Tick, Tick… Boom! 2021

Tick, Tick… Boom! poster

Synopsis

En lovande ung teaterkompositör på väg att fylla 30 år navigerar kärlek, vänskap och pressen att lyckas som konstnär i New York City.
Ditt betyg
3.2 av 36 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Anna Sundell

18 november 2021 | 22:30

Metamusikal med 90-talskänsla som vibrerar av energi

Vad vill vi egentligen uppnå med vår dyrbara, begränsade tid? Den frågan blir levande i musikalen ”Tick, tick…Boom!” om den Broadwayaspirerande Jonathan, som drömmer om det stora genombrottet.
Den unga kompositören Jonathan Larson har en trettioårskris av rang. Han drömmer om att skriva nästa stora Broadway-musikal och har lagt sin själ i att skapa en science fiction-musikal vid namn "Superbia", som äntligen ska få framföras för New Yorks inflytelserika producenter vid en workshop. Men omständigheterna är emot honom. Han bor i ett påvert bohemkollektiv där de obetalda räkningarna samlas på hög, hans flickvän vill lämna New York för ett mer stabilt jobb, hans bästa vän försöker locka över honom till ett bekvämt och välbetalt jobb i reklamvärlden, och dessutom har han fått rejäl skrivkramp, samtidigt som en av de viktigaste låtarna till workshopen ännu saknas.
 
Varför denna karriärstress hos någon som ännu inte ens hunnit fylla 30? För Jonathans del jämför han sig med musikvärldens giganter, där många vid den åldern redan hade hunnit skriva sina största verk, eller till och med hunnit avverka hela sin musikkarriär. Men för oss i publiken får Jonathans känsla av att tiden håller på att rinna ut en ytterligare, mörkare dimension. ”Tick, tick…Boom!” baseras nämligen på den sanna historien om Jonathan Larsons liv, skaparen av musikalen ”Rent” som - vilket anges redan i förtexterna - oväntat gick bort i ung ålder. Han dog kvällen innan premiären av ”Rent”, och fick därför aldrig se uppsättningen av den show som skulle komma att bli hans stora eftermäle.
 
Man hade kunnat tro att titelns tickande klocka är ett medvetet stilgrepp baserat på Jonathans för tidiga död, men ”Tick, tick…Boom!” är emellertid en filmadaption av en annan musikal som Larson skrev och framförde under sin livstid, en självbiografisk show som handlar just om kampen för att slå igenom i musikalvärlden. Här blir det snabbt väldigt meta. Filmen följer Jonathans vardag och utspelar sig runtom i New York, men ramas samtidigt in av att han kommenterar händelserna genom att framföra ”Tick, tick…Boom!” med band och sångare på en musikalscen. Det korsklipps hejvilt mellan sångnummer och dialog, scen och stadsmiljö, verklighet och fantasi. En sekvens där Jon har ett uppslitande bråk med sin flickvän klipps exempelvis ihop med ett lättsamt scennummer där bråket återberättas av honom och scenens sångerska Karessa (Vanessa Hudgens). Det må låta kaotiskt men är oerhört skickligt gjort och väldigt effektfullt.
 
”Tick, tick…Boom!” är den ofta geniförklarade Lin-Manuel Mirandas regidebut, och det är bara att konstatera att han levererar igen (håll även ögonen öppna efter honom i en cameo). Visuellt är filmen för genren osedvanligt grå och avskalad, och presenterar ett ogästvänligt New York där aspirerande konstnärssjälar sliter i kyliga lokaler för att förhoppningsvis hitta en väg in i värmen. Men de karga miljöerna vägs upp av de själfulla musiknumren, fullkomligt vibrerande av energi. Redan inom de första tio minuterna har ”Tick, tick…Boom!” hunnit riva av ett framträdande nästan värdigt ett finalnummer, och så fortsätter det. Trots att låtarnas teman ofta är vardagliga - Jon sjunger om alltifrån det trista jobbet på dinern där han jobbar till träningen i simhallen - finns hela tiden en underton av oförlöst kreativitet och längtan efter något större (temamässigt är därmed parallellerna till Lin-Manuel Mirandas genombrottsmusikal ”Hamilton” inte långt borta).
 
Andrew Garfield spelar huvudrollen som Jon, och han gör det med frenetisk, manisk inlevelse. Ibland tangerar det överspel, men han lyckas oftast hålla sig på rätt sida och förmedlar tydligt Jons stigande frustration och inre kamp om vilken väg han ska välja. En av styrkorna med ”Tick, tick… Boom!” är att den inte med självklarhet presenterar den kämpande konstnärens väg som den enda rätta - hur vet man om man faktiskt är Broadways nästa superstjärna, eller om man bara är en dåre som jagar en barnslig dröm i en omöjlig bransch? När är det dags att ge upp? Flera av Jons vänner kommer till insikten om att den artistiska tillvaron inte är ett liv för dem. Det är dessutom tidigt 90-tal, och AIDS-epidemin hänger som ett mörkt moln över karaktärernas tillvaro.
 
”Tick, tick… Boom!” bjuder på en del strålande sångnummer, där Garfield gör en fullt godkänd insats men de andra, mer musikaliskt orienterade stjärnorna är de som verkligen briljerar, framförallt Vanessa Hudgens. Många av låtarna bubblar av energi och kommer göra sig fantastiskt i hörlurarna på gymmet eller löprundan. 90-talskänslan är starkt närvarande i både miljöer och kläder, och kameran leker ibland med formatet för att ge den där nostalgiskt gryniga VHS-känslan. Men den verkliga styrkan hos ”Tick, tick… Boom!” är att den har den för musikalgenren något ovanliga egenskapen att kunna gripa tag och ruska om. Den är en vibrerande, innerlig påminnelse om att tiden inte är obegränsad, om att allt det vi vill åstadkomma och hinna med inte ständigt kan skjutas på framtiden - för en vacker dag rinner tiden ut.
| 18 november 2021 22:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Tick, Tick… Boom!
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu