The Woman in Black (2012)

Radcliffe började som 12-årig, liten spoling i de omåttligt populära böckerna baserade på J.K. Rowlings romankaraktär. Nu, elva år senare, får han äntligen göra sin första vuxenroll och förväntningarna liksom nyfikenheten är enorm. Och ja, han klarar sig fint i denna väldigt gammelmodiga mysrysare även om story och rollfigur är av typen sådant man sett förut.

Arthur (Radcliffe) är en ung advokat och nybliven änkeman under 1800-talet halvvägs in i fattighuset som får en sista chans med uppdraget att ta hand om en avliden kvinnas hus i en avlägsen, liten by. Väl där är byns invånare allt annat än välkomnande och Arthur upptäcker sakta men säkert att deras rädsla för påstådda spökerier i kvinnans läskiga hus är helt befogade.

Trots brittiska toppskådespelare som Radcliffes "Dödsrelikerna"-motspelare Ciarán Hinds och Janet McTeer (utmärkt i kommande "Alfred Nobbs") så får Radcliffe spendera den mesta tiden själv, omkringirrandes i det stora, dammiga spökhuset med långa, mörka korridorer och otäcka barnkammare med stirrande dockor. Radcliffe smyger runt med ljuslykta, undersöker mystiska ljud och frågar någon gång för mycket "Vem där?".

Det är med andra ord en rysare med rejäl igenkänningsfaktor. Det må vara gjort med kärlek men blir stundtals fånigt när klyschorna är så uppenbara. Däremot är den rik på atmosfär och är lika ofta både kuslig och - till och med - läskig, vilket trist nog är ett undantagsfall för sin genre. Det finns något befriande unikt och traditionsenligt med denna typ av skräckfilm (som nyligen återupplivade Hammer specialiserade sig på under 50- och 60-talen) även om man märker oundviklig påverkan från asiatiska rysare.

Bortskämd, modern skräckpublik som vant sig vid billiga skrämseleffekter och tortyrporr har nog lite att hämta här men de som hyser respekt för gammal, gotisk skräck lär uppskatta den. Det är något laddat och eggande med en gammal 1800-talsmiljö (man har prickat in alla rätt vad gäller kostym och scenografi) och spökhistorier av sorten där mytomspunnet spöke jagar oskyldiga barn är alltid skrämmande (något man misslyckats med i paranteser som "Darkness Falls" och "Dead Silence").

En tillräckligt kuslig och stundtals skrämmande mysrysare i vintermörkret vars upplösning kanske är något av en besvikelse (logik är inte riktigt filmens starka sida) och visst blir det oavsiktligt fnissigt med alla uppenbara klichéer. Radcliffe klarar sig dock bra i första vuxenrollen även om han inte har mycket att göra, och man har sett vassare skådespelare som Johnny Depp och John Cusack spela samma sorts roll i tidigare filmer.