Things We Lost in the Fire 2007

Susanne Bier har gjort det som majoriteten av filmvärldens aktörer strävar efter att uppnå. Efter en framgångsrik karriär i Europa, har hon styrt kosan till Hollywood. ”Things We Lost in the Fire” är den första frukten av det nya steget i karriären. 

Audreys (Berrys) man, Steven (Duchovny), dödas. I samband med begravningen tar Audrey kontakt med Stevens bäste barndomsvän, Jerry (del Toro), en gång framgångsrik advokat, numera missbrukare. Av skäl som hon själv inte kan formulera, övertalar Audrey Jerry att flytta in i garagebostaden som hör till hennes hus. Filmen är en studie i framförallt Audreys, men även Jerrys och i viss mån också Audreys två barns sorgearbete.  

Många kritiker har uttalat sig om att del Toro gör, i denna film, en av sina bästa prestationer och att han därmed självklart borde nomineras till en Oscar. Vilket han inte blev. Att porträttera personer som befinner sig i samhällets periferi brukar vara en bra metod om man vill vinna de flesta recensenternas hjärtan. Nu hör jag inte till ”de flesta” i denna kategori, men jag är ändå redo att delvis stämma in i den hyllande kören genom att uttrycka min åsikt på följande vis: Del Toro gör som, nästan, alltid en utmärkt arbetsinsats och med tanke på de namn som nominerats i år är det lite förvånande att hans inte har inkluderats.    

I vanliga fall är jag måttligt förtjust i Berrys skådespelarprestationer och val av filmer. Av någon anledning associerar jag henne främst med kroppsligen exponerande scener. I ”Things We Lost in the Fire” gör hon, trots visst framlyftande av det utseendemässiga, den bästa prestation som jag hittills har sett av henne.     

Filmer som behandlar sörjande före detta makors respektive makars situation efter att den andra hälften dött, kan innehålla vissa klichéer. Jag tänker då främst på följande två: För det första brukar paret ifråga framställas, innan dödsfallet, som besittare av det perfekta äktenskapet, innehållande en mängd ömhetsbestyr och ingen irritation. Som åskådare brukar man bli uttråkad alternativt spyfärdig av all inpressad idyll. För det andra är det inte ovanligt att den kvarlämnade personen tröstar sig, efter det inträffande dödsfallet, med fysiskt umgänge, vilket resulterar, efter avslutad akt, i skuld och samvetskval.

När eftertexterna började rulla denna gång, kände jag en lättnad över att vi slapp sådana inslag (även om Bier snuddar vid det sistnämnda, dock utan att löpa linan ut). Det förstnämnda momentets frånvaro är oerhört befriande. Audrey och Steven framställs som ett helt vanligt par, som vid sidan av sina förälskelserelaterade sysslor lägger ner tid på, i grunden, onödiga gräl. Tyvärr utgör en del av spelet mellan Berry och Duchovny filmens svagaste länk, stundtals brister deras trovärdighet när de skall porträttera kärleksfulla makar. Men detta påverkar inte pålitligheten hos den berättade historien i stort. Det skulle krävas en mycket större tuva för att välta det stabila lass som Bier, ännu en gång, ger oss.

ONÖDIGT VETANDE Susanne Biers första film i Hollywood. Bier är en av Danmarks mest hyllade regissörer, och gjorde senast Oscarsnominerade "Efter bröllopet".