guida dem, precis som Max längtar efter ett kungadöme att härska över. När Max krönts till kung, lovar han att skapa en plats där alla blir lyckliga. Max upptäcker snart att härska över sitt kungadöme inte är så enkelt och hans relationer där visar sig vara mer komplicerade än var han trodde från början.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TILL VILDINGARNAS LAND

Engagemanget och magin uteblir
En älskad barnbok bestående av fantasifulla bilder och färre än 10 meningar text har här gjorts om till film. När jag ser "Till vildingarnas land" kan jag lätt förstå att det kan vara en magisk bok. Tyvärr översätts inte det till filmen.

Istället sitter jag och funderar på om anledningen till att jag inte kan relatera till historien är för att jag är vuxen, samtidigt som jag känner att de minsta barnen nog kan bli både rädda av läskigheterna och även vara för små för att tycka om det tunga allvaret i berättelsen. Men så har nog regissören Spike Jonze, som tidigare fått in fullträffar med "I huvudet på John Malkovich" och "Adaptation" siktat på en lite äldre publik. Bland annat så har huvudpersonen gjorts 3-4 år äldre i filmen än i boken.

Framför allt är det den pessimistiska realismen som blir för mycket. Filmen börjar i den verkliga världen där 9-åriga Max (nykomlingen Max Records som förvisso gör en strålande insats) härjar runt. Han jagar familjens hund, vrålar som ett monster, startar snöbollskrig med sin storasysters killkompisar och blir ledsen när det leder till att hans snökoja förstörs. Arg går han in och saboterar systerns rum. Senare en kväll när den frånskilda mamman har sin pojkvän över får han ett utbrott som slutar med att han biter henne hårt i axeln och sedan förtvivlat springer ut i skogen.

Det är härifrån han förflyttar sig till sin fantasivärld där "De vilda" lever. Varelserna som älskar att förstöra saker, likt Max, gör honom till kung. Men Max styre blir inte helt lätt. Alla är inte nöjda och glada och de älskar honom inte villkorslöst.

Visst finns det botten och djup i historien som behandlar hur svårt och förvirrande det kan vara att vara barn. Men trots att det ibland är tänkvärt och nästan hela tiden trovärdigt blir filmen aldrig engagerande.

Max är så aggressiv utan att egentligen vara illa behandlad, vilket skulle kunnat väcka publikens förståelse på ett annat sätt. Speciellt framstår mamman (Cathrine Keener) som full av kärlek, även om hon inte har tid med Max hundra procent av tiden. Visst är det inte orealistiskt att en 9-åring kan känna sig orättvist behandlad även om det inte finns någon anledning, men för mig fungerar upplägget dåligt för att skapa någon sympati för Max och hans utåtagerande.

Det blir inte bättre av att hans sätt följer med honom in i fantasivärlden där han helst fortsätter att vråla och leka krig. Återigen, säkert väldigt realistiskt för vad en 9-åring vill - vilket var vad Spike Jonze försökte uppnå - men det är uppenbarligen ingen historia som jag behöver se på bio. Varelserna Max möter ger ingen respit - de grälar som jobbiga par och är elaka mot varandra. Visst förstår man att de olika monstren representerar Max personlighetsdrag, men det gör ju inte saken bättre när de ändå är tjuriga och ointressanta hela högen. Den enda karaktär som faktiskt lyckas väcka några känslor är den ömtåliga geten Alexander, som ingen annan lyssnar på.

Det är svårt att inte låta tankarna vandra till den senaste film jag såg om ett barns flykt från verkligheten in i en fantasivärld och självklart drar "Till vildingarnas land" det kortaste strået när den jämförs med oerhört vackra, vemodiga och hjärtskärande "Pans Labyrint". Jag hade förstås inte velat att Spike Jonze försökte sig på en kopia av den, men jag kan bara notera att alla de känslor som "Pans Labyrint" framkallade, förblir här orörda.

Nu är förstås den spanska Oskarsvinnaren långt ifrån en barnfilm, men även "Till vildingarnas land" gör anspråk på en vuxen publik. Jag tror den hade tjänat på att helt försöka rikta sig till dem den passar bäst, 7-10-åriga pojkar. De kan säkert känna igen sig i Max frustration och fascineras av tanken på att få vara kung i sitt eget rike. Som vuxen hade jag behövt några förmildrande omständigheter för att vilja titta på en bråkig unge i 1 timme och 40 minuter.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Wugllabang
Nu när Gandolfini nyligen har dött så blir den här filmen så jävla mycket sorgligare, fick en klump i halsen varje gång hans karaktär var med. Annars så tycker jag att filmen var supermysig och riktigt underhållande och engagerande. Skådespeleriet var vasst rakt igenom och rent praktiskt så var det ett sjukt snyggt hantverk med lysande soundtrack. Jag ger den en svag fyra. 

4/5.
johnny_silvers
1/5
Sensmoralen står klar efter omkring 10 minuter - därpå följer tomhet, visserligen visuellt fulländad tomhet. Filmmässigt och berättarmässigt tvivelsutan en enorm besvikelse.
Blaster
http://www.youtube.com/watch?nomobile=1&v=qtVsI0OFpp4

"Woke up this mornin'..."
Visa fler (51)

Veckans populära filmer

Visa fler